Vad håller de på med på Sveriges kristna råd? De uppmanar till bön för det politiska läget i landet, men gör det med en bön som helt saknar respekt för kvinnor och den teologiska tradition som har en uttalad skepsis mot tanken på Gud som man. Bönen, som uppmanas bes i nio dagar från och med den sjunde december, inleds så här:
Välsignad är du Gud, vår Fader, som vårdar din skapelse och förbarmar dig över allt levande. Vi tackar dig för Jesus Kristus, din Son, i vilken avsikt för varje människa blir synlig. Genom honom har du uppväckt vår längtan efter dig.
Gick det för fort för Sveriges kristna råd när de skrev denna bön? Eller är det så beklämmande att detta råd som t.o.m. ska fungera rådgivande för regeringen inte alls tagit till sig debatten om inklusivt språk? För vet ni, Sveriges kristna råd, även kvinnor är människor! Även kvinnor är skapade till Guds avbild och ska det skrivas böner som basuneras ut offentligt måste dessa uppvisa respekt för detta.
Ingen kvinna ska idag behöva acceptera ett kristet språk så inpyrt av det manliga. Ingen kvinna ska tvingas till anpassning eller underordning när hon ber. Det är något som faktiskt sker när Gud beskrivs med egennamn som Son, Fader och honom. Inte i böner som ska gälla för nyskrivna och har för avsikt att rikta sig till samtiden.
Det som gör saken än värre är att initiativet har fått god respons och uppmärksamhet i media. Många har skrivit om denna bön och citerat den i både massmedia, sociala medier och radio. Detta hade varit fantastiskt om bönens formuleringar uppvisat den teologiska kvalité som faktiskt måste vara kravet vid offentlig publicering. Som bönen ser ut nu hade det varit bättre att Sveriges kristna råd hållit tyst.
Tyvärr hjälper det inte att bönens avsikt är att be ”för dialog, respekt och ett samhälle som värnar alla människors värdighet”. Det är kört när Sveriges kristna råd inte kunnat värna kvinnors värdighet i bönens Gudsbild. Här har vi att göra med en otvivelaktigt manlig Gud och i konsekvensens namn ger detta en överordnad ställning åt mannen. Detta är inte befrielse. Detta är trist, tråkigt och fegt.
Sveriges kristna råd hade kunnat formulera sig betydligt enklare och undkommit dessa onödiga feltramp. Ingen kräver att de ska gå i täten och tilltala Gud som moder likaväl som fader trots att det hade varit självklart. Det är möjligt att detta inte går i ekumenikens namn även om en kan fråga sig i så fall vad denna ekumenik är värd, men de kunde i alla fall valt att gå en annan väg och låtit Gud vara Gud. Det är en ömsint man som rådet målar upp som vårdar och förbarmar sig och härvidlag kan en säga att Sveriges kristna råd hängt med. Men Gud är lika fullt en man.
Till på köpet går generalsekreteraren i Sveriges kristna råd, Karin Wiborn, ut i tidningen Dagen och går där de främlingsfientligas ärenden. Hon säger sig vara för en generös migrationspolitik, men med ”detta följer utmaningar som vi också måste våga diskutera utan att vi riskerar att stämplas som främlingsfientliga”. Har inte Karin Wiborn insett att det finns mycket i samhället som är utmaningar? Köp inte SD:s agenda nu och fokusering på flyktingar och invandrare! Deras agenda leder till ett syndabockstänkande och historien talar sitt tydliga och grymma språk om vad ett sådant tänkande har lett till. Någon som är ordförande för Sveriges kristna råd borde veta bättre eller hålla sig för god för förenklingar av detta slag.
Bönen avslutas med: ”Besök vårt land med en andlig vår!” Förhoppningen är att denna vår ska drabba Sveriges kristna råd till större medvetenhet och respekt.
Svårt att förstå hur en präst i SvK kan hamna i detta feministdike. Med det synsättet är ju större delen av Bibeln ”inpyrd av det manliga”.
Som jag och de flesta kristna ser det är Gud varken man eller kvinna. Att könsbestämma Gud är meningslöst. När Gud skapade sin avbild, skapade han inte bara en man – nej, han skapade en man och en kvinna. Han skapade människan. Begreppet man och kvinna är då bara relevant när vi talar om människor.
