Det handlar inte om att försvara våld. Ingen förtjänar att dö eller har sig själv att skylla vid terrorattentat. Men efter händelserna i Paris och Köpenhamn måste det ändå vara möjligt att ställa vissa frågor till vår tid. En sådan fråga är hur relationen mellan total yttrandefrihet och anspråk på religiös helighet ser ut.
Utan tvekan krockar här två synsätt, antingen är det ok att teckna Muhammed som rondellhund dvs yttrandefriheten är helig och det andra, att det inte är ok att rita Muhammed i en obscen ställning dvs det finns en religiös föreställningsvärld som uppfattas som helig och okränkbar.
Om ett samhälle förmår att hålla ihop kan hänga på hur dessa två synsätt härbärgeras, samsas och respekteras. Upplevs den religiösa identiteten kränkt och trampad på så kan detta tjäna som grogrund för en terroristisk tolkning av islam. När en dessutom som muslim i Europa är starkt ifrågasatt på många plan i samhället, från politiska partier till köksbord och arbetsplatser, kan detta leda till känslan av en dubbel utsatthet.
Att försöka bygga upp en ny tillvaro och samtidigt hela tiden vara ifrågasatt som människa och muslim, rent av oönskad pga rädsla och fördomar måste vara mycket svårt. Rasister i Europa har som mål att köra ut människor och att leva under denna press kan ingen föreställa sig som inte själv varit i samma situation.
Detta resonemang vill inte försvara våldshandlingar. Men som överallt annars i mellanmänskliga relationer och särskilt vid ett osunt maktförhållande borde det finnas en respektens och förståelsens finkänslighet inför att överträda någon annans helighetszon.
Annars står vi inför en kolonialistisk tolkning av yttrandefriheten. Därför är Göran Rosenbergs slutsats i Expressen måndag 15 februari tänkvärd när han säger att det ”vilar på Europas muslimer ett ansvar att ta itu med den jihadistiska draksådden i de egna leden.”
Finns lockelsen och viljan att ändå skjuta en annan religion med sina sanningsanspråk i sank, är det en fråga om ignorans. Måste det göras så måste det när förtryck och mänskliga rättigheter står på spel, men yttrandefrihet som bygger på ignorans och lusten att väcka löje är ett missbruk av yttrandefriheten. Bristen på kunskap eller förståelse om religionens roll och funktion som en källa till identitet och sammanhang borde kunna kvala in under beteckningen religiös analfabetism.
Just nu hävdas yttrandefrihetens helighet som ett mantra och det i sig riskerar att bli en fundamentalistisk hållning utan nyanser eller analys. Ingen vill ta ansvar för denna frihet, bara bruka den och använda den efter eget tycke och smak. I relationen till religion verkar det också handla om ett behov av att göra upp med religionens påverkan och se till att sekulariseringsprocessen går i mål.
Utan tvekan måste religioner tåla att bli ifrågasatta och hycklade med. Religioner tål att ifrågasättas. De står pall och det är denna självkänsla som vore så önskvärd men också svår att uppnå i ett samhälle där muslimer inte har någon röst och ingen makt.
I denna kontext är utmaningen för det öppna samhället att kunna tåla och härbärgera människors behov av heliga zoner.
Om den ”helighet” vi måste ta hänsyn till i samhället är beroende av den aktuella ”gruppens” sociala status, kommer då vi så kallade ”yttrandefrihetsfundamentalister” att återfå vår ”obegränsade” yttrandefrihet” när vi utgör en tillräckligt liten minoritetsgrupp i social utsatthet (om vi nu inte redan befinner oss där)? Det låter ju inte särskilt troligt att det skulle fungera så, men borde ju i rimlighetens namn vara en konsekvens av Myrsteners resonemang angående yttrandefrihetens tillämpning relativt socialt utsatta minoriteter.
Det håller heller inte riktigt att man menar att de som gör sig skyldiga till den sortens terrordåd vi nu senast sett i Paris och Köpenhamn, inte är ”riktiga muslimer” eller bara utgör en extrem minoritet bland muslimer, samtidigt som man uppmanar oss till att inte ”missbruka yttrandefriheten” med hänsyn till den stora majoriteten av muslimer, som varken begår eller är villiga att begå sådana våldshandlingar. Det man då i själva verket säger är: ”böj er för (de fåtaliga) våldsverkarna”, eller: ”eftersom alla muslimer är potentiella våldsverkare, bör vi ligga lågt ett tag”. Inget av dessa (fördolda) budskap är särskilt värdiga eller utgör någon vettig grund att arbeta vidare utifrån.
Nuförtiden synes ju för övrigt konstens gränser upplösas alltmera, i synnerhet när det kommer till sådant som performance-konst.
”Det är främst en faktor som utmärker en performance: Den uppförs ”live”, i realtid och utgör inte någon representation, vilket annars är vanligt inom bildkonsttraditionen, utan den är sitt görande och genomförande.”
http://sv.wikipedia.org/wiki/Performance
Denna beskrivning gäller ju också för ett terrordåd, i det att det…
”uppförs ”live”, i realtid och utgör inte någon representation, vilket annars är vanligt inom bildkonsttraditionen, utan den är sitt görande och genomförande.”
