Det är något visst med att diskutera med så kallade ”försvarsvänner”. Kanske är det ordet självt, ”försvarsvän”. Som om inte vi andra också kunde ha visioner om ett försvar av den svenska integriteten, fastän ett demilitariserat och fredligt försvar. Ordet ”försvar” har kommit att bli synonymt med ”militär”.

Förra veckans hyperaktivitet ute i den svenska skärgården blottlägger oron. Flåsande rubriker om ryska kränkningar av svenskt territorium har blivit legio det gångna året sedan annekteringen av Krim. Bilderna av ryskt pansar i rörelse blev som blyertspennan i det mentala kassettbandet. Med varje artikel som skrivits har det bandet vridits tillbaka, mot 80-talet.

Vill vi verkligen tillbaka dit? Vad är alternativet? Enligt försvarsvännerna finns det inget alternativ, och det är ett av debattens stora problem. Alla är i sak överens om att försvaret är underdimensionerat och inte har kapacitet att utföra de uppdrag som det är till för. Men alla försök att formulera alternativ bemöts med en förnumstighet som dödar förutsättningarna för konstruktivt utbyte.

”Försvarsvännernas” världsbild gestaltas inifrån av DN-skribenten Bengt Ohlsson, som i en lång text i söndagens tidning beskrev den sinnesrörelse som drivit honom att gå med i hemvärnet, lyda order, skjuta med maskingevär: ”Alla är pacifister – tills det inte längre är möjligt att vara det.”

Tanken som Ohlsson gestaltar är förklädd i en bedräglig omsorg om det egna – om det fria ordet, bögklubbar, om ”skäggiga damer” som får tävla i melodifestivalen. Allt detta tänker sig Ohlsson att han ska göra sitt för att försvara mot ryssen, som med Ohlssons ord tänker förinta detta ”mest för att han inte har annat för sig”. När ryssen kommer för att förstöra melodifestivalen och därmed i förlängningen hela vårt europeiska mode de vie så är hans skäl därtill bekvämt outgrundliga.

Lika outgrundlig ter sig förvisso just denna fantasi, att det skulle vara en fruktbar syssla att försöka mota en av världens största krigsmakter genom att lära oss sticka grankvistar i hjälmen och skjuta med gevär – två kulor i bröstet, två i huvudet.

Det här är verkligheten bortom de fagra fraserna, vill Bengt Ohlsson förmedla. Tagen av den intensiva känslan av att avfyra ett skjutvapen skriver han, ”det är det här det handlar om”. Bortom det tillrättalagda och ytliga livet som kulturskribent finner han något nytt, som fyller honom med en känsla av att verkligen leva.

Den kanske säkraste indikationen på att fantasi och ideologi är i omlopp är just individens enträgna försäkranden om motsatsen. Det som av Ohlsson målas upp som det mest äkta av allt är ju den urgamla fantasin om de snälla mot de dumma, där de snälla ändå vinner mot alla odds. Det egentliga mötet, så hypotetiskt det nu är, består av två kroppar i ett skogsbryn, en knall följd av akut fysiskt trauma och död. Ideologin genomsyrar situationen och sätter positionerna efter en given berättelse.

Ryssen är stygg, för han vill avskaffa melodifestivalen ”mest för att han inte har annat för sig”. Ohlsson är hjältemodig som skyddar de ”skäggiga damernas” rätt att fortsätta sjunga (men tydligen inte deras rätt att slippa bli kallade nedsättande epitet i de stora morgontidningarna). Han är den motvillige hjälten, pacifisten som fick nog och tog till vapen. Han bloggade inte ihjäl fienden. Han avhyste dem ej heller med spetsiga tweetar (han försökte troligtvis inte ens).

I Ohlssons fantasi är det till och med möjligt för Sverige att försvara sig mot Ryssland. Men att påstå att vi kan skapa fredliga vägar för att nå samma resultat, det är tydligen orealistiskt.

För all sin språkliga nyansering och gestaltande förmåga landar Bengt Ohlsson i en polariserad världsbild, med å ena sidan motvilliga, hyggliga pacifister, och å andra sidan hotfulla, främmande ryssar. Hela hans situation som svensk medborgare omförhandlas till vardagens tillrättalagda yta befolkad av kulturskribenter och mingelfester, byggd på en solid grund av nationalistiskt våld på vilken vår trygghet och livsstil vilar.

Därmed får Ohlssons innerliga och målande berättelse också ett inslag av ofrivillig komik. Här skymtar ju samma modernitets försjunkna jakt på manligheten som en gång fick tusentals män att läsa Järn-Hans, tro sig vara i kontakt med något ursprungligt och förciviliserat, en inre resurs som skulle bryta fram som frigörande primitivism – gärna genom höga, symbolladdade grymtningar och stön som förbytte fäder, bröder och makar till håriga, lillgamla allvarsandar med inbillad kontakt med den natur som de själva sällan skådat.

Visst är det svenska försvaret en alltmer jämställd miljö, och i framkant i jämförelse med resten av världen. Men den världsbild som försvaret vilar på förblir manlighetens, patriarkatets.

Vi kallas ”Putins nyttiga idioter”, vi poeter, ludditer och skönandar som aldrig avfyrat ett gevär och inte heller hyser någon större längtan efter att skjuta varken djur eller människor, vi som ifrågasätter nationsgränsernas inneboende logik och den enkla uppdelningen av människor i goda och onda. Vi beskrivs som fantasifulla när vi lägger fram siffrorna på att Sverige kan lägga hela sin statsbudget på försvaret och fortfarande inte räcka till om vårt grannland i öst skulle vara på krigsstigen.

Men vem är egentligen drömmaren, och vem är materialisten? Mannen som drömmer om att rädda Europas skäggiga damer genom att skjuta ryssar med fyra skott, eller feministen som säger att inga siffror stöder att detta scenario någonsin ska komma att utspelas? Nationalisten som tar den blott 200 år gamla nationalstatstanken för given och menar att militär därmed är ett grundvillkor för livet, eller pacifisten som menar att upprustning av en region innebär en förhöjd risk att varje konflikt i regionen stegras bortom vad samtal kan råda bot på?

Det dubbeltänk som försvarsvännerna gör sig skyldiga till är detta: Att vi på samma gång kan rusta för krig och påstå att kriget är den absolut sista utvägen, sedan övriga möjligheter uttömts. En snabb uppräkning av några av dessa möjligheter visar att resonemanget klingar ihåligt.

Var är utbildningarna i civilt motstånd? Var är kultur- och handelsdelegationerna? Var är statsbesöken och den aktiva diplomatin? Vilka svenska hjälpinsatser riktas mot behövande i Ryssland? Hur ser kultursamarbetet ut? Hur främjas vänortssamarbeten? Var är visningarna av rysk film och inbjudningarna av samtida ryska författare? Varför säljer vi vapen till odemokratiska länder, när det minskar vårt anseende ute i världen?

Försvarsvänner tror att fred är en fråga om att inte ligga i krig. Men fred är en fråga om att vara goda grannar, att aktivt bygga relationer på alla nivåer och visa intresse för varandra som medmänniskor. Vi måste inte älska Putin för det. Tvärtom, den ryska regimen ska kritiseras för sin ofta hänsynslösa och odemokratiska hållning till mänskliga rättigheter.

Pennan snurrar, och bandet backar allt snabbare. Regeringen vill utreda återinförandet av värnplikten och den gamla vapenexportvännen Löfven lär inte sätta käppar i hjulet för försvarsindustrins expansiva visioner. Vi måste formulera och kräva alternativ, innan de patriarkala fantasierna har spolat tillbaka politiken till Järn-Hans dagar.