Som någon skrev – att tala om Gud som en man är lika orimligt som att säga att ett träd är en man eller kvinna, att solen är en man eller kvinna.
Gud beskriver sig själv med orden ”Jag är”. Inte som man eller kvinna, utan den som är. Så, män och kvinnor är jämställda inför Gud. Skapelseberättelsen läser jag som att män och kvinnor båda kompletterar varandra och är fullt jämställda, ingen är underordnad eller överordnad den andre.
Och enligt Guds frälsningsordning: – ”Här gäller fundamental jämlikhet i allt.: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”. (Gal 3:28)
Varför inte fokusera på detta, istället för att ifrågasätta Guds skapelse.
Staffan, jag läser din text som medhåll till Helena Myrsteners text. Alla är vi ett i Kristus Jesus, och det är meningslöst att könsbestämma Gud.
Så varför gör vi det då?
Staffan, läser också det du skriver som ett komplement till min text. Min hållning är att låta Gud vara Gud och lämna beskrivningar av Gud som den antropomorfe patriarken!
Finns viljan att uttrycka Gud som Fader som SKR gör i sin bön så borde det också finnas med ett Moder för att utmana föreställningarna om Gud som en man.Det patriarkala språkbruket funkar för många, så är det,men långt ifrån alla. Vill SKR formulera en bön för vårt land måste de också ta hänsyn till dem som inte känner sig hemma med en manlig Gud utan tror att Gud är större än ett kön. Fortsätter en att benämna Gud i patriarkala termer sanktioneras också en överordning och en underordning mellan könen.
Vår Herre Jesus Kristus lärde oss be ”Vår Fader”, det är nog för mig. Aldrig har jag känt mig exkluderad eller nedvärderad!
För att Jesus lärde oss att be ”Vår Fader”, Mattias och Helena. Även män måste faktiskt anpassa sej och underordna sej när de ber. Inte heller vi män kan överordna oss Gud eller ens jämställa oss med Gud. ”Men det vet vi, att när hen uppenbaras, ska vi bli henom lika – för då ska vi se henom sådan hen är.”
F.ö. trodde jag att våra biskopar och imamer nu skulle gå ut gemensamt i samvetsfrihetsdebatten och säga: ”om även fosterfördrivning, ja, även rashygieniskt motiverad sådan, nu räknas in i barnmorskeyrkets raison d´etre (existensberättigande), då kan varken troende kristna eller troende muslimer längre arbeta som barnmorskor.” Men när frågan nu gjorts till en könsmaktsfråga även den – fast jag undrar verkligen om alla ”seglorianer” står på Myrsteners sida här? – är allt tydligen möjligt.
Men nej. Jag blir uppriktigt sagt beklämd när vi börjar könsbestämma Gud. jag instämmer i ovan uttryckta åsikter. Vilken rätt har vi som individer att ändra på Jesus Kristus lära och önskan?
Jesus berättade hur vi skulle be, som i Herrens bön och hur vi skulle döpa. Det finns ingen logik i att ändra detta, för då är vi ingen Kristen kyrka längre. Om Gud har bett oss att benämna på Gud som Herre och Fader, så finns det säkert en god anledning till det.
Vi bör nog sluta utarma och ändra, för då har vi inget kvar som bär eller ger oss gemenskap i den världsvida kristna gemenskapen.
-Helena, vilka är de kvinnor – förutom Du – som inte accepterar vårt kristna språk, som tycker att det är ”inpyrt”, som känner sig tvingade till ”anpassning” eller ”underordning”?
Var finns de – förutom Du – som ej anser sig av SKR och av kyrkan vara behandlade som kvinnor?
Kan Du, men helst inte (med all respekt för honom) Mattias ge läsarna ett svar på de frågorna?
Tänk att jag aldrig under ett stort antal år som förtroendevald i den därtill kvinnodominerade Svenska kyrkan aldrig någonsin hört sådan kritik. Så vem eller vilka företräder Du?
Så du menar att vi inte längre ska använda Fadern om Gud? Eller benämna Jesus som Guds Son?
Ja, kära nån. Hur kan ni tillhöra en sådan kyrka?
Ordens valör har betydelse. Så nog vore det ett rimligt krav att Svenska Kyrkan, som har ordet i sin makt, skulle bättre förstå vikten av att värna om sina formuleringar så att även jag känner samhörighet. Tack för ditt inlägg Myrstener!
