I över två år har en parlamentarisk utredning arbetat för att lägga fram ett förslag på nytt regelverk för svensk vapenexport. Utredningen tillsattes 2012 till följd av de oroligheter som uppstod i den Arabiska vårens kölvatten, och skulle ursprungligen ha ett förslag färdigt till mitten av december 2014.

Varför bestyckar Sverige diktaturer?

Mattias Irving

I över två år har en parlamentarisk utredning arbetat för att lägga fram ett förslag på nytt regelverk för svensk vapenexport. Utredningen tillsattes 2012 till följd av de oroligheter som uppstod i den Arabiska vårens kölvatten, och skulle ursprungligen ha ett förslag färdigt till mitten av december 2014. Bekvämt nog några månader efter valet. Men december kom och gick, och ingen utredning har synts till. Nästa bud, som Svenska freds erfar, är att den ska vara färdig i mars 2015.

Över två år, för att utreda huruvida vi kan exportera vapen till icke-demokratier. Det är svårt att värja sig för tanken att den mycket generösa utredningstiden inte bara är följden av en omsorg om ett kvalitativt utfört arbete. Svensk vapenexport har de senaste åren bringat in mångmiljardbelopp, och vi är det land i världen som tjänar mest per capita på vår vapenexport.

Först när statsministern pressas av en reporter klämmer han ur sig det försmädliga ordet ”diktatur” när han ombeds beskriva regeringens syn på Saudiarabien. Det är en motvilja som låter sig förklaras vid en snabb anblick på de rådande riktlinjerna för vapenexporten. Vi får ju enligt lagen (inte exportera vapen – försvarsmateriel – på ett sådant sätt att det strider med principerna och målen för svensk utrikespolitik.

Så varför bestyckar Sverige diktaturer? På ISP (inspektionen för strategiska produkter) står följande att läsa:

”Tillstånd till utförsel av försvarsmateriel, eller annan utlandssamverkan som avser försvarsmateriel, bör inte lämnas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer. Respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att tillstånd skall beviljas.”

Raif Badawi har dömts till tusen piskrapp och tio års fångenskap för att ha ”förolämpat islam” enligt Saudisk lag. Amnesty International betraktar Badawi som en samvetsfånge.

Där Löfvens ord är grumlade, är Badawis egna ord glasklara:

”We want life for those who call for our deaths. We desire life and rationality for those who desire ignorance for us.”

Men den svenska regeringens högsta önskan tycks inte kunna sammanfattas i så fundamentalt demokratiska ord som ”liv” och ”förnuft”. Löfvens handlande, liksom Alliansens för honom, och Göran Perssons dessförinnan, skvallrar om att man planerar att fortsätta hålla sig väl med en av världens mest brutala diktaturer.

I maj ska det kritiserade exportavtalet med Saudiarabien omförhandlas. Om den saudiska domen fullföljs kommer Raif Badawi att ha fått utstå flera hundra piskrapp vid denna tidpunkt, för att han vågade tro på och opinionsbilda för ett mer liberalt Saudiarabien.

Löfven sviker inte bara de journalister och bloggare som fängslas världen över. Detta agerande förråder också vår tilltro till en rättsstat, där man tar hänsyn till stiftade lagar och till en grundläggande demokratisk anständighet. Inget tillstånd ska kunna ges för att exportera vapenmateriel till ett land som Saudiarabien.

Om inte Löfven förmår krypa till korset, då borde åtminstone MP:s språkrör ha anständigheten att göra verklighet av det egna partiets uttalade engagemang mot vapenexporten.

Kommentarsfältet är stängt.