Rasismen är just nu det mest aktuella uttrycket för de krafter som vill montera ner och rasera det Sverige som vi byggt gemensamt. Samtidigt har det organiserade politiska engagemanget i samhället sjunkit drastiskt.

Vi bär alla ansvar för rasismens framväxt

Staffan SRasismen är just nu det mest aktuella uttrycket för de krafter som vill montera ner och rasera det Sverige som vi byggt gemensamt. Samtidigt har det organiserade politiska engagemanget i samhället sjunkit drastiskt. När vi säger att politiker inte lyssnar kanske vi ska fundera över hur vi själva kommunicerar, skriver Staffan Simonsson, präst i Svenska kyrkan.

De allra flesta av oss Sverige-vänner vaknar upp dagen efter valet med en dålig bismak i munnen, några med rädslans fjärilar i magen. Vi vaknar med en brusten tro på att Sverige är unikt och skiljer sig från andra delar av Europa och världen, med ett parlamentariskt instabilt läge och en valframgång för de krafter i Sverige som vill göra skillnad på människor. Ansvaret för att förändra det ligger i första hand inte på politiker och media utan på dig och mig!

Vi behöver inte gå längre tillbaka än 100 år för att lära av historien, till 1930-talet, då tystnaden och oviljan att se och agera mot fascismens och nazismens ambitioner att dela upp människor i raser och grupper, i vi och dom, som lade grunden till Andra världskrigets fasor.

Vi kan hämta inspiration ur och lära oss av det tidiga 1900-talets kamp för rösträtt och drägliga arbetsvillkor, efterkrigstidens kamp mot kolonialism och apartheid, av 1960-talets medborgarrättsrörelse i USA. Det kan vara på sin plats att påminna oss att det bara är lite drygt 100 år sedan Sverige var ett så fattigt land att mellan 1/3 och 1/4 av befolkningen valde att fly till andra delar av världen, framförallt USA, för att söka en bättre tillvaro för sig, sina anhöriga och efterkommande.

Som svenskar har vi idag förmånen att leva i ett land med fria val, med en jämförelsevis god standard och ett allmänt socialt skyddsnät, som trots brister och revor hör till de bättre i världen. Detta är dock inget vi kan ta för givet utan något som vi ständigt måste arbeta tillsammans för att bevara, utveckla och stärka.

Rasismen är just nu det mest aktuella uttrycket för de krafter som vill montera ner och rasera det Sverige som vi byggt gemensamt, vi som fötts i Sverige tillsammans med arbetskraftsinvandrare från olika länder och flyktingar från alla delar av världen, med olika tro, hudfärg, sexuell läggning, vanor och seder. Vi kan inte motverka dessa krafter genom att skapa nya motsättningar genom förenklingar som 87 mot 13 procent. Rasismens grund – att vi gör skillnad på människor – bygger på mönster och normer som är mer komplicerade än så. Jag vet att det finns partiföreträdare i SD och SD-väljare som med emfas hävdar att de inte drivs av rasism eller främlingsfientlighet, likaväl som att det finns företrädare och väljare i andra partier som har åsikter och värderingar som gör skillnad på människor. För dessa mönster och normer som gör skillnad, finns mer eller mindre medvetet inbäddade i strukturer, normer i ditt och mitt sätt att leva och handla.

Därför behöver vi arbeta var och en samt tillsammans för uppmärksamma de normer, mönster och uttryck som medvetet och omedvetet styr tankemönster, handlingar och värderingar hos oss själva och i vår omgivning. Du och jag kan inte smita ifrån vårt ansvar som tänkande, skapande och medvetna individer, våra värderingar och handlingar påverkar kanske mest av allt hur vårt Sverige ser ut idag och ska se ut i framtiden.

Det som är minst lika oroande som SD:s framgång i svensk politik är det faktum att det organiserade politiska engagemanget har sjunkit drastiskt. Medlemstalet i de etablerade svenska partierna har minskat med 57 procent de senast 20 åren (Nya svenska väljare, Norsteds 2014). Det innebär att vi medborgare kapitulerat och överlåtit till politikproffs, media och starka lobbygrupper att forma politiken och samhällsbygget i allt större utsträckning. Politiken i Sverige formas inte längre av starka folkrörelser utan i slutna rum.

Så när vi säger att politiker inte lyssnar, kanske du och jag ska fundera över hur vi som medansvariga kommunicerar, det räcker inte att rösta en gång vart fjärde år om vi verkligen vill påverka. Då måste vi börja på gräsrotsnivå, i ett eget politiskt engagemang som inte enbart handlar om enstaka demonstrationer och aktioner, inlägg och delande på sociala medier, utan även om grått, trist, oglamoröst partiengagemang.

Staffan Simonsson

Kommentarsfältet är stängt.