Hej Andreas,
Dagens Seglora är nu en nättidning med väldigt många olika skribenter. Jag eftersträvar inte att vi ska vara ett kotteri.
I frågan om abort är jag personligen till 100% inne på Helenas linje. Det är en fråga om kvinnans kropp, och det finns inga starkt vägande medicinska eller samhälleliga skäl att börja ta ifrån människor rätten till deras kroppar. Men dessa argument kan vi ju alla så väl vid det här laget. Kanske hade debatten vunnit på uppdaterade argument.
Maria, mig veterligen finns inga förslag att ändra i grundtexter. Men när en helt ny bön formuleras in i samtiden så har vi ett ansvar att vara med i tiden. Alternativet är att stagnera. Tron är inte en väldig borg, ingen orubblig bastion som står oförändrad genom tiderna. Om vi inte söker sätt att uttrycka vår tro på ett sätt som inkluderar de människor som lever och verkar i Sverige idag, då sluter vi oss bara inåt.
Hej Bengt Olof, med all respekt även för dig så påpekar jag nog att jag lägger mig i vilka debatter jag vill. Hoppas att du inte misstycker alltför illa. ;)
Jag gjorde som man brukar göra när man behöver information idag: Jag googlade på ”gudsbild” och ”genus”. Det visade sig rätt snabbt att detta är en mycket levande fråga i både diskussionsgrupper och bloggar på nätet. Rekommenderar varmt att du prövar denna källa till kunskap. :)
Det är väl fullständigt självklart att varje kvinna ska tvingas till anpassning eller underordning (dvs under Gud) när hon ber, liksom att varje man ska göra det? Är det den Gud som skapat oss människor som vi ber till, eller är det en gud som vi människor har skapat? Eller är det kanske så att inte ens Bibelns böner uppvisar ”den teologiska kvalité som faktiskt måste vara kravet vid offentlig publicering”?
Oavsett förbönsämnet i fråga tycker jag det verkar sorgligt att Myrsteners samlade resonemang tycks förutsätta att människor saknar förmågan att tänka om Gud bortom symbolerna. Trots mitt engagemang för jämställdhet tvivlar jag för övrigt på om det går att vetenskapligt påvisa något samband mellan gudsbegrepp och misogyni bland kristna i 2010-talets Sverige och t ex övriga Europa. Vidare tycker jag att det är en inte oväsentlig fråga att ställa till Myrstener om hon menar att en förbön för någon eller för dennes närstående i nöd, utifrån en kristen förebedjares djupaste empati, bör återförvisas till vederbörande av Gud om den bedits i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. I så fall blir ju frågan: hur många böner runt denna jord ska räknas för intet och vidare, vem platsar som förbedjare? Hade ens Jesus själv gjort det?
Hej Mattias!
Som Du förstår ville jag ha svaret direkt från Helena. Det är ju hennes åsikt som jag bemöter.
Din rätt att som ansvarig träda in och kommentera ifrågasätter jag förstås inte.
Önskan om svar från Helena kvarstår alltså.
Goda hälsningar
Per, det finns ingen given läsnyckel till Bibeln. Det står inget facit på insidan av pärmen. Jag har tittat efter. Det är orimligt att stänga in vår förmåga att tänka och resonera kritiskt kring texten, på den rena förutfattade meningen att texten skulle vara gudomligt avsedd att läsas okritiskt. Har vi inte fått ett förnuft av en anledning? Är det inte rimligt att vi använder den kunskap vi har om den dåtida patriarkala samhällsordningen när vi tolkar och försöker föra in budskapet i vår samtid? Som bekant är det idag så pass sällan som min nästa faktiskt äger en åsna som jag kan ha begärelse till. Situationen sätter språket, och en patriarkal situation sätter ett patriarkalt språk. Varför ska vi vara lojala mot ett sådant?
Bengt Olof,
blir häpen över din fråga. Har du inte ens stött på termen feministteologi som ingår i begreppet kontextuell teologi? Har du inte gjort det får du sätta dig ner och googla lite.
Det är också väl känt att t.e.x. den afrikanska feministteologin som ingår i den sk tredje vågens feministteologer från Afrika, Sydamerika och Asien,ser svårigheter i det patriarkala tänkandet om Gud.
