När det kom till kritan resulterade ett års intensiv debatt om representation i noll och intet. Panelerna fylldes med vita deltagare när regeringskrisen skulle dryftas i höstas. Juridikstudenten, kultur- och konstvetaren Araia Ghirmai Sebhatu efterlyser mer ambition i jämlikhetsarbetet.
Under förra årets politiska slutspurt i december efterfrågade Somar Al Naher varningsklockor hos landets redaktioner efter ”veckan då vitheten tog över medierna”. Al Naher syftar på veckan då riksdagens rasistiska parti röstade ner regering Löfvens budgetproposition och reaktionen – endast vita opinionsbildare blev inbjudna av medierna för att kommentera pågående regeringskris och budgetläge.
Årets intensiva diskussioner om representation och strukturell jämlikhet var som bortblåsta och den fortsatta frånvaron av jämlikhetsfrågorna i den allmänna debatten är på väg att skapa ett odemokratiskt opinionsklimat.
Men varför blev det så? Jo, Sverige insåg det som länge varit uppenbart för många antirasister: att det rasistiska partiet inte bara är emot oss icke-vita, muslimer, judar, icke-heterosexuella, transpersoner osv., utan även samhällets utsatta, lönearbetare och pensionärer. Det blev tydligt att det rasistiska partiet med sin politik och med sina parlamentariska praxisbrytande metoder är ett allmänt problem för hela Sverige och som vi måste gå samman för att hantera.
Men uppenbarligen resonerar medierna som om vi icke-vita och den strukturella jämlikhetsdiskussionen inte inryms i det allmängiltiga. Det paradoxala, eller snarare symptomatiska, är att vi icke-vita utesluts ur den diskussion som det är allra nödvändigast att vi befinner oss i, diskussionen om makten över ekonomin och reformerna.
För är det något som saknas i den allmänna politiska debatten är det konkreta lösningar på hur vi ska garantera den grundlagsfästa rättigheten att inte diskrimineras på grund av ras när vi söker arbete, bostad eller gör någon så enkelt som att åka kollektivtrafik. Det är överflödigt att påpeka att det finns forskning och rapporter som visar på att Sverige är långt ifrån att leva upp till diskrimineringsförbudet och att det därför kommit kritik från både FN och EU. Problemet är att denna vetskap inte leder till förändring.
SVT:s granskning av vita bolag som publicerades i onsdags är bra av flera skäl och är inte överaskande, men toppbolagens bolagstoppar kanske är den minst viktiga gruppen. Jämlikhetsfrågan kan inte bara fokusera på hur ett fåtal individer ska kunna få möjlighet att bli riskkapitalister. Jämlikhet är en demokratifråga som ska genomsyra hela samhället. Därför är lagstiftaren den som kan ge oss de bästa verktygen för att hindra den allomfattande diskrimineringen.
Idag finns det exempelvis jämlikhetsplaner som offentliga institutioner ska implementera. Men dessa, som flera gånger är helt eller delvist frivilliga, verkar vara rent pappersarbete och är alldeles för tandlösa även då de genomförs. Därför måste myndigheter utrustas med bättre kontrollinstanser för att följa upp jämlikhetsarbetet som finns på papper men som egentligen inte existerar i det verkliga fallet. Det ska inte vara frivilligt för en organisation som tillhör det allmänna att välja bort jämlikhet och det måste även kosta när arbetet inte fullgörs.
Det är nu så kritiskt att jämlikhetsarbetet behöver en skjuts innan vi förlorar fler generationer i diskrimineringen. Därför är tiden inne för att regeringen skickar ut på remiss för att utreda hur positiv särbehandling skulle vara genomförbart i myndigheter och den övriga offentliga organisationen. Vi måste ha en reform som tillåter att positiv särbehandling även gäller etnicitet, det är avgörande.
