Kamp kan se ut på många sätt, men det räcker inte med vackra ord. I vissa kamper gör vi motstånd, bara genom att vara dem vi är. Vi måste leva feminism, leva antirasism och leva samexistens, skriver Elin Lundell.

Supervalåret har för många inte bara bjudit på partipolitiskt arbete av olika slag, utan också (eller kanske framför allt) på politiskt arbete av annan sort. Inbjudningarna till diverse demonstrationer haglar, i alla fall över mig, i sociala medier. Namninsamlingar startas och samlar namn i tusental, krönikor som uppmanar till förändring delas hejvilt och ingen ogenomtänkt kommentar med plumpt innehåll lämnas åt sitt öde utan bemöts – pedagogiskt och tålmodigt, men ibland också raljant. Det handlar om sexismen, rasismen, tiggares utsatta situation, transfobin och allt annat som vi vill förändra.

Jag blir stressad av bruset, men känner att det hör till mitt samhälleliga ansvar att hänga med. Jag, liksom alla andra, måste ha en åsikt om allt och om jag inte hävdar den jämt och ständigt har jag inte stått upp för den, eller de människor det angår, ordentligt. Så jag går på antirasistiska demonstrationer, jag ifrågasätter det andra människor säger om tiggare, jag delar smarta krönikor i sociala medier. Genom att på detta sätt upprepa för mig själv och andra vad för slags person jag är upprätthåller jag bilden av mig själv som feministisk, antirasistisk, solidarisk, generös och så vidare.

För tänk om sanningen skulle vara den motsatta? Tänk om den sista personen jag har lust att förändra med mitt engagemang faktiskt är jag själv? Missförstå mig rätt nu. Jag tänker mig nämligen att det är en subversiv, feministisk handling att enbart gå ut genom ytterdörren och existera i offentliga rum som något annat än exempelvis en cis-snubbe. I vissa kamper gör vi motstånd bara genom att vara dem vi är. Men i de kamper där det inte är min egen rätt att finnas till som jag kämpar för – på vilket sätt gör jag då motstånd? På vilket sätt visar jag till exempel att jag menar allvar när jag säger att ingen människa är illegal eller att jag gärna vill ha moskéer i Sverige?

På samma sätt som jag tror att tro utan gärningar är död tror jag att solidaritet, medkänsla och rättspatos utan gärningar är det med. Låt mig ta ett exempel. Jag bodde en gång i tiden i ett litet samhälle där det fanns två kristna församlingar. Den ena var högkyrklig, och dit brukade jag gå för att lyssna på ovanligt progressiva predikningar. Den andra var frikyrklig och alldeles för ”karismatisk” för min smak, dessutom tyckte jag att deras predikningar var rena villolärorna. Men, som en vän till mig upplyste mig om, när det kom till kritan var det den frikyrkliga församlingen som delade ut mat bland fattiga, hade ett rikt socialt arbete och medlemmar ur hela det socioekonomiska spektrumet. Min poäng med denna lilla anekdot? Att det vi säger och det vi gör inte alltid är ekvivalent.

Jag tror att det är viktigt med demonstrationer och namninsamlingar, inte minst för att visa meningsmotståndare vad vi tycker och tror på, men jag tror inte att det räcker. Jag tror att det är viktigt att människor fortsätter skriva smarta krönikor och hålla problematiserande predikningar, men det får inte stanna där. Vi får inte nöja oss med att tycka rätt och visa vad vi tycker i ord och bild. Vi måste också visa det i praktisk handling, i direkt relation till dem det handlar om. Vi måste leva feminism, leva antirasism och leva samexistens.

Jag skriver detta med hopp om att både du och jag ska börja mena det vi pratar om på allvar – för jag är nämligen ingen förebild på detta område. Jag lever inte som jag lär och allt det du läst ovan är snack utan verkstad.