Alla kan bidra till att hindra självmordsförsök och lindra ångest. Idag är ärren ett bra sätt att bryta isen och få igång de svåra samtalen, skriver Emilia Lindstrand.
Rakbladen gömde jag i en liten ask av papp, längst in i nattduksbordslådan. Ibland blev jag lugn bara av att titta på dem. Ibland behövde jag dra dem över huden. Om jag bröt ett och liksom vek det dubbelt blev såren som djupast. De ärren finns kvar också såhär 15 år senare.
Det började så klart inte så! Det började med en slö sax, som blev en glasbit, som blev en kniv, som blev ett rakblad. Eller egentligen började det när jag en gång råkade dunka huvudet i väggen under en ångestattack. Allt blev plötsligt lugnt, suset i öronen tystnade. Rummet slutade snurra. Synen blev normal och hjärtat slutade dunka. Jag råkade bli självskadare. I brist på bättre verktyg.
”Elia blev rädd och flydde för sitt liv. Han kom till Beer Sheva i Juda, där han lämnade kvar sin tjänare. Själv gick han vidare en dagsled ut i öknen, och efter vandringen satte han sig under en ginstbuske och önskade sig döden. ”Det är nog”, sade han, ”ta mitt liv, Herre, jag är inte bättre än mina fäder.” Han lade sig ner och somnade där under ginstbusken.”
Livsviljan är konstant, viljan att dö tillfällig, sa Ullakarin Nyberg som är psykiatriker och överläkare på Norra Stockholms psykiatri vid en föreläsning härom veckan. Den handlade om suicidprevention bland unga. Kort sagt skulle jag säga att alla borde ha hört henne. Hon talade om alla människors förmåga att vara en utsträckt hand, en lyssnande vuxen, en länk tillbaka till livsvilja. Och att vi inte ska vara rädda för det förtroendet.
Jag minns att vi spelade TP vid köksbordet när min syster slet upp min tröjärm inför mamma. Efter det minns jag bara att det skreks. Säkert smällde jag i dörrar och skrek ”Ni fattar ju för helvete ingenting!” Och det gjorde de inte heller. För jag gav dem inte chansen. Barn vill nämligen skydda sina föräldrar, minst lika mycket som föräldrar vill skydda sina barn.
Idag kan jag ana vad som döljer sig bakom långärmade tröjor och snygga armband. Det är en välsignelse och förbannelse. För mig känns det märkligt avlägset, tills jag ser att någon stirrar på min arm med rädsla eller nyfikenhet. Länge dolde jag ärren, skämdes för min oförmåga att som 14-åring se smartare alternativ.
Men jag slutade när jag insåg att alla har ärr, bara mer eller mindre synliga. Och ärligt talat har mina ärr lett till väldigt många goda samtal. De är en isbrytare eller ”conversation starter” i vissa sammanhang. En fråga eller en blick kan snabbt leda från vardagsprat till själavård. Bland konfirmander och på tunnelbanan. Och min erfarenhet gör att jag inte räds de samtalen, att jag vet att ingenting blir värre av att vi pratar om det.
Det var också Ullakarin Nybergs huvudpoäng: ingen tar sitt liv bara för att vi pratar om självmord. Det är alltid resultatet av en oförmåga att se alternativa lösningar. Vi kan alla visa på de alternativa lösningarna, vi kan vara dem. Vi kan vara den som säger: jag ser att du mår dåligt. Du behöver inte fortsätta göra det.
Vi behöver inte själva ha suttit med snaran om halsen eller rakbladet mot underarmen för att veta hur det känns när allt är hopplöst, när man inte orkar mer, när livet känns för tungt. Vi har alla varit där, en sekund eller flera år. Och som kristna och som kyrka är det vår uppgift att dela andras helveten för en stund, finnas där med en utsträckt hand och lyssnande öron. Att våga finnas där.
Som kyrka har vi att visa på den underbara gåva som livet är, att dela den kamp som livet är, att dela det helvete som livet stundtals kan vara. Vi kan göra det med hjälp av specialutbildade diakoner och präster på skolor och i Posom-grupper. Vi kan också göra det som vanliga vettiga vuxna. Vi har att våga se och lyssna och vara i det helvete som är, där det är.
Att ibland löjligt konkret finnas där, som i berättelsen om Elia: ”Då kom en ängel och rörde vid honom och sade: ”Stig upp och ät!” När Elia såg upp fick han se en glödkaka och ett krus med vatten vid huvudgärden; han åt och drack och lade sig att sova igen. Herrens ängel kom en andra gång och rörde vid honom. ”Stig upp och ät”, sade han, ”annars orkar du inte hela vägen.”
Hur ska vi se på alla de män som det nu är skottpengar på, som ingen i all politisk korrekthet vill veta av?
Enligt många engelska forskare (som sen blivit felciterade av Lars Jalmert i rent politiserande syften) så beror mäns höga självmordstal just på samhällets, inte maskulinitetens utan hela samhällets förtryck av mäns känslor, inte minst kvinnors.