Kanske kan man tycka att sådana ”performance-verk” som mördandet med automatvapen i Paris och Köpenhamn etc, där människor får sätta livet till och som skrämmer och hotar ännu fler, är ett mera påtagligt och allvarligt missbruk av ”den konstnärliga yttrandefriheten”, än vad några penndrag på ett papper någonsin kan utgöra, och att det främst är mot denna typ av ”missbruk” av denna frihet, som det borde skrivas artiklar om, och som borde ”problematiseras”?
John Nilsson,
menar du verkligen att det inte ska finnas något hänsynstagande och ingen omsorg om varandra i vårt samhälle? Att vi kallt ska slå mot den som redan ligger? Det är ju en hållning till yttrandefriheten som kan gå rasismens ärende.
Som all frihet är även yttrandefriheten under ansvar. När den blir en dogm som går före mskoliv har den inte så mycket med frihet att göra längre.
Det handlar inte om att böja sig för någon eller att alla muslimer är potentiella våldsverkare utan om att handskas väl med de rättigheter vi har.
Vad det innebär att handskas väl med yttrandefriheten kan ju tolkas olika. För någon är det kanske att teckna en obscen Muhammed.Så småningom, men det är kanske en utopi,kan de olika synsätten på yttrandefriheten mötas i en slags kompromiss som kan bära vårt samhälle vidare i en positiv riktning.Det innebär inte att någon ska förbjudas att uttrycka sig, men som med allt annat i samhället ska yttrandefriheten brukas och växa fram i ett samspel mellan olika grupper i ett samhälle.
Helena Myrstener,
Mina fingrar är inte med mig. Efter närmare två timmars skrivande, har jag lyckats schabbla bort det skrivna, med någon felaktig knapptryckning antagligen. Tanken var att vara lite mera personlig, men det blir nu inte av som det var tänkt. Jag har inte tid nu att skriva om det som just försvann. Jag kanske får tillfälle att återkomma till det senare, inshallah.
Intressant forskning om stressnivåer i hierarkier bland babianer, apropå att slå mot den som ”redan ligger”:
https://www.youtube.com/watch?v=iyHVwUe66qw
Och nej, jag tycker inte att det tillstånd som rådde i babianflocken till en början är att föredra framför det senare – inte heller överfört till den mänskliga flocken.
Yttrandefrihet = Rätten att kränka, håna och förnedra? NEJ enligt mig!!! Det är då Förnedringsfrihet för utövaren men inte den drabbade. Önskar att Yttrandefriheten ska värnas med omdöme och inte missbrukas. Detta ger då en äkta frihet under ansvar.
I det öppna samhället använder vi ord, och konst, i olika syften. Ibland för att håna. Om det vore att ”missbruka” yttrandefriheten skulle det mesta av det vi kallar för satir vara förbjudet. Och vad har vi då för samhälle? Ett förkrympt sådant?
I det öppna samhället håller vi sårytorna öppna. Konflikterna synliga. Inte i blod och våld, men i ord. Och Gud ska veta att ord kan göra illa. Göra ont. Och allt det öppna samhället har att bjuda till försvar är; ord och argument.
Vilks använde sig av det öppna samhället för att håna det han inte anser vara värd respekt. Han ska försvaras fullt ut. Utan några frågetecken i kanten. Vad är yttrandefriheten annars värd? Så fort det gör ont börjar vi kompromissa?
Den yttrandefrihet vi har idag har inte kommit ”gratis”. Tidigare generationer har kämpat och lidit för den. Om man vill kan man se Jesus som deltagare i kampen; han dog för att han hävdade att han var Guds son. En blasfemi, en kränkning av den tidens tro. Var Jesus ”ansvarslös”…? det var det nog en del som tyckte, kan jag tänka.
Det finns inget i vårt samhälle som hindrar oss att ha ”heliga zoner”, hur många som helst. Men vi kan aldrig, med hot och våld, påtvinga andra våra ”heligheter”. Bara med ord och argument. Vi måste stå upp för detta. Rakryggat. Inte krypa och kompromissa.
I en mättad kemisk lösning kan det räcka med en repa i glaset eller ett dammkorn för att det ämne som befinner sig i lösning skall börja kristallisera ut, och all ”laddning” som finns i lösningen så att säga koncentreras till denna repa eller detta dammkorn.
Lars Vilks är ett exempel på ett ”samhälleligt dammkorn” som en ”mättad” eller ”laddad” situation kristalliserar sig kring. Men är problemet Lars Vilks eller är det den ”laddade” situationen i sig, som utgör vårt problem? Uppmaningarna till ”ansvarsfull yttrandefrihet” etc här på Dagens Seglora, känns mera som om man i första hand vill angripa och lägga orsaken och skulden på det lilla ”dammkornet”, snarare än på den ”mättade lösningen”. Man utser och anklagar Lars Vilks för att vara problemet och orsaken till den ”laddade” situationen (som jag menar beror av en bakomliggande konkurrens och rivalitet om vem som ska få bestämma vad som ska vara det ”önskvärda samhället”), istället för att se att den laddade situationen och konflikten finns där, oberoende av om Vilks ritar en rondellhund eller ej. Konflikten i stort kommer vi inte ifrån, även om sådana som Vilks skulle ”sluta missbruka” yttrandefriheten.
Kanske kan man säga att Lars Vilks ”drar en repa i lacken” i den skönmålade och naiva bilden om det fridsamma och konfliktfria mångkulturella samhället. Kanske är vi snarast honom tack skyldig för att han punkterar denna utbredda och uppblåsta illusion?