SD fäller regeringens budgetförslag och utlöser därmed parlamentariskt nödläge. Nu måste samtliga partiledares kort synas. Det är skarpt läge.

Talmannen kommer med största sannolikhet att inom kort uppdra åt Löfven att försöka bilda ny regering. Flera bedömare tror att han kommer haka loss Miljöpartiet och försöka driva en minoritetsregering med aktivt stöd från Alliansen.

En annan möjlighet, som Expressen nu berättar om, är Alliansens återkomst till makten.

Alliansen har de senaste två månaderna bedrivit en märklig form av politisk dubbelbestraffning där man å ena sidan helt korrekt har framlagt att det är Löfvens ansvar att driva igenom sin budget, och å andra sidan på ett närmast amerikanskt republikanskt manér vägrat att bryta svensk blockpolitik och besvara Löfvens inviter.

Resultatet är därmed förväntat, givet att SD har en vågmästarroll. Ett barn hade kunnat räkna ut denna utgång. Det är pinsamt att Alliansen vägrar kännas vid att deras agerande har givit SD ökat inflytande över politiken.

Denna dubbelbestraffning riskerar att tolkas som att Alliansen är dåliga förlorare som hellre vill sabotera för den rödgröna regeringen än att verka för Sveriges bästa. De båda veteranerna Bengt Westerberg och Ingvar Carlsson var tydliga i sin hållning i gårdagens Aktuellt: Det är dags att lägga blockpolitiken åt sidan. Oppositionens tillbakalutade hållning kommunicerar inte en villighet att ta ansvar – detta paradbegrepp som man från borgerligt håll varit så stolta över.

SD har aviserat att man tänker utnyttja sin vågmästarroll för att fälla alla budgetar som inte går partiet till mötes i invandringsfrågan. Det finns därmed ingen anledning för Alliansen att luta sig bakåt. Mattias Karlssons nya konfrontativa linje slår även mot Reinfeldts gamla politik.

Samtidigt framstår S under Löfven som en modifierad blomma, en ros utan taggar. Ständiga inviter och lika ständiga nobbar synliggör partiets och Löfvens utsatthet, och ger inte intryck av handlingskraft. Var är indignationen, Löfven? Alliansens blockpolitik destabiliserar ju Sverige.

Måhända är det så att Alliansen åter vill göra regeringsdugligheten till politiskt trumfkort. Problemet med den strategin är att man kan behöva tvinga fram regeringskriser för att kunna leda det i bevis.

Under dagens budgetdebatt berömde sig Alliansen om att man under sin tid i regeringen ingick i koalitioner för att isolera SD. Sanningen är att MP möjliggjorde för Alliansen att regera. Så långt var de gröna villiga att gå för att isolera SD. Nu när MP själva sitter i regeringsställning på samma villkor som Alliansen gjorde förra mandatperioden, är den borgerliga samarbetsviljan som bortblåst.

Den förra oppositionen gjorde allt för att isolera Sverigedemokraternas parlamentariska inflytande. Man hade när som helst kunnat välja att fälla den förra minoritetsregeringens förslag, men valde att inte göra så förutom i ett enskilt fall, i en omröstning om höjd brytpunkt på skatten för höginkomsttagare. Man ville inte se på när borgarna i ett kärvt ekonomiskt läge gav bort ännu mer av det gemensamma till de mest välbeställda.

Alliansens hållning är fullt legitim, parlamentariskt. Samtidigt skvallrar den om en odramatisk syn på SD. Sanningen är att fyra alliansbudgetar har kunnat röstas igenom utan stora bekymmer, trots SD i vågmästarroll. Den första rödgröna fälls.

Den stora farhågan är att talmannen uppdrar åt Anna Kinberg Batra (m) att bilda ny regering. Alliansens obekymrade hållning till SD öppnar för en tredje borgerlig mandatperiod med aktivt stöd från SD. Det är ett scenario som hade varit otänkbart under Fredrik Reinfeldts tid.

Alliansen måste stå fast vid sitt tidigare löfte att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. I valet mellan att samarbeta med S eller SD måste hållningen vara solklar. Demokrater ska alltid få förtur framför antidemokrater.

Makt får inte komma till vilket pris som helst. Om de borgerliga partierna inte håller rent mot de bruna krafterna kommer historien att döma dem.