Vem är det som vill skära i Yttrandefriheten? Ja, inte vet jag. Men alla varnar för dem just nu.

Fred byggs inte med Mohammedkarikatyrer

Mattias Irving

Vem är det som vill skära i Yttrandefriheten? Ja, inte vet jag. Men alla varnar för dem just nu. Exempelvis MUF:aren Aleksandra Boscanin på Nyheter24, för att plocka ett exempel ur högen. På Twitter skriver snart sagt varje tyckare med puls att ”Yttrandefriheten måste försvaras från inre och yttre fiender”. De yttre fienderna är lätta att identifiera i sammanhanget. Nu pratas det om hotet från radikala islamister, i anknytning till dådet i Köpenhamn i helgen.

De inre fienderna är svårare att identifiera. De kanske vara exempelvis Ann Heberlein, som på SVT Opinion yrkar på att man måste ta ansvar för det man säger i det offentliga, så att man inte missbrukar sin yttrandefrihet. Kanske kan såväl Helena Myrstener som jag själv då räknas till yttrandefrihetens fiender? Jag har själv gjort erfarenheten, efter tre dagars konstant twitterangrepp, att det inte går att kritisera Lars Vilks utan att kallas för fiende till yttrandefriheten.

Det är en aggressiv, antiintellektuell och undermålig debatt som förs, där Vilks tillåts föra taktpinnen. Gå i otakt. Dansa inte efter denne mans pipa.

Vilks är en person som åtnjuter samma rätt till personlig säkerhet och yttrandefrihet som alla andra i Sverige. Det är klart att samhället ska ställa upp med det skydd som han behöver. Det innebär inte att Vilks har ensamrätt att definiera vad det är som pågår. Tvärtom, som kritiskt tänkande medmänniskor är det allas vår uppgift att förhålla oss kritiskt till detta skådespel.

Vilks är inte yttrandefrihetens försvarare. Det har han gjort tydligt genom sitt upprepade umgänge med uttalade islamofober, personer som inte menar att de mänskliga rättigheterna är lika självklara för alla. Personer som liknar människor vid råttor, bara på grund av deras tro. Vilks legitimerar dessa sammanhang genom att ständigt frekventera dem. Han själv har uttryckt liknande tankar vid ett flertal tillfällen, men har lyckats rädda sig kvar i rampljuset genom ett ständigt otydligt mummel av det slag som väcker mediestormar kring muslimer som Omar Mustafa och Mehmet Kaplan.

Vi utmanas att överskrida denna svartvita världsbild som målas upp, där väst ställs mot öst. Det är jihadisternas, men också islamofobernas världsbild. Marginalerna riskerar att marginalisera mitten, som Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén har uttryckt det.

I kölvattnet av de svenska anslutningarna till IS måste vi fråga oss hur vi kan agera för att fånga upp unga människor som hellre dör som hjältar än lever som främlingar. Vi måste bygga fred, inte bara i Mellanöstern utan också i Sverige. Det görs inte med mohammedkarikatyrer och islamofoba konstutställningar.

9 kommentarer på “Fred byggs inte med Mohammedkarikatyrer

  1. John Nilsson skriver:

    Jag tror att du har rätt i att det är personer som Ann Heberlein, Helena Myrstener och du själv, som uppfattas som yttrandefrihetens fiender. :-/

    En kort tanke (men de blir ju aldrig särskilt korta…):
    Var och en har naturligtvis ett ansvar för vad vederbörande säger och hur det sägs. Okej, det måste man väl medge. Men den som lyssnar måste väl också ha ett ansvar för hur den lyssnar och vad den hör (eller ser eller läser)? I den mån som någon skriver eller på annat sätt uttrycker någonting uppenbart korkat, ”lågt”, fördomsfullt, föraktfullt eller plumpt, kan man ju tänka sig att den som tar emot budskapet kan välja sin respons på det avsända budskapet. Man kan välja att känna sig kränkt, protestera högljutt eller att ta till våld för att försöka förhindra liknande uttryck i framtiden. Man kan också välja att betrakta det uttryckta som något som mera har med den andre att göra än med en själv. Det är antagligen en fråga om mognadsgrad och vilken grundtrygghet man upplever att man har.

    Är det i ett mångkulturellt samhälle verkligen möjligt eller hållbart att kräva av alla, att de ska visa respekt för alla slags ”heligheter” som kan tänkas förekomma? Det känns som det skulle bli ett väldigt ängsligt samhälle, där de mest kränkta och våldsamma tillåts sätta agendan. Är det så vi vill ha det? Är det inte istället så att den respekt vi i första hand kan förväntas visa varandra i ett samhälle med flera kulturer, är respekten för att det jag håller heligt kanske inte är det som du håller heligt, och att det får vara så?

