Nyligen gick integrationsminister Erik Ullenhag ut med en högstämd deklaration att man på nationell nivå skulle . Det är en pinsamt låg summa, och betraktad som symbolisk gest kan den jämföras med en klapp på huvudet och en örfil.

Uppdatera kampen mot antisemitismen

Mattias Irving

Nyligen gick integrationsminister Erik Ullenhag ut med en högstämd deklaration att man på nationell nivå skulle satsa två miljoner på judars säkerhet i Sverige. Det är en pinsamt låg summa, och betraktad som symbolisk gest kan den jämföras med en klapp på huvudet och en örfil. Om man verkligen bryr sig om judars säkerhet i Sverige, varför inte vara villig att satsa mer än pengarna i kaffeburken?

Över hela Europa, inte minst i Frankrike, växer antisemitismen snabbt. Idag beskriver ofta antisemiter judendomens förhatlighet som en världsvid, osynlig konspiration, ett system av makt som förtrycker människor genom kapitalet. Det är en nytillkommen tistel i den antisemitiska ogräsbuketten, där tidigare beskrivningar har fäst större vikt vid judendomen som ett urholkande av gamla värden, ett svek mot föreställningen om den starka nationen och det enade folket, som Zygmunt Bauman skriver om i Auschwitz och det moderna samhället.

Denna beskrivning av judendomen är i sin tur en slående kontrast mot ännu äldre tiders mer kroppsliga rykten om judar som offrar barn, dricker blod, är giriga och så vidare. Dessa vanföreställningar återfinns förvisso fortfarande på sina håll, men är tack och lov sällsynta i vår kontext.

Kanske kan något vinnas på att lägga dessa motstridiga former av antisemitism på varandra, och fråga sig hur flera olika motstridiga idéer om “judendomen” kan rymmas inom samma hatiska ideologi.

Kanske är det heller ingen slump att judendomen som den uppfattas av den samtida antisemitismen delar så många drag med det moderna tillståndet? Likaså beskrevs ju judendomen i nazisternas ögon som ett svek mot nationen: Det judiska folket har i århundraden gjorts till projektionsyta för det mest förhatliga i samtiden. Men i takt med att tiderna förändrats har hatet växlat skepnad. Projektionsytan har förblivit densamma.

Kanske kan det vara ett av svaren på den obekväma frågan varför den tyske filosofen Martin Heidegger förföll till sin tids antisemitism. Som Hans Ruin beskriver i DN har nyutgivna anteckningar svart på vitt givit oss förloppet för hur en av dåtidens mer profunda tänkare föll offer för sin samtids mörkaste tankealster. Han hade utan vidare avfärdat fabler om rituellt barnamord som skrock, men kunde inte värja sin filosofiska gärning mot föreställningen om den tyska nationens förfall.

Om vi stirrar oss blinda på de tidigare formerna för antisemitismen kommer dess nya, mer samtida uttryck att gå oss obemärkt förbi. Hatet är amorft. Precis som vatten kommer det att anpassa form efter kärlet som det hälls i. Men dess egenskaper består.

Det är lätt att peka ut svenska nazister idag. De har varken ändrat form eller innehåll. Deras föreställningar om judendomen är till stor del stencilerade från nazityskland. Desto svårare är det för många att peka ut antisemitismen i hiphopgruppen Labyrint, den moderna konspirationsteorin om “det globala judestyrda bankväsendet”, som också kom att helt sluka den sorgliga spillran som återstod av Occupy Wall Street-rörelsen för några år sedan.

Situationen är svår för många judar i Sverige. Den internationella politiken spelar in. Israels agerande omtolkas som en renodlat judisk aggression, och en attack på en jude i Malmö upplevs som en vedergällning mot Israels människorättsbrott. I ett läge när judar flyr Malmö behövs mer insatser än kaffepengar, Ullenhag.

Det är hög tid för en ny kampanj mot vår tids antisemitism, uppdaterad för att möta de nya former som hatet tar sig idag. Om detta må ni berätta gick ut i 1,5 miljoner exemplar till familjer runt om i Sverige, och översattes till flera språk. Det kostade avsevärt mycket mer än 2 miljoner, men var ett rimligt och viktigt svar på 90-talets högerextrema strömningar.

I dagens samhällsklimat, med högerextremister på högsta ort, nazister på frammarsch och judar som inte längre vågar visa sig på gatorna, borde en öronmärkt årlig antirasismmiljard inte vara en orimlig prioritering.

4 kommentarer på “Uppdatera kampen mot antisemitismen

  1. Markus Stettiner skriver:

    Detta är det närmaste oförbehållsamma fördömandet av antisemitismen jag har hittat bland vänsterns uttalanden den senaste tiden. Tack för det, Mattias.

    Dock tycker jag du har fel, när du pekar ut endast nazister som förövare. Visst fanns det t ex nazister bland miljöpartister, kommunister och Hamas och Hizbollah anhängare i död-åt-judarna-demonstrationtåget mot Israels tennislag i Malmö. Men det är inte nazister som ropar Khaybar, Khaybar, det är inte nazister som reser islamismens svarta flagga, det var inte nazister som med våld (och Malmöpolisens benägna hjälp) skingrade ett fredsmöte på Stortorget i Malmö år 2009. Blundar vi för detta, så får vi inget gjort i kampen mot judehatet.

