Under söndagen började citat från Baudelaires "De fattigas ögon" att delas i sociala medier, efter att författaren i sin essä över de fattigas villkor. Det är förståeligt.

De fattigas ögon genomskådar gatans skådespel

Under söndagen började citat från Baudelaires ”De fattigas ögon” att delas i sociala medier, efter att författaren Susanna Alakoski omnämner prosadikten i sin essä över de fattigas villkor. Det är förståeligt. ”De fattigas ögon” är så drabbande, för den illustrerar hur en länge kristalliserad över- och underordning drabbar samman i den moderna avenyns möte mellan människorna, skriver Marshall Berman i en bra analys.

Han övergår sedan till att beskriva hur senmodernismen försökt återskapa över- och underordningen genom att bygga bort gatan som mötesplats och återinföra den som transitled, med motorvägar tvärs igenom staden, ett fenomen som vi är lyckligt förskonade ifrån i Sverige. Likväl är det samma likvifiering av positioner som en gång tillät mötet mellan rik och fattig, som nu omöjliggör det. Motorvägens hastighet berövar det mänskliga mötet dess varaktighet. De fattigas ögon blir de fattigas ögonblick, snart bortglömt och bortsorterat i en gatubild där till och med reklamaffischerna har börjat röra på sig.

De fattigas ögon är ett stilbrott i gatubilden. Däri har människoföraktare som Kent Ekeroth alldeles rätt: De till intet förpliktigande ögonkasten mellan resenärerna genom stadsrummet förångas inför de stillasittande, de ickerörliga, de stirrande. Fattigdomen är en solid situation, en reva i stadens polerade väv som förråder ansvarsfrihetens luftlätta stadsresenärer till den mänskliga misärens verklighet.

Gatan är än idag en mötesplats, liksom den var under Parisboulevardernas tid på 1800-talet. Just därför har vi våra strategier för att inte mötas. Att samexistera i varandras sfärer utan att tränga oss på, strategier som slås i bitar så snart som någons behov ligger på ytan. I tomrummet som uppstår kan vad som helst hända. Det är farligt, direkt revolutionärt.

Vi skapar nya strategier för att desarmera sprängkraften i de fattigas ögon – nya sagor för att sy igen revan i stadens väv. Tiggare som egentligen åker Mercedes, är organiserade av hemliga krafter, använder pengar oansvarigt. Om vi finner oss stå utan trovärdiga sagor, med andra ord desillusionerade, så kan vi istället pröva motorvägslösningen: Öka takten på stegen, distraktionsgraden i stadsbilden eller försjunka i att uppdatera den svarta skärmen i fickan. Försjunkna i en fiktion som är viktigare än fattigdomen i höjd med våra fötter och knän.

Här möts några av de yttersta beståndsdelarna i människans villkor: Vår kroppsliga utsatthet, och den ständiga oförmågan att försonas med densamma. Ändlighet ropar efter försoning. Men vi kan inte försonas med andras utsatthet utan att ge något själva. Problemet med den lilla slant som Alakoski omnämner i sin text är just att den är ett symboliskt svar på en situation som splittrar gatans symbolspråk – och därmed per definition otillräckligt. Kanske är det därför som Alakoski själv medger att inget blir bättre rent känslomässigt av att ge pengar. Tiggarnas utsatthet skaver fortfarande.

Alternativet är ett radikalt engagemang, att våga det mänskliga mötet fullt ut. Vi kan inte frälsa varandra från våra kroppars utsatthet, men det är inte heller vad vi kallas att göra. Vi måste bara försonas med den. Inte genom mentala krumbukter och övningar, utan genom att erkänna utsattheten som verklig, och gatans fulländade iscensättning av icke-mötet som just detta: En iscensättning av mänsklig samvaro, ett skådespel som på intet sätt är naturgivet, utan får sitt existensberättigande enbart utifrån sin funktionalitet.

I de fattigas ögon känner vi hur vi reduceras från människor till skådespelare som försöker uppträda som människor. Det djupast mänskliga stirrar tillbaka på oss från åskådarplatsen i rännstenen.

Kommentarsfältet är stängt.