Hur kan vi vara på samma gång rättfärdiga och syndare? Folkmordet i Kambodja och kriget i Vietnam får Elisabeth Arborelius att fundera över den mänskliga ondskan, som inte går att förstå. Arborelius är präst, teolog och författare.

I januari reser jag runt i Vietnam och Kambodja. Gatorna vimlar av mängder med lätta motorcyklar. Få människor har råd med bil. Sent en kväll kör en stor bil förbi en mindre bil på en smal bro utan sikt. Sekunden efteråt hamnar den mötande motorcykelns förare under bilen. En blodig ung man forslas iväg av några vänner på en annan motorcykel. Dagen därpå får vi höra att föraren avlidit – och att den omkörande bilisten kallats in på polisstationen och släppts efter böter.

För drygt 40 år sedan gick jag i demonstrationer med min 3-åring och 4-åring och ropade “USA ut ur Vietnam”. Saigon är numera en jättelik stad med skyskrapor. Det finns slumområden, uteliggare – och åtskilliga affärskvarter som vida överstiger Biblioteksgatan. Över gatorna hänger den röda flaggan med den gula stjärnan som visar Vietnam som ett förenat land – och flaggor med “1975-2015” för att poängtera att USA lämnade Sydvietnam för 40 år sedan.

Vi är ute i djungeln med en lokal guide som deltagit i kriget på Sydvietnams och USA-s sida. Han visar på Viet Congs olika fällor för att skada Usas soldater, till exempel vassa bambupinnar med avföring på spetsarna. Vi får se och krypa i de underjordiska gångarna. I Saigon besöker vi ett Vietnammuseum med fruktansvärda fotografier från kriget. På gården utanför museet har man ställt upp ett tiotal amerikanska helikoptrar, flygplan och pansarvagnar som dragit fram i djungeln.

I Kambodja besöker vi Pol Pots massgravar. En stor begravningsplats där klädrester och benbitar fortfarande kommer fram ur sandjorden. Skyltar med påpekande om tystnad, respektabel klädsel, ej rökning och inga mobiltelefoner samt att se sig för så man inte trampar på klädrester och benbitar. Ett monument med 9000 dödskallar. Även här en lokal guide som visar och berättar om de olika gravarna. Och pekar på ett stort träd där man dödade barnen genom att slå deras skallar mot stammen. Guiden berättar att ‘the killers’ de som avrättade, vanligen var människor i övre tonåren som visste att de själva skulle dödas om de inte fullföljde den ålagda uppgiften. De flesta besökare på gravplatsen är turister. Man gör allt för att få studenter dit men kambodjaner vill inte påminnas om vad som hänt.

Jag förstår inte hur allt detta kunnat ske. Guiden förklarar ingående, likaså min man, om motsättningarna mellan grupper som härrör sig till motsättningar mellan olika länder och i sin tur olika stormakter. Intellektuellt går det att analysera och förstå. Min hjärna och mitt intellekt ‘förstår’.

Inne i mig finns inre barn. En av dem är en tolvåring som ser världen och tillvaron med genomskinliga glasögon. Tolvåringen vägrar förstå, upprepar gång på gång upprepar: “Hur kan människor göra så fruktansvärda saker?”

Detta är första gången jag skriver för Seglora smedja. I råden till skribenter läser jag att man ska formulera ett problem som man vill påtala. Det har jag väl gjort. Och så ska det framgå till vem man riktar sin kritik eller uppmaning. Till oss alla skulle jag svara. Man bör också visa på vilka förslag man har för att bemöta problemet, helst konkreta. Det kan jag inte. Kan du? Jag tänker inte heller lägga ifrån mig ansvaret för människors handlingar genom att ställa frågan hur Gud kan tillåta något dylikt. Kan bara konstatera att min uppfattning om att det gudomliga/heliga finns i oss alla – uppenbarligen kan försvinna i särskilda situationer. Min konkreta tolvåring undrar hur det är möjligt att Hitler kan flytta in i en människa där Moder Theresa funnits från födseln.

Ett uttryck som ofta används, särskilt i kyrkliga sammanhang, är: “Vi har alla en bit av både Hitler och Moder Theresa i oss”. Jag antar att det är en variant av uttrycket: “Vi är alla både syndare och rättfärdiga”. Både jag och min tolvåring blir ‘vansinniga’ över sådana formuleringar som vill påstå att så är det och således inget man kan göra något åt. Min tolvåring hävdar bestämt att vissa människor har avsevärt mer Hitler i sig än andra och att det finns människor som ständigt hämtar näring från Moder Theresa. Mitt vuxna jag håller med.

Flygresan hem innebär en omväg förbi Ukraina på grund av den upptrappade konflikten. Väl hemma i Stockholm är en av nyheterna att tingsrättens dom fallit i Jaramålet, den åttaåriga flickan som blev ihjälslagen av sina släktingar i Karlskrona.