Läs på en aning, vidga ditt universum, så tror jag du hittar svar på dina frågor.
Mattias, du letar på fel ställe efter läsnyckeln. Den sitter inte på insidan av pärmen. Och varför skulle det vara en förutfattad mening att utgå ifrån att texten är gudomlig (dvs har gudomligt ursprung) när den själv utger sig för att vara det?
Staffan Wadström,
du undrar om vi ska sluta benämna Gud som Fader och Jesus som Guds Son och till din fråga vill jag svara att detta är rätt för många, men inte inte alla har denna självklara acceptans. Jag är av den åsikten att det måste respekteras och bejakas.
Jonas Fredholm,
jag är inte lika säker som du på att språket är oskyldigt. Det formar oss på olika sätt och får konsekvenser.En gudsbild som entydigt beskrivs i maskulina bilder skapar en förhärligad maskulinitet. Är du engagerad i jämställdhetfrågor borde inte detta vara något önskvärt för dig. Inte heller borde du då vara emot att även kvinnor ges en ingång till Gud som inte går genom det maskulina.
Nej, jag tror inte att en bön i den treeniges namn är något förgäves. Det jag önskar i min text är att SKR kunde ha bestämt sig för att stå stadigt i traditionen men besitta förmågan att vidga språket för den samtid rådet ville vända sig till. Treenighetens innersta är ju ändå att beskriva relation och det kunde ha fått komma till uttryck i bönen på ett sätt som kunde medverkat till att skapa relation idag mellan människor och Gud. Inte då främst genom att tala det traditionella maskulina språket utan ett mer inklusivt.Den nytestamentliga beteckningen för Jesus, Guds son, syftar väl ändå främst på att Gud blev människa och inte att Gud blev en man?
Helena,
varför förminska Gud genom att ge honom mänskliga egenskaper? Måste vi inte göra en åtskillnad mellan Skaparen och det skapade. Och se att Gud står över även feministteologin. Varför inte ha större tilltro till Gud. Han är varken man eller kvinna, han är Gud. Att han benämns Fader ändrar ju inte detta. Det har ju inget med patriarkat att göra. Den fader som t ex porträtteras i Lukasevangeliet är väl så långt ifrån en patriark man kan komma. En fader full av ömhet, tålamod, medlidande, kärlek och villighet att offentligt förlora sitta ansikte för att återupprätta relationen med sitt barn. Jesus bild av fadern bär alltså både maskulina och feminina karaktärsdrag. Detta möter vi ju även i GT; t ex 1 Mosebok 1:27 som förklarar: ”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem”. Redan här är Guds karaktär definierad och senare Gud är Ande, dvs. inte definierad utifrån könstillhörighet i köttet. Den Gudsbild som träder fram här låter sig inte kallas för vare sig man eller kvinna. Istället möts både man och kvinna i bilden av sin Skapare. För feministteologer finns tydligen ingen objektiv sanning, Bibeln förkastas som norm och måttstock för vad som är ”kristen tro”, ja, Bibeln blir tvärtom förtryckande.
Nu är jag övertygad om att majoriteten av kristna inte delar denna. ofta dogmatiska, syn. Som inte anser att vissa kvinnors erfarenhet idag ska bli en slags domare över Bibeln.
Myrstener! Jag tror att jag delar åtskilligt i det du strävar efter när det gäller t ex jämställdhet. Jag vill dock understryka att jag inte sagt att jag är emot att även kvinnor ges en ingång till Gud som inte går genom det maskulina. Vad jag reagerade på var en andemening i din artikel som jag uppfattade som ett fördömande som inte står i proportion till eventuella tillkortakommanden i förbönsformuleringens intention. Om vi som kristna människor ska börja misskreditera varandras innerliga förböner för utomordentligt angelägna och allvarliga saker som t ex krig och farsot, riskerar vi att sätta stängsel för kristenhetens kallelse till förbön i stället för att främja den. Det riskerar att bli lite som i Jesu liknelse om de två som gick upp till templet för att be.
Jesus Kristus, Guds son, var en man.
För Jesu skull får vi kallas Guds barn, Hans döttrar och söner.
Att Jesus (faktiskt!) var en man, kan det verkligen ens leda till ”debatt”?
För mig är det en styrka att Sveriges Kristna Råd fick genomslag för sitt böneämne och bönen. Tack.
