Inte minst unga matas med ideal av superhjältar. Men de verkliga hjältarna minns vi idag för det hopp de sådde när mörkret i Europa var som störst, skriver Rebecka Lennartsson.
En av vår tids – kanske alla tiders? – mest reproducerade föreställningar är den om den manlige Hjälten. Med tre söner i varierande åldrar blir jag ständigt påmind om denna arketypiske man. Ärrad och kantig men ännu ung, muskulös och reslig beskyddar han samhällets svaga; kvinnor, barn och gamlingar. Ibland är han en maskerad superhjälte i serietidningsform, ibland en vanlig amerikansk familjefar i en Hollywoodproduktion som när familjen hotas förvandlas till en självuppoffrande och oövervinnerlig övermänniska.
Från många håll matas vi med bilden av Hjälten; rättfärdig, omutlig, gudalik. Kanske är den föreställningen så inpräntad i oss att det kan vara en förklaring till att vi fortfar att välja män till våra chefer, till våra ledare, till statsöverhuvuden och härförare – till vår Gud. Åstundan att lägga våra liv i händerna på någon annan, någon allvetande och stark, är troligen en allmänmänsklig längtan. Hos pojkar och män måste det rimligtvis lägga grund för en orimlig förväntan på den egna kapaciteten, och sannolikt en hel del besvikelser över sin egen otillräcklighet – i synnerhet som undersökningar gång på gång visar att män, generellt sett, tvärt emot hjältemyten har en tendens att i krissituationer främst se till sitt eget bästa.
Men finns han, hjälten?
I Shindlers fabrik i Krakow kan man lära sig något om hjältemod. Där berättas om vardagstillvaron före kriget i den uråldriga staden med pastellfärgade fasader och dimomsvävade gatljus i romantiska parkstråk och smala gator. Där öppnar sig den avgrund av mänsklig förnedring och smärta som andra världskrigets fasor blottlade. Man blir plågsamt påmind om medmänsklighetens tunna fernissa, om dess bräcklighet och om de onda gärningar vi människor är kapabla till – men också om den urkraft som bor i den djupt mänskliga moraliska impulsen.
Schindler själv spelar en något undanskymd roll i det museum som bär hans namn. Oskar Schindler föddes 1908. Han byggde upp ett framgångsrikt företag och med tiden blev han en förmögen man, känd som en något opålitlig och småfifflande affärsidkare. 1939 gick han med i NSDAP. Så långt ser Shindler ut som vilken tysk man som helst. Med list, mod, pengar och fara för sitt eget liv lyckades han dock rädda över 1000 judar undan nazisternas förintelseapparat. Hans liv och gärning skildras i Steven Spielbergs film Schindler’s List från 1993. Det är en stark och gripande historia.
Omfattningen av Shindlers gärning blir påtaglig i Krakow, i de lokaler som en gång hörde till Shindlers fabrik där de människor han räddade nu träder fram ur historiens dunkel med namn och porträtt. Kanske är Shindlers handling det närmaste hjältemod vi kommer i verkliga livet. Vad skilde honom från oss andra? Vad hindrade honom från att följa i Fuhrerns ledband, att ryckas med av Tredje rikets visioner eller blunda för ohyggligheterna? Utställningen ger inga egentliga svar. Schindler var en vanlig man som utförde extraordinära handlingar. Han bar ingen cape, han var inte oövervinnerlig och inte exceptionellt stark. Och han var inte ensam.
Allra störst intryck på mig gör det runda och ljusa rum i Shindlers factory som illustrerar hoppet. I hoppets rum är väggarna klädda med citat från eller om människor som gjorde skillnad i det lilla. De var många. Någon som gömde en flykting på sin vind, som förmedlade ett budskap, som delade sitt bröd.
Till och med citaten från de många som fick leva sina liv med ånger över att de inte följt sin moraliska impuls inger hopp. De förmedlar alla en mycket stark övertygelse om vad som är rätt, en omedelbar medkänsla med den Andre. Det är en form av hjältemod jag innerligt hoppas att mina söner ska förmå tillägna sig. Mot bakgrund av de vindar som blåser i Europa och de valresultat vi nu ställs inför i Sverige är det ett mod som kommer att behövas.
