Jag sitter i äventyrsbadets foajé och väntar på barnen som är där inne. Tre äldre herrar och en äldre dam ställer sig intill och samtalar, högt:

– Alltså, som 10 små n-pojkar, men så får man väl inte säga längre!
– Nää, nu ska det visst inte heta n-bollar längre, och Pippi ändrar de i…
Jag kan inte vara tyst, utan kommenterar, lika högt:
– Det är väl jättebra när man kan sluta använda gamla förlegade ord som kränker andra, som mina barn?
En kort, förvirrad tystnad följer, sedan säger damen, med ett något krystat leende:
– Ja, det är det vi säger, vad bra när de ändrar.
Varpå sällskapet snabbt beger sig mot utgången.

Att jag skulle lägga mig i, det kändes som ett lätt beslut. Jag tänkte på vad jag hade varit i barnens ögon, om de hört damen och herrarna och jag samtidigt hållit tyst: bara en liten lort. För att parafrasera Astrid Lindgrens bevingade ord i Bröderna Lejonhjärta: ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen pappa utan bara en liten lort”.

Ändå riskerade jag ingenting; jag utsatte inte mig för någon fara, det fanns inget heroiskt över min intervention. Så odramatisk kan också den antirasistiska kampen vara: att inte bara sucka och bita ihop över den slentrianmässiga jargong om muslimer, judar, romer, EU-migranter eller afrosvenskar som flödar i olika sammanhang. Att markera där på äventyrsbadet, vid släktmiddagen eller i twitter- eller facebookflödet.

Jag har inga illusioner om att rasismen försvinner om användningen av kränkande uttryck som n-ordet försvinner. Men att utmana och ifrågasätta orden är också att utmana och ifrågasätta tankestrukturer som manifesterar sig i strukturellt våld – som diskriminering på arbets- och bostadsmarknaden – och fysiskt våld. N-ordet handlar liksom annan rasism om maktutövning – som känns, skär, i kroppen. Då gäller det att inte bara vara en liten lort.