[…] delar den kritik av bönens språk som formulerats på ledarplats (Dagens Seglora, 9 dec) denna vecka, men hoppas ändå att den införlivas i gudstjänster – gärna med inkluderande […]
Helena,
jag blir lika häpen över Ditt svar, som bara är en kollektiv och internationell hänvisning till en marginell och delvis politiskt betonad teologisyn. Min fråga gällde ju konkret vilka kvinnorna i vårt land är som känmt sig underordnade och påtvingade ett enligt Dig patriarkaliskt språk.
Men Du undviker att svara, liksom Du heller inte med ett ord berör det faktum (som jag även nämnde) att Svenska khyrkan är kvinnodominerad. Bland annat utbildas nu fler kvinnor än män till präster, samtidigt som den centrala administrationen består av cirka två tredjedelar kvinnor och de flesta lokala beslutsorganen också har en dominans av kvinnor.
Du målar alltså en obefintlig patriarkalisk fiende på väggen och underkänner samtidigt vårt bibliska språk.
Jag bara undrar varför Du på detta sätt svingar en rent personlig feministvärja i namn av en stor grupp kvinnor.
Det är faktiskt varken snyggt eller hänsynsfullt – eller, för den skull, respektabelt mot vårt kristna språk!
Staffan, du kommer således till slutsatserna att: Gud står över mänskliga kön. Samtidigt ska Gud benämnas som man. Och detta har inget med manlig makt att göra. Feminister tror inte att det finns en objektiv sanning.
Det är nog ett av de mer patriarkala resonemangen som jag publicerat i våra kommentarsfält.
Jonas, jag rekommenderar läsning av dagens ledare av Hanna Stenström. Även hennes perspektiv är att denna bön, just för att den är så viktig, skulle tjäna på att bli mer inkluderande. Det handlar om att vi behöver ett språk som behandlar människor som jämlikar.
Bengt Olof,
nu konstruerar du en halmgubbe. Feministteologi är inte en personlig värja framspunnen hos oss på Dagens Seglora.
Man kan alltid använda statistik till sin egen fördel. Det kallas cherry picking. Se istället på könsfördelningen i Svenska kyrkans maktpositioner. Annars är det lika meningsfullt som att påstå att vi har ett mångfaldsarbete i kyrkan för att många som är anställda för lokalvård kommer från utlandet.
Mattias,
nu när Du åter märklgit nog svarar för Helena, kan jag bara återigen konstatera att svaret uteblir gällande konkretiserade exempel på kvinnor i vårt land som protesterat enligt Helenas påståenden.
Statistiken, som jag nämnde, är ovedersäglig, samtidigt som det ju sitter en kvinna (Antje Jackélen) i främsta maktposition, vilken Du hänvisar till. Efter decenniers engagemang i Svenska kyrkan och i olika beslutsorgan har jag aldrig någonsin mött den kvinnokritik som Helena framför. I vilken verklighet lever hon?
Mattias, det centrala är ju vad Gud och Jesus representerar. Det är uppenbart att feministteologer har en rätt besvärlig syn på Gud och Jesus, just för att de benämns Fader och Son. Att mäta Guds ord och bibelns texter enbart ur ett snävt genusperspektiv innebär i realiteten att man gör uppror mot Gud. Där formuleringar som Fader, Son och Ande måste förkastas, älskade böner som Fader vår är patriarkaliska och omöjliga.
Varför inte ändra fokus, och som T Dahlman skriver någonstans:” Låt oss lyfta upp Bibelns rättfärdiga sätt att ge kvinnan en särställning genom hela frälsningshistorien. Bibeln är inte kvinnofientlig, tvärtom. Här möter vi porträtt som har förändrat världshistorien: Eva, Sara, Hagar, Rebecka, Tamar, Miriam, Rut, Hanna, Batseba, Ester, Maria, Salome och många andra. Vi ser i Bibeln hur kvinnan inte alls befinner sig i skuggan av männen, utan att de är självständiga och handlingskraftiga individer. Vi behöver ingen suspekt feministteolog för att förstå det”.
Varför skriver jag så på Webben? Där för att om en insändare skriver något riktigt bra så får hon i gång något som liknar träta om vilken som är bäst. Så jag läser inte igenom allt detta, det blir så tröttande.
