Så har Lena Sundström . Hennes rapport om det offentliga samtalsklimatet i detta land är inte mindre chockerande denna gång.

Vi kan drabbas av den danska sjukan

Helena Myrstener

Så har Lena Sundström åkt tillbaka till Danmark. Hennes rapport om det offentliga samtalsklimatet i detta land är inte mindre chockerande denna gång.

Vi visste hur det står till, att Dansk Folkeparti styr och ställer och bestämmer den politiska agendan, men ändå är det vi får beskrivet för oss riktigt magstarkt för svenska öron. Humanisterna har gett upp, säger en av de som Lena Sundström intervjuar, och är nu borta från den offentliga debatten. En nyligen gjord undersökning av Jyllands-Posten visar dessutom att 13 procent av danskarna vill ha ett parti till höger om Dansk Folkeparti.

Det är helt klart att Sverige och Danmark har tacklat den globaliserade världen olika. Likaså har SD här inte vunnit journalisterna och SD styr inte samhällets problemformuleringar. Men vi ser att de försöker, inspirerade inte minst av Danmark.

Tydligare och tydligare lyfter de fram sin önskan om att isolera Sverige från omvärlden och skäms inte för att framstå som ett enfrågeparti. Den senaste valframgången gav dem vind i seglen och gör att Sundströms text om Danmark framstår som ett skakande varningstecken.

I stora delar av Europa kommer förmodligen ekonomierna att krympa snarare än växa. I Sverige har tillväxten mer eller mindre stått stilla sedan 2007, mätt i BNP per capita. Samtidigt har vi gjort oss beroende av tillväxt med en ständigt ökad konsumtion.

Krympande ekonomier kommer självklart ha betydelse för frågor som rör vår människosyn och kan gynna syndabockstänkande. Blir vi mindre benägna att dela med oss skadar vi oss själva på flera sätt. Inte minst drabbas vår förmåga till medmänsklighet och det är ett högt pris att betala. För vad är en människa utan kärlek till andra?

Stefan Einhorn hävdar i samband med formulerandet av vår tids dödsynder att en hel kultur kan vara bärare av svärta såsom girighet, falskhet och främlingsfientlighet. Ett exempel på detta är att vi, trots kunskap, fortsätter att bryta ner det ekologiska system mänskligheten är beroende av. Kan Stefan Einhorns teori också om bärandet av svärta stämma in på det politiska klimatet i Danmark?

Vi kan i alla fall konstatera att det så kallade ”öppna” samtalet där i stort sett vad som helst får sägas inte har lett till att intoleransen minskat. Någon smal åsiktskorridor är det inte tal om i Danmark direkt. Den som vill klaga på det så kallade politiskt korrekta samtalsklimatet i Sverige har inget att hämta från exemplet Danmark.

Tydligare är att svärtan istället brer ut sig och devalverar människovärdet. Sundström skriver att ett ord som anständig idag har blivit ett invektiv, ett smädesord, i Danmark. Att människor påverkas av det rådande offentliga samtalsklimatet framkommer klart av situationen i vårt grannland. Att vi då måste värna hur samtalet förs här blir än mer viktigt.

Talet om människor i volymer, tillfälliga uppehållstillstånd och villkorandet av uppehållstillstånd och medborgarskap gör något med oss. När Ebba Busch Thor säger i Agenda 15 mars att den person som får arbete inom tre år får stanna, när alla vet att det tar upp mot minst 7 år för en invandrad person att få arbete, gör det också något med oss. Värderingar förskjuts och intoleransen får ett friare spelrum.

Danmark vill bevara Danmark danskt. Det tycks de vilja göra med en fixering vid exempelvis människor med muslimska rötter. En snäv definiering av danskhet tycks vara målet. Det är mycket möjligt att Danmarks situation som ett ockuperat land under andra världskriget har betydelse i detta.

Lars Dencik, professor emeritus socialpsykologi i Roskilde, talar om den danska sjukan. Vi kan inte slå oss för bröstet och hävda att vi inte lider av den. Det gör vi. Vi måste fortsätta ha koll på oss själva. Inget slarv med efterkontrollerna.

Kommentarsfältet är stängt.