Under söndagen höll Seglora smedja en temadag om kyrkan och nationalismen, och smedjans Helle Klein predikade på temat ”Enheten i Kristus. Här publiceras hennes predikan över texten på den 14:e söndagen efter trefaldighet: Joh.17:18-23. Efter ett val där alla är förlorare måste vi återvända till det som är centralt: Vår respekt för olikhet, det förvandlande mötet mellan människor och den grundläggande mänskliga gemenskapen som vi alla delar, skriver Helle Klein.
I dessa dagar efter ett val där alla är förlorare i en tid när fascism och nationalism återigen går fram har jag läkt själen med att lyssna på musik, framförallt på Chopin. 1939 alltmedan de tyska bomplanen fällde sina bomber över Warszawa hördes i den sista fria radiosändningen ett pianostycke med Chopins Nocturne. Det var den då unge judiske pianisten Wladislaw Szpillman som spelade. Sen när nazisterna tog över bröts sändningen och Szpillman fördes bort.
Roman Polanskis underbara film Pianisten handlar om Szpillman – det finns en fantastisk scen där Szpillman fånge i ghettot i Warszawa har hittat ett gammalt piano. Vi får se hur den judiske pianisten spelar av sig sin ångest, sin sorg men också sin vilja till motstånd inför den tyske nazi-officeren som bevakar honom.
Pianisten Szpillman blir plötsligt en människa inför nazi-officerens ögon. Juden som han lärt sig hata spelar de mest vackra tonerna. Han går sönder inom bords. Den förljugna föreställning om vi mot dem, om Den Andre som ett djur och inte en människa krackelerade. I musikens gränslöshet blev det djupast mänskliga uppenbarat. Jag tror denna söndagens tema om enheten i Kristus försöker säga oss just detta. Mötet med Kristus är mötet med min medmänniska. I detta möte vidgas världen och murar av fördomar och hat faller.
Vad var det som gjorde att miljoner människor, framförallt kvinnor och slavar, drogs till den kristna tron i urkyrkans början? Det var människor som berövats sitt människovärde men som i denna tro plötsligt mötte en ”enhet i Kristus” – där ingen längre är jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna utan alla är ni ett i Kristus, som det står i Galaterbrevet.
När nattvardens måltid blir jämlikheten inkarnerad där brödet räcker åt alla och där alla är välkomna oavsett kön, etnicitet eller sexuell läggning – ja ”då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig”, som Jesus ber i dagens evangelietext. Denna text är hämtad ur avskedstalet då Jesus ber för sina lärjmungar innan han ska gå korsdödens väg, men han ber inte bara för dem utan för alla som kommer till tro i mötet med dem – i sina avskedsord vidgar Jesus återigen gemenskapen till att gälla alla, inte bara några. Kristusgemenskapen handlar aldrig om den lilla kretsens slutna gemenskap utan alltid om en öppenhetens gemenskap – en kallelse att leva i världen. En kyrka är endast kyrka då hon är till för andra, som Dietrich Bonhoeffer har uttryckt det.
Eller som vår nya ärkebiskop Antje Jackelén som i sin installationspredikan talade om kyrkan som ett nätverk av böner – men inte ett intranät som bara kopplar upp dem hör till samma firma utan bönen är ett mäktigt internet som spänner ett globalt nät av bönetrådar. Enheten i Kristus är aldrig inskränkthet, men alltid öppenhet.
När Nathan Söderblom blev ärkebiskop 1914 hade första världskriget precis brutit ut – han var djupt engagerad i kampen mot nationalismen och ville se ekumeniken och religionsdialogen som verktyg för fred och försoning. ”Guds orkester är ej enstämmig” sa Söderblom.
I dag ser vi återigen hur nationalismens inskränkta vindar blåser över Europa. Fascismens falska gemenskapslockelse går som en löpeld i land efter land tyvärr också i vårt eget land. Det är djupt oroväckande. Det hotade människovärdet ropar på oss som kyrka, som troende kristna. Precis som en gång Dietrich Bonhoeffer och andra modiga kristna gjorde när nazismens stöveltramp började i Tyskland, måste vi bilda motstånd och ställa oss på livets och kärlekens sida i denna dödens och hatets tid. Bonheoffers motstånd mot nazismen grundade sig i övertygelsen om att vi alla är Guds barn – det är mer som förenar mig som kristen med andra än som skiljer.
Främlingsfientlighetens idé är särskiljandet – att sätta grupp mot grupp – ”det här är mitt land, inte ditt!”. För Bonhoeffer var det avgörande att bekämpa människoföraktet. I hans bok ”Etik” är ett av de stora teman just detta att vara kristen är att vara människa. Kristus är den sanna människan och Kristus kan därför aldrig komma i konflikt med det djupast mänskliga – däremot i ständig konflikt med människoföraktet, med det som förnedrar och kränker och hindrar oss från att vara de vi är.
Vad handlar egentligen enheten i Kristus om? Alltför ofta har det kristna blivit ett murbyggeri mot det icke-kristna – uppdelningen i trosarter hör till världens tragedier. Medan Jesus i allt han gör och säger reser upp människor från förtryck och förnedring har kyrkans män och kvinnor alltför många gånger gjort tvärtom – enhetstänkandet har blivit ett enighetstänkande – tror du inte som jag är du ingen riktig kristen. Och när auktoritära krafter kidnappar religionen och hävdar att Gud är på deras sida gäller det att vara på sin vakt.
