Trycket från media blev förmodligen för stort för landstinget i Kronoberg. Förslaget att tillsätta en utredning av samvetsfrihet för vårdpersonal i samband med utförandet av aborter .

Samvetsfrågan kan ej skiljas från aborträtten

Helena Myrstener

Trycket från media blev förmodligen för stort för landstinget i Kronoberg. Förslaget att tillsätta en utredning av samvetsfrihet för vårdpersonal i samband med utförandet av aborter röstades ner. Förslaget hade stöd av politiker från en bred borgerlig majoritet. Stefan Löfvén uttalade sig i frågan och sade sig vara orolig över att samvetsfrihet överhuvudtaget börjar diskuteras.

I länder som Danmark, Norge, Storbritannien och Tyskland finns redan samvetsfrihet. De som vill ha denna ”frihet” i Sverige hämtar ofta sitt bränsle för saken från Europa. Det som är okomplicerat i Danmark och Norge borde vara det här också, resoneras det.

I Finland har det nyligen samlats ihop 50 000 namnunderskrifter för samvetsfrihet vilket gör att frågan nu måste behandlas i riksdagen. Om samvetsfrihet införs även i Finland är det bara Sverige och Island kvar i Norden som till fullo står upp för kvinnors aborträtt. Detta gör att en fråga som nu kan te sig perifer och omöjlig med tiden kan bli fullt möjlig att få stöd och majoritet för.

För frågan om samvetsfrihet kan inte skiljas från aborträtten. Rent tekniskt ja, men skulle samvetsfrihet komma att införas i Sverige skulle det också legitimera ett underförstått ifrågasättande av kvinnors beslut om abort. Aborträtten i Sverige är snart 40 år gammal. Fortfarande finns ändå skammen och skulden kvar. Frågan om samvetsfrihet hakar i denna skam och skuld och spär på den.

Det som för den ena parten, vårdpersonal och samhälle, ter sig som frihet för samvetet är för den andra parten, kvinnan som befinner sig i underläge, ett slags fördömande. En vårdcentral eller ett sjukhus ska inte under några omständigheter sända några sådana signaler. Vården måste vara en frizon för kvinnor i en känslig och sårbar situation. Går det inte att prata om abort någon annanstans i samhället så ska kvinnor och deras partners i alla fall få känna sig helt trygga att göra det där. Med en samvetsklausul inskriven i lagen rycks tryggheten bort.

Fri abort ger ju en kvinna full bestämmanderätt över sin egen kropp och sitt eget liv på ett sätt som inte är självklart på andra områden i samhället. Detta kan provocera. Den ”makt” som kvinnor enligt lag äger över sin reproduktiva hälsa och status utmanar andra maktförhållanden och strukturer. Att kvinnor på detta sätt äger makt fullt ut är ovant och varför då inte ifrågasätta den, t.ex. med samvetsfrihet?

Nej, rätten till fri abort ska inte ifrågasättas. Barnen angår alla, självklart. Kvinnors val att fullfölja en graviditet eller inte handlar många gånger också om relationen och partnerns inställning. Enligt WHO görs nästan 20 miljoner osäkra aborter årligen, de flesta i fattiga delar av världen. Det dör i genomsnitt fem kvinnor i timmen på grund av osäkra aborter. Restriktiv abortlagstiftning minskar inte antalet aborter visar också studier från WHO. Detta visar hur viktig den säkra aborten är och att samvetsfrihet egentligen handlar om en önskan att tillvaron ska vara enkel och förutsägbar. I värsta fall handlar samvetsfrihet om att få predika moral.

Landstingsstyrelsen i Kronoberg och Jönköping fick ge sig. Denna gång. Tidningen Dagen har flera gånger försökt väcka liv i frågan och driva den. Det finns all anledning att tro att den kommer att dyka upp fler gånger på ledarsidorna där, bland högerkristna såväl som i politiska partier.

En samvetsklausul vill slå mot kvinnor. En frihet som döljer ett förtryck får inte vinna mark i Sverige.

3 kommentarer på “Samvetsfrågan kan ej skiljas från aborträtten

  1. Andreas Holmberg skriver:

    Men Helena, den från början pragmatiskt motiverade abortlagen från 1974 misskrediteras ju sedan länge hejdlöst både genom det uppenbara missbruket, själva MÄNGDEN av fosterfördrivningar, och mer specifikt av den accelererande rashygienen på oss själva! Fosterdiagnostik som i sej själv är lika harmlös som en 4-årskontroll har ju i kombination med abortlagen inneburit att det idag räknas som en del av själva välfärden att slippa föda handikappade barn, och kyrkan tiger stilla eller t.o.m. hejar på (för att inte skuldbelägga nån – men nu skuldbeläggs ju istället de som trots allt föder barn med handikapp, jfr Richard Dawkins famösa uttalande!). T.o.m. så relativt lindriga handikapp som gomspalt får man numera avliva foster för även efter vecka 18, eftersom Bygdeman m.fl. inte ville gradera handikapp – men något litet handikapp ska det vara! För att inte tala om Downs syndrom, som ju numera tycks betraktas som precis lika monstruöst som på 1800-talet. Men visst är det här en genusfråga: det är nästan alltid kvinnan som offrar karriären för att ta hand om Jesu… förlåt det lilla barnet med många särskilda behov. Det gör dock inte utvecklingen mot uppspårning och avlivning särskilt mycket positivare. ELler vad säger du Helena?

  2. Torgny Rabe skriver:

    Klart att samvetet (inte ”samvetsfrågan) inte kan skiljas från ”aborträtten”, båda fiktiva uttryck ”-” i stället för samvete och abort.
    Men samvetet styr, det är där vi talar med Gud och inte förhandlar med fack, intresseförbund eller media.
    ”,Elementary”, my dear Watson.
    Mvh, Torgny Rabe