Disclaimer (Att i detta låta kvinnor och feminismen få definiera hur män skall hjälpas, är som att låta män definiera vad kvinnor skall göra för att vara mer kvinnliga, något som går emot grundtanken i feminism)
Män gör dessutom inte självmordsförsök – de lyckas. Man måste alltså sätta in hjälpen långt innan.
Görel,
intressant kommentar. Jag vill egentligen bara tillägga att vi kanske behöver bredda analysen av problemet med mäns höga självmordstal. Att patriarkatet cementerar två destruktiva och rigida könsroller tycks vi vara mer eller mindre överens om. Dessa roller måste inte bara yttra sig i nedtryckt känsloliv och/eller ett liv fastkedjad vid jobbet (eller dito vid spisen, för att polarisera) – de yttrar sig också i sådana aspekter som självbild, hälsobeteenden och socialt beteende. Män har i regel färre nära vänner och lägre tendenser att söka hjälp vid problem. En feministisk emancipation i min värld är i allra högsta grad ett projekt för att befria kvinnor ur en strukturell underordning, men också befria män ur en konstruerad och inhuman överordning.
Vi är inte överens om att patriarkatet cementerar.
Du är dålig på att problematisera mäns problem, låt istället män definiera mäns problem.
Släpp den feministiska bilden en stund: Vad beror det då på?
På samma sätt som kvinnor vill slippa mäns definitioner av vad det är att vara kvinna och fri kan inte kvinnor definiera vad det är att vara man och fri. Tror du det är du helt förd bakom ljuset.
När det gäller att bredda analysen finns det ingen anledning för dig att göra om det nu sen 50 år finns en grupp engelska forskare som vet hur det funkar efter analys av överlevande män eller anhöriga.
Skulden ligger inte på patriarkatet – skulden ligger på hela samhället även kvinnor. Det finns ingen anledning att förtiga att kvinnor driver män i döden. (eller att män driver kvinnor i döden).
Görel, nu generaliserar du, menar jag. Detta måste inte beskrivas som en kamp mellan könen. Tvärtom, varför skulle det beskrivas så? Vi är ju först och främst människor, inte kvinnor kontra män. Vad vi delar av mänsklig bestämning är att vi föds in i sammanhang vi inte själv väljer, och att vi i stor utsträckning bestäms av dessa sammanhang. Oavsett kön. Och vi återskapar dem i våra relationer till andra. Såväl män som kvinnor återskapar ständigt gamla strukturer, intill dess att vi finner analysen och drivkraften som behövs för att bryta med dem.
Nu överrelativiserar du problemet. Du vill hänvisa till patriarkatet som en förklaring till ”kvinnor som hatar män” och när jag istället hänvisar till att förklaringen kan ligga i det enkla faktum att det även kan finnas strukturellt kvinnligt hat mot män, så vill du öka perspektivet så långt att könsproblemen försvinner. Eftersom du dessutom själv generaliserar väldigt grovt måste jag fråga:
1) Kan du erkänna att kvinnor förtrycker män rent strukturellt? Ja eller nej?
2) Om allt bara är mänskliga problem är inte då mäns våld mot kvinnor lika triviala och banala som kvinnors våld mot män?
Görel.
1) Kvinnor förtrycker män. Män förtrycker män. Män förtrycker kvinnor. Kvinnor förtrycker kvinnor. Vad du försöker skriva fram, alltså att det skulle finnas ett särskilt allvarligt förtryck som kvinnor strukturellt utövar mot män, är för mig en udda tanke och jag tror att du behöver belägga den för att diskussion ska vara meningsfull.
2) Alla människors problem är mänskliga problem. det gör dem inte vare sig triviala eller banala. Och min poäng var inte att relativisera det faktiska förtrycket, som vi ju vet drabbar kvinnor hårdast, utan visa hur vi alla påverkas att utöva det.
Alltså är vi tillbaka där vi började:
Hur skall vi hjälpa män som mår dåligt just för att de är män och hela tiden beskylls för att vara roten till det onda.
Vad skulle Dagens Seglora kunna göra för att stoppa kvinnors förtryck av män?
(Om du vänder dig till mansjourer och pappaföreningar så kommer du kunna få ordentligt material och belägg för hur män förtrycks av kvinnor, och ja, det förtrycket är lika allvarligt som mäns förtryck av kvinnor, trots din önskan att vilja banalisera kvinnors förtryck av män. Där kan du också upplysas om att det förtrycket oftast beror på enskilda kvinnors illvilja och feministiskt grundade förutfattade meningar och inte på det s k patriarkatet.
Dina påståenden, ditt ansvar att presentera fakta. Inte mitt. Jag ska inte behöva göra din research. Slut på diskussionen.
Väldigt bra text. Tack (läste sent, men ändå)!