    Konstverket Piss Christ, har ju väckt en del reaktioner, och jag själv reagerade med både häpnad, avsmak och sorg, när jag första gången såg och läste om det. -”Vad f-n, hur långt kan de gå?”, typ. Samtidigt är det ju ”bara” en sorts upprepning av den förnedring som Jesus självmant gick in i, när han vandrade här på jorden. Om han stod ut med detta, och mer därtill, har då jag rätt att kräva en mildare behandling? Och ytterligare en fråga med anledning av det: är verkligen all religion likvärdig? Finns det inom till exempel islam samma ”vaccin” mot att ta liknande yttre förnedring med ett liknande ”jämnmod”, som i det nedan citerade:

    ”Wendy Beckett, en amerikansk konstkritiker och katolsk nunna, menade att verket [Piss Christ] inte var blasfemiskt utan snarare visade hur det moderna samhället ser på Kristus”.

    https://sv.wikipedia.org/wiki/Piss_Christ

    Du skriver ”bara på grund av deras tro”, men fungerar alltså all religiös tro på samma sätt, och leder all religiös tro till samma mål? Här på Dagens Seglora står ni väl i högsta grad för att tro och religion inte bara är en individuell sak, utan också är något som får politiska konsekvenser? Då blir uttryck som ”bara på grund av deras tro” tämligen obegripliga, tycker jag. ”Bara på grund av att de vill avgöra hur relationer mellan människor ska se ut, hur samhället är struktuerat, rättskipning, ekonomi, miljö, sociala och individuella rättigheter etc”… ”Bara det” ingår faktiskt i det lilla ordet ”tro”. Och varför väljer du att verka i ett kristet sammanhang, om nu islam eller någon annan religion skulle vara ”lika bra”?

    Religion har antagligen haft ett adaptivt värde för att binda samman grupper och samhällen och för att gynna en sammanhållning i försvaret gentemot yttre fiender. Men vad händer när vi försöker trycka in flera sådana koncept, sådana religioner, i ett ”multikulturellt” samhälle? Är det inte uppenbart att det kommer att leda till konkurrens, rivalitet och i förlängningen kanske till våld? Är inte förutsättningen för ett mångkulturellt samhälle, att man i någon man kan höja sig över, eller distansera sig från, sitt eget ursprung och sin egen ”religion” – i förekommande fall? Någon gemensam grund för samlevnad måste väl finnas även i ett flerkulturellt samhälle, och där menar jag förstås att yttrandefriheten måste vara en del i en sådan gemensam grund.

  2. John Nilsson skriver:

    Ännu en fråga om ”konst” och yttrandefrihet:

    På vems sida står du/ni (på Dagens Seglora) i fallet med Pussy Riots aktion i Kristus Frälsarens katedral i Moskva? Är det på de kristna i Rysslands sida, respekten för vad de håller heligt och deras ”sårade religiösa känslor”, eller på ”den feministiska aktionsgruppens” sida, och deras rätt till yttrande- och konstnärlig frihet? Är det okej att trampa på kristnas ”helighet” och bete sig på ett sätt som möjligen skulle kunna betecknas som ”onödigt provokativt”, i en för dem helig gudstjänstlokal?

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Pussy_Riot

  3. Kristian skriver:

    Det stora problemet, som jag ser det, är att världens kristna och muslimer har så svårt att se de gigantiska bjälkarna i sina egna ögon, envisas med att sila mygg och svälja kameler, och vägrar att erbjuda något i gengäld för den enkelriktade respekt de kräver av icke-troende.

    Man kan naturligtvis klaga på Vilks, och hans samröre med högerextremister är förkastligt. Men han är ändå en mygga.

    Jämför nu detta med det faktum att kristna i 2000 år har predikat att icke-troende förtjänar att torteras i all evighet i ett så kallat helvete. Och att muslimer har predikat samma sak i 1400 år. Och majoriteten av troende i världen tror på dessa läror fortfarande, även om man inte låtsas om den saken på Dagens Seglora. Icke-troende och ”feltroende” har förtalats, förföljts, förtryckts och diskriminerats i generation efter generation. Det är ingen liten kamel det.

    Kommer Mattias Irving att kräva att kristna och muslimer världen över ska sluta predika helvetesläran? Att kristna och muslimer ska ”göra upp med sin historia”? Riva ut de hundratals verser i Koranen som ältar helvetesstraffet? Nej, knappast. Det är inte de religiösa det ska ställas krav på, det är de andra som ska visa respekt.

    Varför är det, som flera artiklar här på Dagens Seglora antyder, moraliskt fel om jag vill ge igen mot dem som hävdar att jag förtjänar evig tortyr? Med tanke på religionernas historia skulle jag vilja hävda att deras kritiker faktiskt har varit beundransvärt återhållsamma.

