Antisemitismen får inte förväxlas med kritik mot staten Israels brottsliga agerande. Tvärtom finns det många antisemiter bland Israels ivrigaste tillskyndare. Många av Israels skarpaste kritiker är egentligen Israelvänner som oroas djupt för statens utveckling, skriver Bernt Jonsson.

I New York Times (2.8) kunde man läsa om växande antisemitism i Europa, och temat har sen länge också speglats i svenska medier. Unga muslimska immigranter brukar utpekas som antisemitismens banerförare. Frågan är, om denna verklighetsbild verkligen håller.

Det finns givetvis antisemiter liksom muslimofober. Fördomar hör tyvärr även hemma i vår tid. De återfinns t o m också i vår svenska riksdag. Paradoxalt nog finns det kristna sionister, som är antisemiter. För dem har judar främst ett instrumentellt värde. På Livets Ord framträdde för ett antal år sen en av dessa profeter, som såg en förföljelse av amerikanska judar som närmast en positiv sak, om den bara kunde få dem att flytta till Israel. Då skulle ju Kristi återkomst äntligen kunna äga rum.

Antisemitismens historia är förfärlig, och sorgligt nog är religionshistorien fläckad av övergrepp på judar – från förkristen tid och ända fram till vår tid. Motiven har varit religiösa, sociala, ekonomiska, politiska, rasistiska osv. Olika grupper har trott sig vinna på att angripa judar i skiftande positioner.

Historiskt sett hade judarna en egen stat endast under en begränsad tid före vår tideräknings början. Under större delen har de varit under ockupation och/eller spridda runt Medelhavet och mycket vidare än så. På Jesu tid anses en miljon ha bott i landet och omkring fyra miljoner i andra länder.

När Israel bildades 1948 ledde det till att ¾ miljon araber blev flyktingar, av vilka mycket få tilläts återvända. 6-dagarskriget 1967 skapade en ny flyktingvåg och en ännu pågående ockupation av de palestinska områdena – 22% av marken mellan Medelhavet och Jordanfloden. Det senaste förödande Gazakrigets grundorsak är denna ockupation. Den dödliga kampen är en assymmetrisk konflikt mellan ockupant och ockuperad. Den senare borde vara smartare än att spela matchen i den förras bästa gren: våld.

Numera brukar de, som gärna och ofta varnar för växande antisemitism, i princip också tala om att det givetvis finns en rätt att kritisera Israels politik. Få av dem brukar dock själva artikulera en sådan kritik, vilket är skada. Deras trovärdighet skulle ju vara så mycket större, om de visade, att de kan förena kritik av Israels brutala våld med varningar för antisemitism. Deras tystnad inför israelisk högerpolitik riskerar att av både företrädare för och kritiker av Netanyahus regering att tolkas som ett tyst godkännande. Stor trovärdighet har däremot JIPF – Judar för israelisk-palestinsk fred – som klarar att tänka och tydliggöra två tankar samtidigt.

I den amerikanska debatten är ledande judiska röster inte tysta. Det gamla etablissemanget företrätt av AIPAC – American Israel Public Affairs Committee – skryter om sig som den främsta Israellobbyn. Det har fått en av deras främsta kritiker, den obekväme MJ Rosenberg, att tala om dem som Israel Firster, alltså att de först i andra hand vårdar amerikanska intressen. Samtidigt finns det en växande judisk kritik i USA av Israels politik med Jewish Voice for Peace som den radikalaste kraften. Bland yngre judar finns det allt fler sekulära, som distanserar sig från eller bara är ointresserade av Israel. Det fick Peter Beinart, själv troende jude, att skriva den kontroversiella boken The Crisis of Zionism.

Den krisen har eller kan få långtgående verkningar. Det ligger nämligen i den politiska sionismens natur, att Israel ses som företrädare för världens alla judar. Lagen om återvändande kan ses som en symbol för detta. Det finns en principiell förväntan om att judar världen runt ska vara solidariska med Israel. I Netanyahus ögon betyder detta solidaritet med den ockupationspolitik han konsekvent bedriver. De judar som inte aktivt tar avstånd från den – inte kan det förvåna, om de då ses som tysta medlöpare.

I den israeliska debatten finns hela skalan av ståndpunkter vad gäller sionismen eller kanske man snarare ska tala om sionismer. Där finns religiösa, närmast messianska sionister, sekulära sådana, antisionister, postsionister osv. De sistnämnda kan sägas uppskatta sionismen som en nationell politisk rörelse fram till staten Israels bildande men ser den däremot senare som farlig och skadlig.

Den amerikanske forskaren Steven Beller, som bl a skrivit Antisemitism: A Very Short Introduction (Oxford University Press), ifrågasätter, om den växande fientligheten mot Israel och judiska grupper (communities) i Europa verkligen ska ses som antisemitism. I stället för assimilation och/eller upplysningens tolerans – misslyckade modeller för att framgångsrikt tackla antisemitismen – skulle sionismen äntligen lösa problemet. Israel, ”som sionisterna önskar att vi tänker på som den judiska staten, det politiska uttrycket för den judiska nationens/folkets rätt till självbestämmande”, skulle ju göra judarna till hela människor i en egen stat.

”Att kalla fientlighet mot Israels nuvarande politik (som i andra sammanhang skulle ses som extrem nationalism) och mot de judiska grupper, som vanligen explicit och nästan alltid implicit stöder denna politik, för antisemitism… förefaller mig vara ett avsiktligt försök av Israel och dess anhängare” att blanda bort korten. Snarare handlar det om antisionism.

Om det finns en ökad fientlighet mot europeiska judar, så beror det enligt Beller i hög grad på Israels agerande: alltmer bosättningar, bombningar av civila palestinier och medvetet för långt gående krav i fredssamtalen med den rätt måttfulla Fatahledningen. Om Israel fortsätter att negligera internationella legala normer och det internationella samfundets önskan i fråga om bosättningarna, då inbjuder man nästan till ”ett verkligt återuppvaknande av historisk antisemitism tillsammans med – ironiskt nog – en främlingsfientlighet förvärrad av islamofobi.”

Alla vi Israels verkliga vänner – hur ska vi kunna utveckla en strategi för att få denna stat att lämna sin brottsliga bana? Hur kan vi förekomma en återkomst av en förödande antisemitism, och hur kan vi bidra till att göra ett människovärdigt liv möjligt även för palestinierna?