Är menstruation på väg in i det kulturella finrummet? Denna vecka sänder SVT:s kulturprogram Kobra ett program om mens. Det är inte en dag för tidigt att ”finmedia” tar upp detta som ju är ett av våra sista tabun.

Ge våra kroppar plats i kulturens finrum

Helena Myrstener

Är menstruation på väg in i det kulturella finrummet? Denna vecka sänder SVT:s kulturprogram Kobra ett program om mens. Det är inte en dag för tidigt att ”finmedia” tar upp detta som ju är ett av våra sista tabun. Ett svårknäckt sådant, eftersom det handlar om underliv, kvinnokön och sexualitet. Men som tabu har det fått tuffa konsekvenser för kvinnor på olika sätt.

Mens har förstärkt kvinnan som den andra, den främmande och annorlunda gentemot mannen. Det har lett till att kvinnokroppen setts som både mystisk och problematisk. Detta normala tillstånd har fått kvinnor att skämmas och smussla. Det naturliga måste döljas.

I västvärlden kommer flickor allt tidigare in i puberteten. En förklaring kan vara de kemikalier som finns överallt och som barnen kommer kontakt med redan i början av sina liv i t.ex. nappflaskorna och i textilier. Barnen får betala ett högt pris för vår livsstils skull med ökad cancerrisk när mensen kommer tidigt. Vem som helst kan förstå att det kan vara svårt för barnet både fysiskt och socialt med tidig pubertet. Barnet börjar bevaka sig själv så att inget märks.

När serietecknaren Liv Strömquist gjorde programmet Sommar i P1 2013 om mens förstod vi att detta måste vi tala om för att vi behöver det. För detta påverkar oss på ett genomgripande sätt även om vi inte alltid tänker på det. Mensen kommer ju och det måste bara hanteras för att kunna vara presterande och spela på männens planhalva även när det blöder som mest.

Kvinnors verklighet och situation behöver ta mer plats i samhället. Bryts skamkänslan och tystnaden innebär det att vi också säger ifrån mot kvinnoförtryck. Mens utmanar det samhälle vi har format där renlighet är dygd. Det är lätt att känna sig smutsig och smått äcklig i en sådan kultur. Smutsig för att det rinner och då också smutsig över att vara kvinna.

Det finns ett främlingskap kring kroppen i vår tid som drabbar den menstruerande kvinnan trots att kroppen på så många olika sätt står i fokus. Påverkar det vår identitet att vara blödande människor? Det finns något av en offrande känsla, en sårbarhet eller svaghet i att vara den som blöder och som också har format kvinnosynen. Vi behöver lyfta fram den styrka och den kraft som behövs och som det kräver, både fysiskt och psykiskt, att blöda månad efter månad, år efter år.

”Jag är redo att blöda”, sade Ola Salo när han skulle spela Jesus i musikalen Jesus Christ Superstar. Det får en kvinna vara också, vare sig hon vill eller inte. Det är värt en plats i det kulturella finrummet.

Kommentarsfältet är stängt.