    Så länge inte helvetesläran tydligt förkastas av en majoritet kristna och muslimer, tror jag tyvärr att fred och ömsesidig respekt i grunden är omöjligt. Vapenvila och existens sida vid sida ja, men aldrig verklig fred.

    Det mest grundläggande problemet ligger alltså inte hos religionernas kritiker, utan i de två helvetesreligionerna själva. Det är inifrån dem som det svartvita tänkandet har sitt ursprung. Det är där förändringen måste ske.

  4. Markus Stettiner skriver:

    Ann Heberlein säger: ”I helgen fick två människor sätta livet till som en konsekvens av hans rätt att tänja på konstens gränser”. Verkligen? Mördades Dan Uzan på grund av Lars Vilks? Heberlein tar ifrån en mördad man hans identitet, bara för att förstärka sin retoriska poäng. Hon använder sin yttrandefrihet till att förneka judarnas särskilda utsatthet, trots att hon vet att judar mördas oavsett förövarnas huvudsakliga anledning till missnöje. Tycker du inte om blasfemi riktad mot islam? Döda en jude. Tycker du inte om din boendemiljö? Döda en jude. Tycker du inte om Indien? Döda en jude. Eller två. Och sedan en till.

    Så vilken världsbild tycker du är Ann Heberleins, Mattias? Vilken världsbild har Helene Groll på SR, som tre gånger upprepar frågan om judarnas skuld för antisemitismen? Vilken världsbild har Svenska Kyrkan, som i god lutheransk anda (gamle Martin är inte död) bjuder in en judehatare att predika för de trogna?

  5. Anders Thunberg skriver:

    Mattias, Jesus umgicks med alla, beblandade sig med såväl skökor, månglare som skriftlärda.. Och vi som är verksamma inom kultursektorn skall väl inte behöva behöva ställas tills svars för vilka vi träffar…? Yttrandefrihet utesluter väl inte att vi ibland lyssnar till avvikande meningar? Hur illa vi än tycker om dom? Liksom Vilks förbehåller jag mig att ha ett journalistiskt och prövande förhållningssätt till den värld jag lever i…

  6. Mattias Irving skriver:

    Hej John. Vill närma mig ämnet från ett lite annat håll. Det finns inga fina, snörräta orsakssamband av typen streckgubbe>>våld. Allt kan fyllas med djup symbolisk, politisk laddning. Din beskrivning är lika nyanserad som att säga ”Hur kan det vara hets mot judar att klottra en indisk lyckosymbol?” – för att dra en övertydlig och inte helt jämförbar parallell.

    Sedan 2001 har ett ”korståg” bedrivits mot muslimer. Varje dag mördas oskyldiga i Jemen och Pakistan. Hur ser det ut i muslimska ögon? Hur spär det på bilden av väst? Vilks teckningar får sin laddning för att de skrivs in i en storpolitisk öst-västlig konflikt som ter sig både kulturell och militär.

    Den svartvita bilden gör att muslimer som lever i väst hamnar i kläm. Och vissa förfaller till IS efter att ha förfrämligats och köpt den svartvita världsbilden. Det går i sin tur ut över de muslimer som bara vill leva och verka i det kulturella och politiska ”väst”.

    Vi kan inte bara rakt av använda samma analyser för att förstå processer som delvis liknar varandra, men som också bär på många skillnader. Det är också en fråga om politiska analyser:

    Är USA:s godtyckliga drönarkrig att betrakta som ”kristen” terrorism, givet Kristendomens extremt starka ställning i det amerikanska samhället?

    Hur stor roll har USA:s beväpning av Irakiska rebeller spelat för IS framväxt?

    Hade saudiskt understödda islamistiska miliser kunnat växa sig starka om inte västvärlden ständigt hållit Saudierna under sina vingar?

    I frågan om den Europeiska Upplysningstiden, vilket perspektiv anlägger vi för att förstå den? Eurocentriska krafter vill framhäva en särskild västerländsk kunskapstradition, helt enkelt en lite bättre kultur, som den viktigaste orsaken. Men vi har ju också det ökade materiella välståndet (till följd av rovdrift i kolonierna) och framväxandet av en borgerlig offentlighet att väga in, eftersom det skapade en miljö där vissa tankar kunde gro och kritik mot religionen blev möjlig.

    Om vi utgår från att det behövs adekvata materiella villkor för en viss samhällelig utveckling att äga rum (alltså rör oss bort från en förlegad syn på historiska skeden som följden av enskilda briljanta genier, nya idéer etc) så blir det också svårare att peka ut någon enskild religion som mer eller mindre ”upplysningstillvänd”. Viktigare är att skapa materiella förutsättningar för människor att bygga sina samhällen.

