Starka politiska krafter underblåser Mellanösterns konflikter. Den som drar för stora växlar på de religiösa stridigheterna osynliggör pågående förtryck, skriver Helena Hägglund.
Det kuppartade politiska övertagandet i Jemen i januari och februari har lett till strider i i den oljerika Marib-provinsen och oro för inbördeskrig. Många internationella nyhetskanaler förklarar händelserna med att de shiamuslimska houthirebellerna slåss mot sunnimuslimska klaner i provinsen. Visserligen stämmer det att houthierna tillhör den lilla shia-minoriteten zaidier och att sunnistammarna är mycket inflytelserika i Marib. Men att belysa konflikterna i Jemen som främst baserade på sekterism är förenklat och felaktigt men följer en trend gällande alla konflikter i Mellanöstern.
Jag var i Jemen för några veckor sedan och rapporterade om den politiska utvecklingen. En man jag träffade där var född zaidi och kom från norra Jemen, från houthi-provinsen Saada. Han berättade att hans far, farfar och farfarsfar alla bott i Saada och att deras namn är ett typiskt zaidiskt namn. Han är gift med en sunnitisk kvinna i huvudstaden Sanaa och tycker det är ointressant att tala om huruvida han ser sig som shia eller sunni. “Det är ingen som bryr sig om det här” menade han.
Uppdelningen har inte alltid varit betydelsefull i landet och i byar med både sunniter och shiiter ber man ofta tillsammans i samma moské. Houthiernas stöd bland den jemenitiska befolkningen följer liknande mönster. Det finns ett nytt begrepp i Jemen, att bli houthi. Det betyder att människor från olika religiös och politisk bakgrund sympatiserar med houthirebellerna och deras politiska kamp. De har alltså stöd från långt fler än landets shiiter.
Det är i Jemen som på så många andra platser i regionen, att religiös tillhörighet inte är en given konfliktyta och att olika religiösa grupper har levt tillsammans under mycket lång tid. Men, politiska ledare i Mellanöstern har länge försökt söndra sina befolkningar längs med etniska och religiösa skiljelinjer för att på så sätt legitimera sin makt genom att påstå sig förhindra utspritt sekteristiskt kaos. Och nu när dessa diktatorer har avsatts, dödats eller fått sin makt begränsad eller utmanad, sker det som de under decennier har byggt upp: Grannar mördar grannar i Syrien medan shiamiliser bränner sunnitiska moskéer i Irak, och sunnigrupper ser inget annat alternativ än att stödja IS.
Men dessa pågående konflikter legitimerar inte beskrivandet av Mellanösterns konflikter genom en etnisk och religiös förklaringsmodell. För den förenklade bilden tar inte hänsyn till andra ekonomiska och politiska förklaringar och bidrar dessutom till att sprida en bild av att människor i Mellanöstern först och främst är representanter för sin religion och att den religiösa tillhörigheten är vad som styr deras handlande.
Ser vi konflikten i Jemen som främst en strid mellan shia och sunni missar vi betydelsen av att zaidierna i norra Jemen har förtryckts och marginaliserats länge av landets politiska och militära elit och att striderna i oljeprovinsen Marib främst handlar om att de nya politiska ledarna måste säkra sin kontroll över oljan för att ha en chans att leda landet.