    Antisemitismen lever och mår bra i den muslimska världen, där det inte finns några hämningar alls. Att denna rasism inte skulle påverka de svenskar som dagligen tittar på utsändningar från denna del av världen tror väl ingen på. Att våra skattepengar går dessutom till att sprida denna pest är inget annat än en skandal. Miljoner skattekronor, både direkt och genom EU går till rasistiska organisationer i Mellanöstern. Anna Lindhs Stiftelse, till exempel, finansierar Hanan Ashrawis tidskrift MIFTAH. Ashrawi, Palme Centerns fredspristagare, propagerar där för mord på judar och låter publicera artiklar om hur judar tappar kristna barn på blod för att använda det i påskbaket. Där har du ett perfekt exempel på det du nämner i din artikel och som jag kallar för ”lager på lager” antisemitism.

  2. Mattias Irving skriver:

    Hej Markus!
    Ditt engagemang mot antisemitismen är gott att läsa, och visst har du helt rätt i att mycket av den antisemitism Malmös judar möter har sin grund i den stora, såriga konflikten i mellanöstern. Det är också vad jag själv försöker peka på, i det att jag skriver att judiska troende här i Sverige förväxlas med Israels agerande, och att många som personligen är berörda av konflikten med Israel tror sig kunna utkräva vedergällning genom missriktade attacker mot Malmös judar.

    De tv-sändningar du omnämner är inget som jag har tagit del av, men föranleder reflektion – inte minst kring min egen text, där jag använt uttrycket ”vår kontext” som beskrivning på ett svenskt samhälle där just denna sorts mytbildningar skulle vara sällsynt. Är det så att den finns och pågår så finns det anledning att reflektera över det ordvalet. Särskilt om vi vill få bukt med problemet. Då måste vi också äga det gemensamt.

    Slutligen: Din beskrivning av den hämningslösa ”muslimska världen” är något som jag på intet sätt ställer mig bakom. Överallt finns det tänkande och medkännande människor som förstår bättre än att hänfalla till antisemitism och judehat. Men de kämpar i olika kontexter, med olika stort motstånd.

  3. Staffan Wadström skriver:

    Mattias, du ger en bra beskrivning av situationen i Sverige och övriga Europa med en växande antisemitism. Det är skrämmande så fort vi glömmer, eller förnekar, vår historia.
    Men det är nog viktigt att se att det finns en ny sort antisemitism, som inte enbart har sin grund i nazism eller högerextremism, eller ett i huvudsak europeiskt problem. Många rapporter och berättelser visar att problemet också är knuten till vissa politiska ideologier som har sitt ursprung i Mellanöstern. En koppling som antirasister och vänsterpolitiker väljer att inte prata om. Niklas Orrenius beskrev detta i en artikel i Dagens Nyheter:”Liksom judeföraktet en gång var mainstream i svenska tidningar, med rasistiska skämtteckningar, är antisemitism vanligt i många arab-länders medier. Den muslimske världskände tv-predikanten Yusuf al-Qaradawi, vars ord väger tungt för många troende Malmöbor, har kallat Förintelsen för ett ‘gudomligt straff’.”
    Det finns också många exempel på muslimska grupper i Sverige som är öppet antisemistiska. Sorgligt nog ser vi även hur vänsterpolitiker och aktivister deltar i detta krypskytte. Nu senast MP-politikern Birgitta Hansen som tvingades lämna samtliga sina uppdrag efter att ha jämfört israeler med nazister. Hon är inte ensam, dessvärre.
    Kanske skulle en del av pengarna som staten satsar användas för att få imamerna i Sverige att ta avstånd från de antisemitiska stämningarna bland muslimer i Sverige. Imamer i Sverige har ett stort ansvar att informera och folkbilda för att bekämpa antisemitism. Kanske kunde man ges hjälp att ta fram en handlingsplan mot antisemitism när vi vet att antisemitismen är ett problem för arabiska muslimer i Sverige. Detta vore ett bra sätt att också mota undan gryende antiislamistiska stämningar i vårt land.

  4. Mattias Irving skriver:

    Staffan, jag vidrör det du beskriver i din text, men väljer att förpacka problemformuleringen annorlunda.

    För mig går det aldrig någonsin att koppla hat till någon specifik religion. Det här är inte ett specifikt ”muslimskt” problem, på något sätt. Många som flytt från de här berörda länderna är sekulära, men berörs fortfarande av den laddade politiska situationen och är, precis som du och jag, inte vaccinerade mot hatiska stämningar.

    Nej, det här handlar INTE om islam, eller om några ”muslimska länder”. Det handlar om antisemitism.

    Utifrån den problembeskrivningen efterlyser jag, precis som du, riktade insatser mot de områden där antisemitiska attityder grasserar. Den antirasistiska miljarden skulle idealt användas till att lyfta och stötta lokala initiativ med förankring där problemen finns, och hjälpa dem att utveckla samarbetsformer och sprida kunskap.