Då blir det halmgubbar allesammans, hej gubbar och tanter!!
Att vi nu för första gången har en kvinna som ärkebiskop förändrar inte de patriarkala strukturerna, liksom rasismen i USA fortfarande existerar fastän Obama är president. Och om du ser till könsfördelningen bland biskoparna framträder exempelvis en annan verklighet. Det är fel säsong för att plocka körsbär.
Om du inte under dina decennier i Svenska kyrkan har sett eller hört denna kvinnokritik, då är kanske den rimliga motfrågan – i vilken verklighet lever du själv? Och, för att nå en syntes av dessa båda inkommensurabla paradigm – var kan vi mötas?
Staffan,
det är intressant att du uppfattar det som ett ”uppror mot Gud” att kritisera formuleringar. Är det i dessa ord som Gud bor? Är orden magiska och genomsyrade, eller är de representationer, alltid mer eller mindre skapade och traderade av människor, för den högre verklighet vilken vi kan ana och relatera till men kanske aldrig helt greppa?
Vi rör oss in på svåra teologiska tassemarker. Måhända måste vi också redogöra för en apofatisk kontra en katafatisk gudssyn. Ur min egen apofatiska synvinkel tillåter gudsbegreppet oss att leka med orden. De är ändå alltid otillräckliga. Vi kan bedriva språklig kritik, göra upp med traditioner, men det måste inte ske utifrån en ensidigt revolutionär eller ens ressentimentsfull hållning. Det kan ske utifrån en kärlek och en omsorg till det kristna budskapet, och en vilja att se det överleva och förnyas in i vår omvälvande tid.
Bengt Olof,
vill du att jag ska namnge människor som liksom jag känner sig exkluderade? Ja, läs t.e.x Hanna Stenströms kommentar till SKR:s bön här på DS för vidare ledtrådar, men den möjigheten har Mattias redan påpekat här i kommentarsfältet men du återkommer ändå i din tes om mig som en utomjording.
Det finns många som både tänker och känner som jag, tro´t om du vill!Har du inte stött på detta kan jag inte annat än beklaga din något begränsade värld, trots din försäkran att du har full koll på medlemmarna i Svenska kyrkan.
Att Svenska kyrkan skulle vara klar med sitt jämställdhetsarbete eller sitt teologiska arbete kring dessa frågor för att vi nu har en kvinna som äb är naivt att tro, eller för att kvinnor arbetar inom kyrkans administration eller blir präster.De patriarkaliska strukturerna sitter djupt i oss men de ifrågasätts och du får vänja dig vid att detta sker.De ifrågasätts högt som i min text ovan eller i det tysta. När vi hör det manliga språket men varje gång ändå bestämmer oss för att även vi får finnas med för att grundbudskapet är befrielse och upprättelse från allt som vill förtrycka eller utestänga.
Helena,
-Jag tror faktiskt inte att Du kan namnge några specifika kvinnor, annat än den kända feministteologen.
Varken jag eller alla dem som jag känner i Svenska kyrkan efter decenniers engagemang har märkt det Du argt och offensivt protesterar emot och kallar ”unkna fredsböner” Mycket riktigt nämner Du heller inte konkret vad som påstås brista i jämställdhetsarbetet. Bara kommer med för mig helt obegripliga slutsatser som att patriarkaliska strukturer sitter djupt i kyrkan. För övrigt finner jag det fel och ovärdigt att iscensätta könskamp i vår kyrka. Kamp mot och för vad?
Sedan, Helena, slår kritiken tillbaka på Dig, eftersom – vilket jag erinrade om – kyrkan på snart alla plan domineras av kvinnor.
Jag håller med skribenter som Jonas Fredholm här. För mig är Gud Fader inte könsbestämmande, även om ordet är det. (Däremot kan vissa mäns sätt att ”slåss” för att inget ska ändras i sig vara ett problem för kvinnorna och därmed feminismen.)
Det är dock ett faktum att när jag hör Faders och Sonen så tänker jag inte på två män med snopp och pung, men när jag hör kvinnliga ”ersättningar” för dessa ord tänker jag på när Gud ska komma i klimakteriet.
Men jag erkänner att det hela inte är helt problemfritt, att jag med flera så självklart ser mannen som ”neutral” och det kvinnliga som väldigt könsligt- som därmed blir känsligt.