Anna Karin Hammar skriver om Icas indragna reklamfilm som skojar om nattvarden, och varför det var rätt att reagera mot företagets gestaltning av måltiden.
När jag hade sett Icas reklamfilm om nattvarden i påskveckan bestämde jag mig för att bojkotta Ica i påsk. Genom Twitter och Facebook kunde jag kommunicera min hållning, men inte helt förklara den med mer än korta satser typ ”trampar på kristen tro”.
Vad var det jag reagerade på? I den här krönikan ska jag försöka att ta fram lite bredare perspektiv, men först vill jag berätta att Ica drog tillbaka sin reklamfilm efter protester från många människor. Några klippte sönder sina kundkort medan de talade med Ica kundtjänst. Andra helt enkelt meddelade kundtjänst att nu fick det vara nog. Hur många det var vet jag inte, men tillräckligt många för att Ica skulle gå i dialog med Svenska kyrkan på nationell nivå och efterhand dra tillbaka sin reklamfilm från olika TV-kanaler.
Människor med kristen bakgrund har reagerat på olika sätt. Några har förenat sig med bojkotten och givit goda skäl. Andra har motsatt sig bojkott och välkomnat humorns plats i religiös tro om än något taffligt presenterad. Vad var det som gjorde att jag uppmanade till bojkott av Ica?
Det är svårt att återge en film i ord, men så här i efterhand tror jag att det var flera små upplevelser som samverkade och att droppen blev att jag inte upplevde respekt för att äta tillsammans i den av kristen nattvard genomlysta måltid som gestaltades. Jag upplevde filmatiseringen som ett trampande på av det innersta i livet, måltidsgemenskapen i eukaristin, i livet. Ett förakt för kristen tro och för måltidens helighet. Tål inte helighet skämt? Jo, men kanske inte förakt. En motbild för mig blev
Alexandr Solzjenitsyns långnovell En dag i Ivan Denisovitjs liv där en fånge i kommunismens arbetsläger – i Gulag – bevarar sin mänskliga värdighet genom att föra soppskeden till munnen utan att kröka på ryggen och genom att som nattvardsbröd bevara sin lilla dyrbara brödbit. Är det i kapitalismens kulturklimat som det går att gestalta bilder av nattvarden och av måltiden där den inte längre är helig?
Jag skriver denna längre inledning för att jag vill visa att religion och kristen tro inte är någon sektor av livet utan en helhetstolkning av livet från ett partikulärt perspektiv, i mitt fall den kristna traditionen. Jag måste erkänna att det var med glädje och stolthet som jag ställde mig på samma sida som många andra troende, inte minst judar och muslimer, som protesterar när inte deras livstolkning och tro bemöts med respekt. Någonstans kände jag att mitt engagemang för judisk och islamsk tro skulle klinga falskt om jag inte var beredd att försvara min egen tro.
Men hur hänger då allt detta samman med Ecce homo? Har jag på äldre dar sällat mig till dem som kritiserade att bilder från Elisabeth Ohlson Wallins utställning av Jesus i en homosexuell livsvärld visades i Uppsala domkyrka? Nej, jag tror inte det. Det som förenar min reaktion i förhållande till Icas reklamfilm och mitt bejakande av Ecce homo är maktperspektivet. Det är annorlunda att försvara att en förtryckt grupp får Jesu sällskap i en domkyrka än försvara att en helig måltid behandlas som vore den inget värt på kommersialismens altare.
Jag inser att här står tolkning mot tolkning, men jag hoppas att mina rader ovan ska ha gett en något fylligare bakgrund till den korta twittersatsen: ”trampar på kristen tro”.
Tack Anna Karin!
Jag är glad att du reagerade, det fick mig att tänka efter och maila Ica om att denna reklamfilm var stötande för det mest centrala för mig som kristen.
Ica var föredömligt snabba att reagera på kritiken och tog bort filmen, det hedrar dem.
Godtycket lyser igenom.
Förstår då att biskop Brunne inte heller anser att man ska kränka muslimer med karikatyrer på Muhammed! Det är väl bra i så fall!
Ecco homo hoppas vi att Anna Karin och K-G Hammar får visa i Peterskyrkan i Rom på grund av maktperspektivet. Det vore av värde för att utveckla samarbetet mellan Svenska kyrkan och den katolska kyrkan.
Jack London