Allianspartierna vill ändra röstningsreglerna för att hindra Sverigedemokraterna att blockera för en minoritetsregering. Men i en demokrati är uppgiften att skapa en verklig majoritet bakom budgetbesluten.

Makten blev viktigare än demokratin

Arne Carlsson

Allianspartierna vill ändra röstningsreglerna för att hindra Sverigedemokraterna att blockera för en minoritetsregering. Men i en demokrati är uppgiften att skapa en verklig majoritet bakom budgetbesluten. Manipulation med regelverket för att kringgå demokratins förutsättningar leder bara till ett utrymme för dem som uppfattar de demokratiska besluten som obekväma.

Vem som nästa gång vill regera ”mot majoritetens beslut” vet man inte. Det går visserligen att ersätta det blocköverskridande samtalet mellan demokratiska partier med en lagtext som inskränker demokratin, men det är farligt. De som vill göra det havererade budgetsamtalet i svensk politik till en enkel fråga om nya regler vid omröstningen ser inte att den skyttegrav som grävts mellan de demokratiska partierna riskerar att underminera demokratin.

Demokratin försvaras bäst genom att gå upp ur skyttegravarna och pröva varandras bakomliggande ideologiska värderingar. Vi måste syna värderingarna också hos dem som ställer ultimatum. Om ett parti med ett ”nästan fascistiskt idéarv”, som Carl Bildt försiktigt beskrev SD, inte ska besegra demokratin gäller det för de demokratiska partierna att visa korten för att avslöja ”Svarte Petter”. Den bästa handen är den som handlar om demokrati och alla människors lika värde. Dessa värden får aldrig spelas bort.

Det finns anledning att påminna om Franklin Roosevelts ord från 1938: ”Om den amerikanska demokratin upphör att gå framåt som en levande kraft och dag och natt med fredliga medel förbättra våra medborgares levnadsförhållanden så kommer fascismen att växa i styrka i vårt land.” Detsamma gäller också den svenska demokratin.

Ett exempel på hur man kan syna korten gjordes i årets ”Ohlinföreläsning” till Bertil Ohlins minne som hölls förra helgen i Stockholm av fil dr. i statskunskap Lennart Nordfors. Hans fråga var ”Vilka är det öppna samhällets fiender i dag” och han sökte svaret utifrån Karls Poppers 70-åriga skrift om ”Det öppna samhället och dess fiender”. Från en liberal idébakgrund granskade han de demokratiska förutsättningarna i den dagsaktuella politiska debatten.

För att svara på frågan om var det öppna samhällets fiender finns idag analyserade Nordfors flera åsiktsriktningar i svensk politik ur ett Popperskt perspektiv. Hans föredrag ger anledning för fler än en ideologisk tankekonstruktion att syna sina underliggande värderingar och att göra upp med sina rötter. Nordfors visade till exempel att de nazistiska rötter som SD säger sig ha lämnat fortfarande är den mylla ur vilken partiet hämtar sin politiska ideologi.

Nordfors konstaterade även att Sverigedemokraternas fientlighet mot invandring grundas i en genomtänkt ideologi som säger att människor måste delas upp i grupper, och att dessa grupper inte kan samexistera. Ur partiprogrammet från 2011 citerade han: ”Det finns dock en nedärvd essens hos varje människa som man inte kan undertrycka i hur hög utsträckning som helst utan att det får konsekvenser. Delar av essensen är gemensam för de flesta människor och annat är unikt för vissa grupper av människor eller för den enskilde individen… Vi kan konstatera att historiska försök med att bygga starka kollektiv som är större än nationen ofta har misslyckats, ibland med katastrofala följder som till exempel i före detta Jugoslavien…” Enligt Sverigedemokraterna var alltså inte kriget i f.d. Jugoslavien en följd av Milosevics aggressiva nationalism utan av att kroater, serber och bosniaker inte kan dela plats och samhälle: Vi är determinerade att leva i enlighet med vår essens, vår nedärvda identitet och mångfald i ett sådant samhälle blir utifrån detta perspektiv omöjligt. Detta är mer än invandrarskepticism och som en konsekvens av detta synsätt utnämner Jimmy Åkesson i en artikel i Aftonbladet 2006 den muslimska invandringen till vårt land som det största hotet sedan andra världskriget. Denna hatpropaganda mot muslimerna i vårt land gör parallellerna till 1930-talet tydliga.

Det är tveklöst så att SD har både nazistiska och fascistiska drag i sin ideologi. Också den historievetenskapliga författaren Henrik Arnstad placerar SD bland nyfascistiska partier. I sin bok ”Älskade Fascism” stöder han sig bland annat på Roger Griffins definition av fascism som en ”folklig ultranationalism inriktad på nationens pånyttfödelse”. Griffin menar att den nya europeiska fascismen gradvis ändrat riktning under 1900-talet, men bakom den förändrade begreppsbildningen står fortfarande fascismens grundläggande värderingar. Partitrogna hatsajter som Avpixlat och anonyma twitterkonton har ersatt brun- och svartskjortor. Det har av andra forskningstraditioner likväl ifrågasatts om de ska kallas för ”nyfascister”. Oberoende av dessa historiska definitionsfrågor står det klart att sverigedemokraterna hör till det öppna samhällets fiender.

För att försvara demokratin mot det öppna samhällets fiender behöver vi inte nya regler utan respekt för det demokratiska samtalet och politiskt mod att låta det nuvarande parlamentariska läget driva oss upp ur skyttegravarna.

1 kommentar på “Makten blev viktigare än demokratin

  1. JAN ERIK AMILÉN skriver:

    Arne
    Visst är frågan om demokrati komplicerad. Är det demokratiskt att ett parti med drygt 3% inte alls blir representerat? Ja! Men det är ett beslut vi inrättar våra tankebanor efter. Hoppas jag minns rätt, men har inte Danmark en gräns på 3% och Italien en gräns på 2%. Knappast något land saknar helt en gräns, vad jag känner till.
    I Storbritannien tillämpas enmansvalkretsar, med följd att valvindarna ger få partier plats och ofta mycket starka majoriteter i underhuset. Vem skulle vilja påstå att detta inte är ett ”demokratiskt land”?
    Min poäng är att demokrati kan utformas på många sätt. Inte för att få makt, men för att ett land ska kunna regeras.