    Som jag upprepat till leda: Inte ta avstånd från någons tro, utan istället ge hen verktygen att forma sitt eget liv, förse med utbildning, social trygghet och skapa fred. Tron är mångbottnad och mystisk, och reflekterar alltid i någon mån också varje människas situation i världen. Ändra situationen så skapas också utrymme för nya frågor att ställas.

    Den större bilden idag är den av ett öst som ställs mot ett väst enligt ett schema som formulerats av extremisterna. Vart ska den utvecklingen tillåtas driva? Hur långt ska vi gå med på den framhetsade berättelsen om två tydligt definierade sidor som ställs mot varandra? Är det ingen som oroas över tendenser till avhumanisering, krigiskt språkbruk, etnifiering av konflikter?

  7. Mattias Irving skriver:

    Markus, det moraliska ansvaret för ett mord ligger förstås på mördaren. Tror och hoppas inte att Heberlein menar något annat. Tolkar hennes uttalande (fastän det är vagt och mest har karaktären av en bisats) som att Vilks gärningar får konsekvenser, också av ett sådant slag som han inte själv kunnat förutse.

    Den särskilda judiska utsattheten får inte förnekas, och jag är fortfarande bestört över SR:s agerande. Ingen ursäkt räcker om de inte också tar itu med att på allvar se över sina rutiner och utbilda sina medarbetare.

  8. John Nilsson skriver:

    Mattias,

    Tack för svar. Du undviker ganska många av mina frågor, men sätter in diskussionen om yttrandefriheten i ett större perspektiv, som jag faktiskt tycker är helt rimligt. På lång sikt kommer vi nog aldrig att komma fram till någon fredlig samexistens, om inte vi i väst någon gång försöker se med ”neutrala” ögon på konflikten, eller försöker få distans till oss själva och vår del i det som nu sker. Du har i stort sett rätt i att ta upp det du tar upp. Kan nämnas dock att även muslimer idkat kolonialism sedan lång tid tillbaka, och faktiskt besuttit europeisk mark, så det handlar väl kanske mera om ”vem som lyckats bäst” i konkurrensen om herraväldet (vilket kanske mera har med geografi, växter och djur att göra*), än om vilken part som är ”ondast”.

    * Jared Diamonds ”Guns, Germs and Steel”:
    https://www.youtube.com/watch?v=36BQW1SuHQ8
    https://www.youtube.com/watch?v=UsKBFXe7biQ
    https://www.youtube.com/watch?v=9xPvd_HFZZE

    Jag gissar att oförsonligheten och konfliktnivån är så hög, för att vi i grunden är så lika och vill nå ”samma världsliga position”, snarare än att egentligen förverkliga våra respektive religiösa värden. Jag tror i vilket fall att ”båda parter” (flera?) är splittrade i sina ambitioner mellan att uppnå världslig dominans och religiösa ideal. Kanske sammanfaller dessa också i olika grad i de olika religionerna? Islam synes ju i sig själv ha en mera konkret politisk agenda än kristendomen, vad jag förstått.

    Jag tycker till sist att det är fel att säga att väst drivit ett ”korståg mot muslimer” sedan terrordåden i New York 2001. Alla brukar vara så noga med att påtala att NAMALT (Not All Muslims Are Like That), och då får man väl ändå ta med i beräkningen när man bedömer det så kallade ”kriget mot terrorismen”, att det faktiskt är riktat bara mot den delmängd muslimer som just ”are like that” (även om det förvisso påverkar desto fler). Flera muslimska länder vill väl också gärna ha stöd mot IS från USA etc. Inga västliga trupper i Indonesien heller, världens största muslimska land, vad jag vet.

    Personligen menar jag dessutom att västs ”krig mot terrorismen” i alla fall har mycket lite med kristendom att göra, och det är nästan så man vill säga NACALT (Not All Christians Are Like That), när du påstår att det är ett ”korståg” som bedrivs.

    Självrannsakan på båda sidor och samtal mellan de olika parterna – ja tack! Mera av ”jag-budskap” och ”nonviolent communication” (NVC) – yes! Ensidig underkastelse och ett strypande av yttrandefriheten från dess idag juridiskt tillåtna område, till den avsevärt trängre ”åsiktskorridoren”, som ytterst bara regleras av dem som just nu är populära och kan avgöra vad som ”är okej” och inte, av de som innehar den mediala makten och problemformuleringsprivilegiet – nej tack!

  9. Gunnar Eriksson skriver:

    Föga förvånande så kallar den vänsterextreme nygnostikern Irving ”kriget mot terrorn” för ett korståg och tar sedan upp exempel på två länder där muslimer mördas av muslimska terrorister. Ett mycket bra exempel på förvirringen hos som är representativ för Dagens Seglora!