Nu stiftar Spanien lagar för att skydda allmänheten mot allmänheten. Men i praktiken skyddar man kapitalägarna från demonstranterna, i demokratins namn, skriver Helena Hägglund.
Det lagförslag, som sägs vara för allmänhetens säkerhet, som spanska parlamentet godkände i förra veckan har kritiserats hårt av människorättsgrupper nationellt och internationellt, då det begränsar rätten att söka asyl i landet samtidigt som den i princip kriminaliserar politiska demonstrationer.
Förra månaden skrev jag om den del av lagen som ger gränspolisen i de spanska enklaverna i Nordafrika rätten att överlämna asylsökande till marockansk polis utan att ta hänsyn till EU:s asylrätt.
Den andra delen av lagen påminner mycket en lag som har haft förödande konsekvenser i Egypten. I Spanien är det nu olagligt att ordna protester utanför parlamentet eller andra myndighetsbyggnader (det kan kosta upp till sex miljoner kronor i böter) och att delta i protester som är våldsamma kan leda till två års fängelse. Det är även belagt med böter att håna poliser och att fotografera poliser.
Den här lagen infördes efter tre och ett halvt år av politisk oro i Spanien. Sedan maj 2011 har det varit pågående protester mot de åtstramningsåtgärder som påtvingats spanjorerna efter den ekonomiska krisen. Arbetslösheten har skjutit i höjden de senaste åren och fler än varannan spanjor yngre än 29 år är arbetslös. Åtstramningarna har inneburit en rad nedskärningar i offentlig verksamhet, som sjukvård och skola, lönerna har sjunkit och pensionsåldern höjts.
Det spanska parlamentet påstår att lagarna är till för att skydda demokratiska institutioner och allmänheten, de hundratusentals personer som protesterat på gatorna mot nedskärningar av sina rättigheter utmålas som en fara för allmänheten, vars intressen måste skyddas av polisen. Men vilka utgör allmänheten? Är inte det de som demonstrerar mot nedskärningar i offentlig verksamhet?
För drygt ett år sedan i Egypten, några månader efter landets militärkupp, antogs en liknande (om än hårdare) lag som den i Spanien, en lag som gjorde det i princip omöjligt att lagligen delta i politiska möten på allmän plats. I Egypten har den lagen använts för att arrestera, fängsla och misshandla oppositionella till dagens militärstyre. Samma förevändning användes där som i Spanien, att det är för allmänhetens bästa. Men de många miljoner som motsätter sig president al Sisi, utgör de inte allmänheten?
Allmänheten är ett politiserat begrepp som används för legitimera odemokratiska metoder. Allt som oftast i tider av politisk turbulens utgörs allmänheten av fastighets och kapitalägare men inte av de unga personer som slår sönder rutor på banker och affärer, allmänheten ses som de som får minskat serviceutbud vid en stor strejk, men inte de som kräver bättre arbetsvillkor, i Egypten ses allmänheten den medelklass som sympatiserar med militärregimen och i Spanien är det de som inte behöver oroa sig för hur arbetslöshet och nedskärningar kommer att påverka deras överlevnad.
I den nyliberala logiken är allmänhetens intressen desamma som kapitalets intressen och de som motsätter sig den logiken eller lider av den logiken är alltså allmänhetens fiende.
Och när demokratin behandlas som allmänhetens fiende sätts ökade polisiära befogenheter in för att tysta demokratiförespråkarna.
Helena Hägglund
