De allra flesta konflikterna i världen idag blir lösta med fredliga medel, inte med vapen. Ny forskning visar att civilt motstånd har haft en starkare historisk roll än vi hittills har känt till. Det civila motståndet blir allt vanligare världen över, skriver Bernt Jonsson.

Inga nyheter är goda nyheter. Det är medievärldens klassiska variant av Hälsan tiger still. Det är en viktig förklaring till att nyhetsrapporteringen tenderar att prioritera dramatik, katastrofer och våldsamma konflikter, nya sådana. Efter att en lång tid ha stått i centrum är Syrien är nu nästan helt ute ur mediebilden. Inte därför att inbördeskriget minskat i intensitet, utan för att omvärlden har tappat intresset. Det är bara en tidsfråga, innan även Ukraina försvinner från tidningssidorna och tv­skärmarna, om det inte blir en ny dramatisk upptrappning.

Nyheter ses framför allt som en mängd droppar i tidens ström, medan långsammare vågor, skeenden och processer har svårt att göra sig gällande i nyhetsflödet. Det är en viktig orsak till föreställningen, att konflikter ofta leder till våldsamma urladdningar. I själva verket är det alldeles tvärtom. De allra flesta konflikterna blir lösta med fredliga medel. Det gäller mellan individer, inom familjerna, på arbetsplatsen och arbetsmarknaden, mellan etniska grupper, inom och mellan nationer och stater. Dock når rapporter om dessa ickevåldslösningar rätt sällan medierna. Än mindre lyfter dessa fram, att konflikter är inte bara oundvikliga utan även positiva och nödvändiga. Utan konflikter stagnerar ett samhälle. De ger energi till viktiga förändringar.

På ett område är föreställningen om våldets närvaro och nödvändighet särskilt stark, nämligen i motstånd mot förtryck. Ann Heberlein  hävdar t ex att ”om vi strävar efter en rättvis värld, en värld där alla människors lika värde respekteras i lika hög utsträckning och inte nöjer oss med lugn och ro måste vi acceptera att våld ibland är nödvändigt.”  (Obs i P1, 31 mars) Hon markerar visserligen ett visst avstånd till Fanons och Sartres revolutionsromantik i klassikern Jordens fördömda, men hon sitter fast i ett gammalt tänkande. Heberlein står i slutänden för det synsätt som ligger bakom läran om det rättfärdiga kriget, våldet som som den sista utvägen och därmed legitimt. Så teolog hon är, har hon inte tagit till sig nytänkandet i Kyrkornas Världsråd, som innebär ett perspektivbyte med fokus på den rättfärdiga freden.

När härskare störtats, lyfter nya makthavare ofta fram sina egna väpnade insatser som avgörande. Ändå visar studier, att bruk av våld oftast inte bäddar för en lugn och fredlig utveckling efter att en diktator störtats. Det beror sannolikt på att en väpnad revolution premierar en våldsam maskulinitet och en patriarkal elit. Kring den byggs sedan nationella myter. När freden bryter ut, har många ledare svårt att ställa om till fredliga medel. Vid kritik från oppositionen blir frestelsen stor att tillgripa hårda medel. Revolutionen äter sina barn.

Alternativet till väpnat våld mot förtryckare är inte – som så många trott – passivitet och underkastelse. Nu börjar alltmer forskning visa, att det gamla synsättet är felaktigt. Studier visar att civilt motstånd i kampen för befrielse haft en mycket större roll än allmänt känt. Det finns exempel redan  på 1700-­talet, och det senaste århundradet vimlar av sådana. Under 1900­talets första hälft noterades åtta fall, under den andra halvan av förra seklet var det 65 fall, och från millennieskiftet finns det redan 50 exempel på civilt motstånd. Framgång smittar, medan våldets pris avskräcker.

Lika lite som väpnat motstånd kan garantera framgång kan ickevåld göra det, men erfarenheten talar för att den senare metoden ofta leder till större och förblivande framsteg. Det hänger samman med att fler människor både kan och behöver engagera sig i ett civilt motstånd. Det kan fungera som en kuvös för demokrati, om det är tillräckligt organiserat. Till dess karakteristika hör nämligen vikten av breda koalitioner, skicklighet att förhandla, rationella överväganden, kompromisser och måttlighet. Alltså sådant som behövs för ett demokratiskt styrelseskick.

Det räcker ju inte med att störta förhatliga diktatorer som Saddam Hussein, Muammar Ghadaffi och Hosni Mubarak. De två första avsattes med våld, och Mubarak förlorade makten i en folklig ickevåldsrevolution, som dock kidnappades av bättre organiserade krafter. Vägen till frihet, rättvisa, demokrati går via organisation. En erfarenhet den tidiga arbetarrörelsen gjorde för sin del.

En viktig faktor att ta hänsyn till är det etiska dilemma som ligger i att använda väpnat våld för att skapa ett demokratiskt samhälle präglat av ickevåld. Metoden riskerar nämligen att sabotera målet. Därför behöver allt fler ta till sig den slutsats den amerikanske civilrättsaktivisten A J Muste drog för ett halvsekel sen: Det finns ingen väg till fred; fred är vägen.