”När vi vänder oss om upptäcker vi att någon har tömt hela lägenheten bakom vår rygg, burit ut möblemanget, tv:n, mattorna och tavlorna”, skriver Katarina Mazetti i ETC om situationen efter åtta år med alliansregeringen. Det gemensamma har sålts ut och vi är rånade, säger hon. Mazetti sätter ord på den känsla av förlust som finns bland många idag när vi inte längre gemensamt äger våra skolor, sjukhus, apotek, allmännyttans bostäder, järnvägar eller post.
Detta är borta och därmed också tanken på ett samhälle där människor ska bemötas med en likvärdighet var vi än bor och vem vi än är. Här står vi nu medans Reinfeldt och Borg ”stack ut bakvägen”. Statsminister Stefan Löfven leder idag en minoritetsregering och om denna så vore en majoritetsregering, är ändå känslan att kapitalismen och marknadsekonomin, sida vid sida med individualiseringen, har påverkat samtidens mentala psyke så, att några återförstatliganden verkar osannolikt.
Vi vet att privatiseringen av skolan i vårt land inte har lett till förbättrade resultat. Den jämlika skolan finns inte längre med en skola som ser likadan ut vare sig du bor i Trelleborg eller Haparanda. Privatiseringen har kostat, för många unga ett alltför högt pris. Privatiseringens konsekvenser i form av utanförskap och segregering har gjort vårt samhälle skört och sårbart.
Vad kan binda oss samman nu? Vi står inför fyra år med en ny regering. Hur den kan medverka till att formulera ett nytt samhällskontrakt i betydelsen ”det gemensamma”, vet vi inte. För ett nytt sådant behövs nu när vi är barskrapade av privatiseringar och påverkade av ett tänkande som poängterar människan som en samling individer mer än som en gemenskap.
Ett kulturliv behövs med konstnärer, författare och poeter för att ge oss visioner, dofter och tankar bortom marknadens dominans. Även inom religionen kan det finnas en sprängkraft, en vilja att formulera ett samhälle med ett tydligt ”vi” som kan bygga på rättvisa, jämlikhet och rättfärdighet.
Moderniseringsprocessen har gjort oss välbehövligt mer myndiga samtidigt som den också inneburit en nedgång för fackföreningar och folkrörelser i de europeiska samhällena. Vi identifierar oss mer efter t.ex. intressen och relationer, försöker skapa vårt eget ”varumärke”, istället för att gå in i en roll eller position i någon organisation eller institution.
Att formulera ett nytt samhällskontrakt när samtiden tagit en alltmer subjektiv vändning är inte en lätt uppgift men borde vara en nödvändig utmaning även för politiken. Annars är den en död företeelse som existerar enbart på en slags byråkratnivå men har för övrigt ingenting att säga om vårt gemensamma liv, vår samexistens, nu och i framtiden.
Vi vet att den medvetet formulerade inkluderande gemenskapen behövs mer än någonsin. Den tanke- och idévärld som vill splittra och dela upp människor efter kön, etnicitet, religion, ekonomi/social status och sexuell läggning har lite med ”det gemensamma” att göra. Att stänga ute människor är en falsk gemenskap.
Ett samhällskontrakt som ger ett starkt grönt kort för mångfald har större chans att lyckas inför framtiden. Vi har sett den snåla exkluderande utvecklingen i Danmark, vi vet hur det ser ut i vårt eget land efter valet och det kommer att behövas en vaksam hållning och attityd gentemot etablerade partiers frestelse att anamma främlingsfientliga partiers tankegods.
Vi äger inte längre våra apotek. Allmännyttans bostäder säljs ut. Men vi kan bestämma oss för att gemensamt äga värderingar som öppenhet, tolerans, jämlikhet, generositet och medmänsklighet. Dessa värderingar vore en värdig och riktig ersättning för det som gått förlorat.
