Nätkulturens största samtalsämne är utan tvekan #GamerGate, en hashtagg vars supportrar försöker ge intryck av att vara vanliga, hederliga dataspelsentusiaster som fått nog av korrumperad speljournalistik. De som tar emot denna ”mediakritik” har i flera fall fått fly sina hem och ställa in föreläsningar till följd av hot. Ofta av sexuell, sadistisk karaktär.
De flesta skribenter som bevakar Gamergate idag försöker att skapa analysmodeller som kretsar kring urspårad spelarkultur eller misogyn nätkultur överlag. Det är naturligtvis en del av sanningen. Men vi som bevakat de högerextrema nätrörelserna ser en stor mängd samband.
Själva aktiviteten, att hetsa mot och hota oliktänkande, har vi sett många exempel på i Sverige. Udden är oftast riktad mot journalister som skriver kritiskt om SD. Men också retoriken är mycket snarlik, stundtals identisk. Man rasar mot ”politiskt korrekta medier” som feminiserar dataspelskulturen och tar ifrån spelarna deras identitet. Bland de drivande rösterna för Gamergate hörs de teorier om ”kulturmarxism” som vi annars tydligast har kommit att förknippa med Anders Behring Breivik.
När detta påpekas slår man ifrån sig. På samma sätt som svenska högerextremister på nätet gör, hävdar man att Gamergate bara är anständig mediekritik, och att den lilla klicken med hat och hot inte är sanktionerad. Det är alltid någon annans fel, på precis samma sätt som SD i Ludvika nyligen beskyllde den kritiska mediala bevakningen för att en nazistisk terrorist från Svenska Motståndsrörelsen kunnat kuppa till sig partiets stol i kommunfullmäktige.
GamerGate ägnar sig åt precis samma balansgång mellan anonymitet och identitet som till exempel Avpixlat. Men ofta går argumentationen ännu längre. Man diskuterar öppet på de anonyma sajterna om det inte vore bekvämast att helt enkelt mörda de utsatta, oftast kvinnliga, skribenterna – vars brott i spelarnas ögon har varit att kritisera spelindustrin utifrån ett genusperspektiv.
Samtidigt är självbilden inte att man är terrorister, eller ens en politisk rörelse. Man betraktar sig i stor utsträckning som ”vanligt folk som har fått nog”. Många tror sig också vara demokrater. De talar om att ”rösta med fötterna” och lämna de spelhus och sajter som anlitar feminister. ”Operation: Disrespectful nod” är namnet på ett försök att få annonsörer att lämna sådana sajter genom att skriva till dem och klaga.
Extremhögern har i alla tider tvingats ligga i teknikens framkant. Vanliga kanaler för propagandaspridning har hittills förblivit stängda. Men när Internet och sociala medier började visa sin potential såg man nya möjligheter att nå ut, och tog dem. Man arbetar genom att fabricera nyheter och sprida på Facebook, starta ”nyhetssajter” med ambitionen att bli virala, och anonyma bloggar som Avpixlat och Snaphanen.
Det kan inte vara en slump att GamerGate på punkt efter punkt, från det extremt vinklade nyspråket till den anonyma nätaktivismen, påminner om den europeiska extremhögerns framgångsrika strategi för att på samma gång rida på och kritisera ”PK-media”.
Detta handlar inte om spelkultur, utan om en organiserad anonym massrörelse med en tydlig politisk agenda. Vi håller på att få en hat-international, med en alltmer synkad verklighetsbild och alltmer utagerande, våldsamma uttryck. Det är ett scenario att ta på största allvar, inte bara för alla som blivit utsatta för att de skriver om just spelkultur, utan för alla som värnar det fria ordet.
