Bibelns vanligaste uppmaning är, ”var inte rädd”. Ändå skaffar vi säkerhetsdörrar och inbrottslarm. Men trygghet kommer inre källor, skriver Emilia Lindstrand.

Han ställer sig alldeles för nära mig på den låsta innergården, med en cigg i handen. Vi är ensamma och plötsligt minns jag allt hemskt han har gjort för att hamna här. Han tar ännu ett steg framåt tills hans står alldeles intill. Mitt hjärta åker upp i halsgropen.

– Blir du rädd nu?, frågar han och tittar ner på mig med ett överlägset leende.

– Jag tycker att du står för nära, svarar jag så lugnt jag kan för att inte visa att jag känner mig väldigt sårbar och obekväm. Vill inte visa att jag blir rädd, vill verka stark och stabil och inte ge honom nöjet att lyckas rubba mig. Han backar. Går tillbaka in. Jag hör mig själv andas ut.

Den vanligaste meningen i bibeln är: var inte rädda! Det sägs faktiskt inte mindre än 400 gånger i bibeln. Och ändå är vi det. Ofta och för väldigt mycket. Spindlar, döden, att bli sårad eller sjuk, att förlora någon som står oss nära. Men också rädda för att inte duga, för att inte förtjäna kärlek.

Vi lever i en rädd tid: en tid av murar som byggs mot andra folk och religioner, av gränser som dras, av segregation och ökande klyftor, av försök att skydda oss mot det eller den som skrämmer. Terrordåd och larmrapporter ökar känslan av otrygghet. Det händer att vi försöker köpa oss trygghet. Säkerhetsdörrar, inhägnade semesterorter, försäkringar, åtstramande strumpbyxor och smink som döljer vad vi är rädda att visa. Men rädslan finns kvar, för den går inte att köpa bort. Tvärtom kanske en säkerhetsdörr snart leder till ett inbrottslarm, som leder till att man flyttar till ett ”säkrare” område. Men känslan av sårbarhet består.

Ibland kan det vara bra att fundera över vem det är som tjänar på din rädsla. För du gör det inte, knappast heller dina närmaste. Rädsla förlamar, inskränker och leder faktiskt aldrig till något gott. Som i psalm 289: ”Och ändå är det murar oss emellan, och genom gallren ser vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag”.

Visst ska vi undvika att naivt utsätta oss själva eller andra för fara och visst kan försiktighet vara bra. Men vi ska kanske fokusera mer på rädslans motsats: på kärleken. För det som allra bäst fördriver rädsla är just kärlek. I världens stora konflikter och i ditt eget liv. Det är när vi älskar, som knuten i magen släpper och axlarna sjunker. Det är när vi vågar bli älskade som fasaden kan rämna och ditt riktiga jag bli synligt.

Och då spelar celluliter, dålig ekonomi och ömma knäleder mindre roll. Du duger utmärkt sådan du är. Det gör din granne också.

Kärleken och rädslan har den likheten att de växer genom odling. Ju mer du vattnar, pysslar om och ger näring, desto större växer den sig. Det är du som väljer vad du vill ska få stor plats i ditt liv. Jesus valde att odla kärlek. Där blev korset och uppståndelsen det synliga tecknet på Guds stora kärlek till dig. Påskens budskap är ett kärleksbudskap till oss: Gud blir människa, delar våra villkor, vår kärlek och vår rädsla.

Dör och uppstår. För att vi ska kunna göra detsamma. Tills dess kan du välja att vara rädd. Eller välja att älska.