Sanna Israelvänner bör välkomna den svenska regeringens nya linje. Nu väntar vi på nästa steg: Krav på fri export av palestinska produkter samt en utrikespolitisk handlingsplan med syfte att ställa ockupationsmakten Israel till svars för dess många brott mot internationella konventioner, skriver Bernt Jonsson.
Det är inte USA som bestämmer vår utrikespolitik, förklarar Margot Wallström, Sveriges nya utrikesminister.
Medan diplomaterna höjer ögonbrynen inför detta franka uttalande, tycker nog många svenskar, att det är skönt med lite klarspråk – äntligen. Samtidigt är det illa, att detta självklara behöver sägas. Hon kunde gott ha lagt till, att inte heller Israel kan få bestämma vår utrikespolitik, även om det ibland verkat vara fallet, t ex i det okloka och kontraproduktiva beslutet att isolera Hamas efter deras valseger 2006. Ockupationsmakter är dåliga rådgivare. Borde inte förvåna någon.
Regeringen tänker alltså erkänna staten Palestina. De kritiska kommentarerna har som förväntat genast kommit. ”För tidigt” (USA), ”kommer att försvåra fredsprocessen” (Israels utrikesminister Liebermann med argumentet, att palestinierna blir mindre medgörliga), ”försenar” ett fredsavtal (Netanyahu) – som om det hittillsvarande icke-erkännandet av Palestina skulle ha inneburit full fart framåt till ett fredsavtal. Och en moderat riksdagsledamot vill göra sig känd genom att anmäla Löfvén till konstitutionsutskottet.
Poängen med erkännandet är, att det i någon liten mån minskar obalansen mellan Israel och Palestina, vilket Netanyahu & Co självklart ogillar. Om Sveriges agerande kan få fler EU-länder att gå i samma riktning – kanske i första hand Frankrike – skulle EU på sikt kunna börja ställa konkreta krav på Israel för att stoppa en utveckling, som förr eller senare leder till en ren apartheidpolitik i den mån det inte redan skett. Den israeliska tragedin är nämligen, att dess nuvarande sionistiska expansionspolitik (nu på väg mot 600 000 bosättare) gör såväl en tvåstatslösning som en demokratisk enstatslösning omöjlig.
Frågan är, om inte det svenska erkännandet kommer för sent. I mer än ett decennium har flera FN-rapportörer sagt, att tiden för en tvåstatslösning håller på att rinna ut. Om de inte ska få rätt, krävs kraftfulla internationella åtgärder. Snarast!
Sanna Israelvänner bör välkomna den svenska regeringens nya linje. Nu väntar vi på nästa steg: Krav på fri export av palestinska produkter från såväl Gaza som Västbanken och reella förutsättningar för konsumentbojkott av bosättarprodukter samt en utrikespolitisk handlingsplan med syfte att ställa ockupationsmakten Israel till svars för dess många brott mot internationella konventioner. Den hittillsvarande straffriheten måste upphöra. Det är uppenbart, att Israel behöver internationell hjälp för att kunna lämna brottets bana.
Anhängare av den rasistiska terrororganisationen Hamas vädrar morgonluft. Att vänstern kallar dessa religiösa fundamentalister för demokrater förvånar inte. Hamas kom till makten i klassisk europeisk stil, känd från de kommunistiska maktövertaganden i efterkrigets Öst, inklusive defenestrering.
De”FN-rapportörer”, som Bernt Jonsson barmhärtigt nog inte nämner är förstås Richard Falk, mannen som hävdar att det var Israel som stod bakom attacken mot World Trade Center och som på sin hemsida publicerar rasistiskt material och länkar till nazistiska sajter och John Dugard, en av de ledande Durban 1 ideologerna, som upphöjde antisemitismen till en accepterad ”antirasistisk” hållning.
Till slut: en av personerna som stödjer BDS och som uttalat sin glädje över Sveriges beslut är Hannan Ashrawi, mottagare av Olof Palme-priset. Ashrawi publicerar en tidskrift, MIFTAH, där det förekommer artiklar om hur judar mördar kristna småbarn, för att använda deras blod till påskbaket. MIFTAH får sina pengar från bl a Anna Lindhs stiftelse. På det sättet smutskastar man både Palmes och Lindhs minne. Men vem bryr sig? From the river to the see, Palestine will be free…