Designtävlingen på Kyrkogårds- och begravningsmässan Vilorum ledde till originella bidrag. Bild: Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation

Kyrkogården är inte bara en plats för den historielösa döden, det är också ett utrymme där historia skrivs idag. 2014 vägleds utformningen av gravstenar och kyrkogårdsrum enligt principer som ligger i tiden: Estetik, ekologi och omsorg, skriver Annika Sjöqvist Platzer.

Måste en gravsten vara av sten? Frågade sig Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation som önskade nytänkande kring former och material. Och därför utlyste en tävling på temat. Gensvaret blev stort. Vann gjorde Per Brandstedt från Falköping.

Inte mindre än 260 bidrag från konstnärer och designer över hela landet strömmade in till tävlingen. Fem förslag gick till final. Fyra av dem blev tillsammans med skisser och bilder på övriga bidrag en utställning på Liljevalchs i Stockholm. Där dess chef Mårten Castenfors kunde konstatera att det var första gången i konsthallens långa historia som gravstenar ställdes ut. Annars är ju Liljevalchs mer känt för sin vårsalong.

Vinnare, som utsågs på kyrkogårds- och begravningsmässan Vilorum i Göteborg nyligen, blev alltså Per Brandstedt, från Karleby Surprise Laboratory i Falköping med en gravsten av trä kallad ”Sitta tillsammans”. Juryns motivering löd:

”Vinnande tävlingsbidrag möter kyrkogårdsbesökaren på ett nytt, varmt och omsorgsfullt sätt. Genom trästyckenas årsringar avläses tidens gång och såväl det biologiska som andliga livet speglas från födelse till död. Den arketypiska formen ger ett avskalat, jordnära och stabilt intryck, vilket dessutom gör förankringen tekniskt enkel att utföra.”

Och vidare:

”Bidragets idé ger stora möjligheter till variation i formspråk, färg, utförande och symboler. Tudelningen av förslagets delar är viktig; den gör gravvården till en möjlig stund för två och ljussläppet mellan trästyckena kan utformas på ett sätt som ger karaktär. Gravvården kommer att kunna passa såväl på en familjegrav som på gemensamma gravområden. Hantverkets skönhet samspelar med naturens upplösande kraft och hela gravvården blir en del i det ständigt pågående kretsloppet”.

En av jurymedlemmarna, biskop Åke Bonnier, konstaterade att det var spännande och intressant att ta del av tävlingsförslagen. De både utmanade och tänjde gränserna för vad som är en gravsten.

Vad som definierar en gravsten/gravanordning är reglerat i Begravningslagen. Hanterandet omgärdas av begrepp som att den inte får strida ”mot vad som är avsett att gälla för den del av begravningsplatsen där gravplatsen är belägen” och att en ”god gravkultur” måste tillgodoses. Men lagen ger numera ”stor frihet för kreativitet och egna önskemål” skriver GRF Gravvårdar, Sveriges största tillverkare och leverantör av gravstenar, på sin hemsida.

Kreativitet när det gällde bidragen till Arbetsgivarorganisationens tävling saknades inte. Material som glas, keramik, trä, stål, brons, aluminium, smide, betong, konst- och natursten, återvunnen plast, träfiber, tegel, jutekomposit, gips, silikongummi och packad jord förekom.

De fem finalisterna var Karl-Johan Sellberg med bidraget ”Gravpyra” där det i motiveringen talas om mjuk utformning och lekfull färgsättning som möjliggör flexibel användning. Vidare Jacob Sjöblom med sin ”Reflektion” i utskuret i rostfritt stål där, enligt juryn, ”den vattenblänkande spegeln skapar ett fönster där jord och himmel möts i rörelse och förgänglighet”. Poetiskt så det förslår.

Att tredje finalisten Anders Sandström med den sittvänliga gravstenen ”Repos”, som också är en pall, står för ”ett nytänkande förslag i trä och återvunnen betong med känsla för gravplatsens olika syften och med omsorg om de efterlevande” är svårt att förneka. Juryn tillägger ”Funktionaliteten inspirerar till ett nytt sätt att relatera till de gravsatta samt att umgås med sorg och minnen”.

På temat ”Sitta tillsammans” bidrog alltså Per Brandstedt med ett vackert och ekologiskt förslag i ek vilket enligt juryn ”inbjuder till beröring och en stunds vila”. Två arkitekter slutligen, Monica Sandberg och Markus Magnusson, kallade sitt bidrag ”Tinne”. Juryn framhöll den eleganta enkelheten och möjligheten till variation och personliga uttryck. Och såg framför sig den dynamik som skulle uppstå om ”Tinne” gestaltade ett helt gravområde.

”Döden är historielös, men kyrkogårdar är historieböcker. Gravstenarna försöker tolka döden. De ger oss namn och årtal, men under dem stavar sorgen till en fråga om saknad och förlust.”, skriver Per Wästberg i boken ”Minnets stigar. En resa bland svenska kyrkogårdar”. Där han också anger hur fyra syften angetts för en kyrkogård: ”att sanitärt godtagbart ta hand om den avlidne, att förmedla en kontakt med det eviga, att hantera sorgen, att utmärka den dödes sociala ställning.”

De fyra funktionerna har betonats olika i skilda epoker. I nådens år 2014, och med det vinnande förslaget i Svenska kyrkans arbetsgivarorganisations tävling, förenas estetik, ekologi och omsorg om efterlevande i en jordnära gravsten. Eller borde det heta gravträd?