Valet 2002 blev en katastrof för Moderaterna. En viktig orsak till det var Uppdrag gransknings valstugereportage. När lokalpolitiker efter lokalpolitiker uttryckte sig rasistiskt inför dold kamera blev partiet straffat av sina väljare. Snabbspolning fram till årets val: En aldrig sinande ström av sverigedemokratiska politiker avslöjades, bland annat av Expressen, som fullblodsrasister. Vad som sedan hände var att partiet gjorde ett succéval. Väljarna strömmade till SD. Skillnaden i effekt av avslöjandena 2002 jämfört med avslöjandena 2014 kunde inte vara större. En skillnad som säger en hel del om orsakerna till SDs framgångar.
Enligt den senaste Mångfaldsbarometern, 2013, är andelen som är extremt negativa till mångfald 5,9 procent av befolkningen (för män är siffran 8,5 procent), en signifikant ökning med nära två procentenheter jämfört med 2005. Mer än 16 procent är mycket eller ganska negativa till mångfald i boendet. Andelen som är extremt negativa till religiös mångfald är än högre, 18 procent. 15 procent anser det vara helt oacceptabelt, ytterligare drygt 5 procent ganska oacceptabelt och nära 11 procent anser det vara tveksamt med hijab, den muslimska sjalen som täcker håret (men inte ansiktet); sammanlagt är det mer än 30 procent. Nära var tredje svensk, 27 procent, menar att ”Invandrarna utgör en fara för vår kultur”.
Självbilden av ett tolerant Sverige till trots finns det alltså en betydande minoritet som inte delar majoritetens hållning till mångfald. Inte minst gäller det synen på islam och muslimer. I och med att SD etablerade sig som riksdagsparti förra valet fick den minoriteten ett verkligt politiskt alternativ att rösta på. Långt ifrån alla är arbetslösa, bittra unga män på gamla gudsförgätna bruksorter; den största tillströmningen kom från tidigare moderata väljare. I välbeställda Vellinge ökade SD nästan lika mycket som M minskade. Att välstånd inte är ett vaccin mot främlingsfientlighet och rasism är Schweiz ett praktexempel på, där Schweizerische Volkspartei varit största parti sedan 1999.
Handlar det om rasism? Vad vi vet är att SD:s väljare inte låtit sig avskräckas av vare sig partiets ursprung i BSS och vit makt-rörelsen, järnrörsgäng, avslöjande efter avslöjande av SD-politiker som hatiska kommentatorer på rasistiska nätsajter, eller partiets helt öppna islamofobi och muslimhat (som när Jimmie Åkesson i SVT Debatt 2009 fick frågan ”Muslimer skall alltså inte få komma hit?” och svarade ”Nej, precis”). Tvärtom verkar det som allt detta snarast ökat partiets dragningskraft. Vad är det uttryck för, annat än en dröm om, en längtan efter vit makt?
Om man ser till siffrorna i Mångfaldsbarometern har SD potential att öka än mer. Det är klart att det är oroande. Det finns rasifierade svenskar som är riktigt rädda, som – om man har det – ser sitt dubbla medborgarskap och andra pass som en väg ut, i värsta fall. Det är en rädsla att ta på allvar och lyssna på, och som manar till solidaritet.
Viktigast nu är att andra partier står emot frestelsen att börja en anpassning till SD och inser att det inte går att vinna över alla deras väljare. Uttalanden från vissa kommunalråd och framsläppandet av Björn Söder som andre vice talman är illavarslande tecken på en normalisering, men förhoppningsvis är de undantag. Nu gäller det att inte såsa till det.
