På Regeringens uppdrag varnar Samtalskompassen för extremisering. Men varför talas det så lite om statens våld? Varför skyddar polisen nazister och slår ner transaktivister, frågar Elin Lundell.

I februari lanserade Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism hemsidan Samtalskompassen där diverse grupperingar från både höger- och vänsterhållet hängs ut som ”våldsbejakande”. Vänsterautonoma klumpas ihop med nazister och materialet syftar till att personer som möter unga personer ”i riskzonen för radikalisering” ska kunna vara ett stöd för dem och ”stärka ungas motståndskraft mot extrema budskap”. Kritiken mot generaliseringar och slutsatser lät inte vänta på sig, och i en debattartikel frågar förbundet Allt åt alla om unga som organiserar sig verkligen är den största faran för demokratin.

Jag undrar detsamma och tänker att det inte nödvändigtvis är just demokratin som arbetet mot ”våldsbejakande extremism” syftar till att skydda, utan statsmakten och det rådande systemet. På hemsidan Samtalskompassens första sida möts jag av en stor bild på en leende polis – en representant för utövandet av Statens inre våldsmonopol. Det får mig att förundras över att det som kallas ”våldsbejakande extremism” fördöms samtidigt som vi förväntas se mellan fingrarna på det våld som utövas dagligen sanktionerat av Staten.

I sin självbiografi The Long Loneliness (1952) kallar den kristna anarkisten, och grundaren till Catholic Worker-rörelsen, Dorothy Day staten för ”vår stora opersonliga mamma”. Vår förälder Staten tillgodoser några av våra behov i utbyte mot lydnad – för medan Staten föder oss med ena handen uppfostrar den oss med den andra.

Statens uppfostrande funktion är kanske inte så tydlig när vi gör det Staten vill att vi ska göra eller är de som staten vill att vi ska vara, men den blir tydlig för oss så fort våra kroppar skapar friktion mot det statliga systemet. Vissa kroppar skapar så klart den här friktionen bara genom att vara, medan det från oss som hittills tack vare till exempel hudfärg, medborgarskap eller klasstillhörighet passerat som ”goda medborgare” krävs aktiva motståndshandlingar för att de disciplinära åtgärderna ska sättas in.

Jag fick upp ögonen för det våld som staten utövar när jag för några år sedan för första gången deltog i en protest mot de tvångsdeportationer som staten utsätter människor som den inte anser höra hemma här för. Personer gentemot vilka staten inte erkänner något föräldraskap. Våldet som de människor som deporteras från Sverige utsätts för blev uppenbart, men också det våld som asylrättsaktivister utsätts för av de poliser som arbetar för att tysta dem som protesterar. Det rapporteras ibland om den här typen av våld i media, och många av oss har nog svårt att glömma bilderna av när poliser i samband med Svenskarnas Partis torgmöte i Limhamn i somras red ner några demonstranter som protesterade mot mötet.

För drygt en vecka sedan var det den internationella kvinnodagen och jag gick en stund i det stora demonstrationståg i Stockholm som ett brett spektrum av människor går i varje år. Där och då tänkte jag att det är härligt att bo på en plats där vi som bebor den får demonstrera och att det var så många som slutit upp för att göra det just den dagen.

Några timmar senare gick jag i ett annat demonstrationståg och ropade ”Vi tar natten tillbaka!”. Berusad som jag var av lycka över att ha gått, sprungit och dansat fram över gatorna jämsides med andra kvinnor och transpersoner hann jag inte fatta vad som var på gång förrän jag såg en mur av poliser höja sina batonger och rikta upprepade slag mot de av mina meddemonstranter som stod närmast.

Efteråt frågade en vän till mig hur det kommer sig att nazister som demonstrerar skyddas av polisen medan kvinnor och transpersoner som manifesterar sina rättigheter utsätts för våld av samma myndighet. Jag kan inte göra annat än att stämma in i denna undran, och samtidigt fråga varför detta statliga våld som följer på minsta lilla protest kan passera obemärkt.

Frågan kan så klart delvis besvaras med att den stora lydiga massa som inte skapar friktion mot systemet skonas från den här typen av våld, och får lära sig att det är ett våld som behöver utövas gentemot vissa individer för att bevara demokratin. För inte så länge sedan var jag själv en del av den här massan. Därför tror jag att det är viktigt att personer som utsätts för och bevittnar polisens, och i förlängningen Statens, våld berättar om det. Inte nödvändigtvis, som här, i krönikeform, men på något sätt som når utanför aktivistkretsarna och sprider kännedomen om det våld som inte kallas extremt eftersom det utövas av någon som vi lurats att tro att vi kan lita på.