Malmös kyrkoherde Anders Ekhem gör helt rätt när han beslutar att Improperierna inte längre ska sjungas i pastoratets kyrkor på Långfredagen. Beslutet är klokt; det är, som Ekhem förklarar, ett ”kontextuellt och pastoralt handlande i en mångkulturell stad”. Men, invänder någon, är inte Improperierna ett bländande vackert liturgiskt körverk som har långa anor? Jodå, men som Ekhem konstaterar: ”solidaritet kostar”. Att göra upp med Kyrkans antijudiska arv måste få kosta.

Klokt nog finns Improperierna inte heller med i förslaget till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan. Redan på 1970-talet beslöt Episkopalkyrkan i USA att skippa vad som på engelska kallas the Reproaches. De borde inte vara svårare att överge än gamla ord som idag betraktas som hopplöst förlegade, som rasistiska och kränkande – även om det inte är intentionen med dem. Det är inte bara i Malmö Improperierna inte hör hemma.

Improperierna, ”förebråelserna”, består av rad tänkta förebråelser som den korsfäste Jesus riktar mot sitt folk. Lite märkligt kan tyckas, eftersom Jesus enligt evangelierna är allt annat än anklagande under sina sista timmar i livet. Förebråelserna tar upp händelser som befrielsen från slaveriet i Egypten, ”Jag hjälpte er, och så gör ni så här mot mig”, ungefär.

Visserligen utvecklades det tidigt en ersättningsteologisk tradition där kristna började se sig som ”det nya Israel” och tolka berättelser i Hebreiska Bibeln (Gamla testamentet) som berättelser om Kyrkan. Men trots allt är det svårt att se förebråelserna som annat än riktade mot det judiska folket, och så har de också utan tvekan använts. Gång på gång genom kyrkohistorien är det också just judarna som pekats ut som de som dödade Jesus (trots att korsfästelse var ett romerskt politiskt straff, inte ett judiskt eller religiöst).

Att Improperierna började slå igenom runt om i Europa samtidigt som förföljelserna mot judar tilltog i slutet av 1000-talet var knappast någon slump. Långfredagen var en dag av terror för många judar, både i västra och i östra Europa. Efter den suggestiva, ödesmättade långfredagsgudstjänsten satte pogromerna igång. Kristus skulle hämnas. Så sent som på 1950-talet i Chicago i USA hände det att judiska pojkar slogs blodiga av kristna jämnåriga på Långfredagen, som hämnd för att de skulle ha ”crucified the Lord”. Så mycket för ”Stilla” veckan.

Som ett evangelisk-lutherskt trossamfund har Svenska kyrkan också ett särskilt ansvar att göra upp med rester av antijudiskhet och antisemitism. Martin Luthers hatfulla ord om judarna – att synagogorna borde brännas och judarna fördrivas från kristna länder – är ett tungt arv att bära. Ett arv att ta ansvar för, också om det kostar. Det enda som skulle kunna rättfärdiga Improperierna är om verket arbetades om på ett verkligt radikalt sätt, som Anglikanska kyrkan i Kanada gjort i Book of Alternative Services (1985):

”I grafted you into the tree of my chosen Israel, and you turned on them with persecution and mass murder. I made you joint heirs with them of my covenants, but you made them scapegoats for your own guilt.”