När kristendomen inte längre är allmänbildning så får berättelserna ny kraft och tolkningen större frihet, skriver Emilia Lindstrand.
Prästen frågar en grupp konfirmander: när föddes Jesus? Ingen räcker upp handen. Ingen vågar sig ens på en gissning. Något har hänt. Den kritiska grundhållningen från de som trodde sig veta vad kristendom är, byts ut mot ett tomrum som vi kan fylla med innehåll. Kyrkan kan välja att bli relevant eller inte. Däri ligger möjligheten. Om vi inte fokuserar på att sörja det som har varit.
I sommar åkte jag med på ett konfirmandläger. Det var sju år sedan jag var konfirmandledare senast och självklart var en del sig likt och en del alldeles förändrat. Det som var nytt var attityden och kunskapsnivån. Jag minns konfirmandpass för sju år sedan, på temat relationer. Frågorna haglade, ofta med en underton av skepsis eller förakt: är kristna mot abort? Menar kyrkan att man inte får strula? Är homosexualitet en synd? Kristna får inte ha sex innan de har gift sig eller?!
Nu var de borta, de förutfattade meningarna om kristnas liv och leverne. Kritiken och fördomarna lyste med sin frånvaro. stället var det tyst och tomt, bortsett att någon sett Uppdrag gransknings program om Bögbotarna. Varför gjorde prästen så? Men inget mer. Inga följdfrågor.
När du idag berättar historien om den barmhärtige samariern, om Jona i valfisken, om Jesus som går på vatten: då kan det vara första gången de hör talas som det. Då kan du inte säga ”vänd andra kinden till” och tro att de vet vem som har sagt det eller vad det betyder. Det finns något väldigt sorgligt i det – våra kristna gamla flanellografberättelser finns inte längre att referera till, det finns ingen kristen tolkningsram inbyggd i varje barn.
Bibelns berättelser är inte längre allmänbildning, utan tro. Men däri ligger också något riktigt häftigt: bibelns berättelser är tro, inte allmänbildning. Du får möjligheten att berätta något, för första gången! Du får möjlighet att visa en kaxig Jesus som slåss mot hierarki och maktens män, en trygg Jesus som lugnar stormar och pratar med den som ingen annan vill veta av.
Bristen på erfarenhet och kunskap om kristen tro ger oss som kyrka chansen att ge ett första intryck av vad tro, gudstjänst och kyrka är. Visst är anledningen till okunskapen sorglig men möjligheten i öppenheten är fantastisk! Kanske var det bara i denna konfirmandgrupp som kritiken var utbytt mot öppenhet, kanske är det en trend i en skola där man alltför noga aktar sig för att vara eller göra religion.
Vi kan se problemet: hur predikar vi över svårare texter för människor som inte har psaltarpsalm 23 i hjärtat till vardags, som inte vet att Gud inte bara fördömer Sodom? Det är en konst att predika i varje tid. Nu också. Det är sorgligt att bibelns berättelser inte längre är relevanta för allmänbildningen men det är fantastiskt att bibelns berättelser förmedlar tro. Vad gör vi av möjligheten?
Ja, vad gör vi och Svenska Kyrkan av tomrummets möjligheter? Hur, när och var förmedlas tro? Det finns mer: mina två döttrar i 30-årsåldern förklarade för mig att, jo, du tror på Gud och lät döpa oss, men vi tror inte på nå´n gud. Så att du vet: det blir namngivningskalas i stället och inga kyrkbröllop heller. Hoppas du kommer ändå? Ja, det är klart en pappa kommer, men han känner lite av en förlust. Hur predikar man i vår tid, Emilia?