Paulus skäller på de bråkande kristna i Korint i dagens episteltext:
”Vad jag menar är att ni alla säger: Jag hör till Paulus eller jag hör till Apollos eller jag hör till Kefas eller Jag hör till Kristus. Har Kristus blivit delad? Var det kanske Paulus som korsfästes för er eller var det i Paulus namn ni döptes?”
Paulus avslöjar fraktionsbildandet och organisationsegoismen – när den egna gruppens väl och ve blir viktigare än det som Kristus kallar oss till – att älska vår nästa såsom oss själva eller som i Olof Hartmans fina psalm – älska världen tillbaka till Gud.
Om fascismens och nationalismens enhetssträvanden handlar om att proklamera enhetlighet och likriktning är den kristna trons svar det mottagande livets mångfald.
Den kristna mystikern Thomas Merton skriver; Gud uttalar mig som ett ord vari hans tankar ryms. Vi är alla ord av Gud – olika ord bildar mening. Vi är inte samma ord. Tillsammans är vi Guds språk i världen – häri ligger vår kallelse.
Var och en av oss innehåller en tanke från Gud och vårt livs projekt är att se till att denna tanke inte hindras eller förnekas – kristendomen är en befrielserörelse – det handlar om att våga vara den du i Kristus är. Om rätten att få vara den man är. Enheten i Kristus vilar på olikhetens etik där vi älskar vår nästa inte för att hon är lik oss utan för att hon är olika oss. Nästankärlekens etik delar vi med våra bröder och systrar i andra religioner såsom judendomen och islam. I mötet med den Andre uppstår ansvaret för att den andra ska ha det bra.
”Mötet med den Andres ansikte är ett möte där jagets hela existens prövas”, menade filosofen Lévinas. Men mötet med den Andre är inte självbespeglande – den andre är den som är radikalt olik – häri ligger respekten, ansvaret, kärleken till den Andre. Etiken bygger på relation, inte dogm, och kan därför aldrig bli ett slutet, en gång för alla totalitärt system.
Lévinas etik bygger på tre principer – tre hållningar som också Jesus hade i mötet med andra.
Lyssnandets princip – att knäböja inför den Andre och lyssna in den Andras behov.
Ansvarets princip – att inte tiga inför den Andres ansikte – protestera mot det som hotar människovärdet.
Åtskillnadens princip – att bevara den Andres annorlundahet, inte sträva efter att göra om henne till att bli som jag själv…
Så möter Kristus oss och så är vi kallade att möta Kristus i vår nästa.
I syskonskapets enhet får vi kraft att stå emot de krafter som vill få oss att krympa i ensamhet, mot de krafter som spolar bort hoppet och frimodigheten i oss. Gudstjänsten är ett tecken på att det inte bara finns ensamhet, splittring och oro utan också samhörighet, delande och tillit.
”Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp. Så är vi fastän många en enda kropp ty alla får vi del av ett och samma bröd.”
I nattvardens mysterium får vi en glimt av det Guds rike som ska komma där som i dagens GT-text där det förfallna återigen har byggts upp, där det söndertrasade är läkt, där det planterade aldrig mer ska ryckas upp, där skapelsens mångfald bejakas och olikheten inte ses som hot utan som en tillgång och det gemensamma ligger i det djupast mänskliga – ett enda bröd, en enda mänsklighet.
Min farfars far hette Gottlieb Klein, han flydde antisemitismens Berlin i slutet av 1800-talet och blev rabbin i Stockholms synagoga omkring sekelskiftet 1900. Hans bästa vän kom att bli den då unge teologen och prästen Nathan Söderblom, som sedermera blev en välkänd ärkebiskop.
Gottlieb och Nathan drömde om att religionerna skulle kunna bli redskap för försoning och fred. Ungefär som vi drömmer om här i Nacka församling med det fantastiska Guds Hus-projektet i Fisksätra där kristna och muslimer förenas i det faktum att vi alla är Skaparens barn,
Gottlieb predikade i Stockholms synagoga 1905:
”Lyckliggör och välsigna hela den mänskliga världen så att alla de skiljemurar falla vilka söndra hjärtan och folk, så att det ena folket icke mera lyfter svärdet mot det andra, så att hatet och synden försvinna från jorden och kärlek, Guds kärlek och människokärlek råda i människornas hjärtan, så att det ljuder från allas läppar: en Fader i himmelen och en mänsklighet på jorden!. Amen!”.
När det går upp för den tyske naziofficeren att pianisten som spelar så underbart vackert framför honom är en människa som han med ångest, sorg och längtan ja då segrar kärlekens makt framför hatet. Wladislaw Szpillman överlevde Förintelsen och kunder återigen spela Chopin i radion efter kriget.
I musiken och poesin, i nattvardens mysterium, i bön och lovsång ljuder Gudslöftets ord:
Du är aldrig ensam. Du är älskad och kallad att älska.
[…] Du är älskad och kallad att älska […]
Hej Helle,
Kunde tyvärr inte vara med i söndags. Men nu har jag med stor behållning och glädje tagit del av din angelägna predikan.
Eskil
Tack Irene o Katolsk Vision, tack Eskil!