Svenska kyrkan har mycket att lära av Jönköpingskyrkornas markering mot nazismen. Men då måste den släppa ängsligheten och våga vara en samlande kraft som förmedlar tydliga värden.

Klockorna klämtar för nazismen

Mattias Irving

Svenska kyrkan har mycket att lära av Jönköpingskyrkornas markering mot nazismen. Men då måste den släppa ängsligheten och våga vara en samlande kraft som förmedlar tydliga värden. Då klämtar snart klockan för nazismen, skriver Mattias Irving.

Gårdagens många motdemonstrationer i Jönköping skulle i mångt och mycket överskuggas av den oväntade klockringningen från Jönköpings kyrkor. Aktionen väckte intensiva känslor runtom i Sverige, och utanför landets gränser. Ateister, troende, unga och gamla vittnade om både tårar och svällande hjärtan. Gåshud och hopsnörda strupar.

Flaggor må vara färggranna, men gå runt ett hörn och de försvinner. Slagord hörs längre. Men kyrkklockorna dominerade Jönköping igår. En ljudande klang som slog följe med varje människa och med mättad, högtidlig symbolik förtätade alla de aktioner som ägde rum på Jönköpings gator och torg.

Snart sagt alla nyhetsredaktioner i landet har uppmärksammat Jönköpingsklockornas dön. Den vetgirige måste ställa sig frågan, hur kan det komma sig att det i vår sekulariserade tid, med en knappt tvåsiffrig procent kristet troende, får ett sådant bedövande genomslag?

Cynikern tänker på kyrkorummets sentimentala betydelse, skolavslutningarnas folklighet och den välmenande exotisering som så ofta omgärdar de kristna traditionerna. Folk associerar till filmer om vikingar och medeltida rövarband och upplever sig förflyttade in i en saga med skarpa kontraster mellan ont och gott. Kyrkan gör fantasy av politiken.

Men fantasier är alla stora visioners följeslagare, och den nödvändiga förutsättningen för all politisk symbolik. Under en kaotisk dag av demonstrationer, aktioner, våldsamma utfall, slagord och myllrande okända människor blir sådana enkla men genomträngande symboler värdefulla hjälpmedel för att organisera intrycken och fylla dem med innebörd.

Med försiktig optimism ställer jag också frågan om klockornas klang kan ha medverkat till att vi fick ett lugnare och lite gladare Jönköping än under förra årets nazistmarsch? Det är ett påstående av det kontrafaktiska slaget, eftersom ingen vet hur dagen hade avlöpt utan klockringningen. Samtidigt går det inte att komma runt de intensiva reaktioner som aktionen väckte. Under en dag som ständigt riskerade att överskuggas av våldet och hatet blev klockornas sång också en ljungande påminnelse om andra värden.

Knappt 1200 personer sjöng “Jesus älskar alla barnen” utanför Sofiakyrkan i centrala Jönköping. Som svar på nazismens rasideologi bör det betecknas som naivistiskt. De företrädesvis liberala debattörer som har drivit linjen att nazisterna ska bemötas med argument är rimligen måttligt förtjusta. Å andra sidan står hjärtliga gester av gemenskap sällan högt i kurs hos individualisterna.

Men Nazismens falska gemenskapsideal motas bäst genom konkreta påminnelser om en äkta gemenskap. En sådan påminnelse blev spontansången vid Sofiakyrkan. En annan stod de envist klämtande klockorna ordlöst för.

Svenska kyrkan har många lärdomar att dra av Jönköpingskyrkornas agerande. I en splittrande samtid kan vi vara en samlande kraft. Vi kan påminna folk om de svårmätbara värdena och ge språk åt motståndet mot hatet. Men då måste vi släppa ängsligheten, sluta be om ursäkt för tiden som maktkyrka och vara villiga att finnas på plats med allt vad vi är och tror på, när vi behövs som mest.

Vi måste vara beredda att vara tydliga, och ta ställning. Då kan vi verka, inte bara för demokrati och mänskliga värden, utan också för fredligare och gladare manifestationer och tryggare gator närhelst nazister och rasister ska motas.

5 kommentarer på “Klockorna klämtar för nazismen

  1. Bengt Olof Dike skriver:

    Mattias!

    Klockorna har dessbättre länge klämtat mot nazismen och dess fåtaliga demokratiföraktande företrädare, vilka på intet sätt utgör ett hot mot vårt lands stabila demokrati. Men i flera kommentarer blåses en mindre grupps skränande och nazivänliga ord upp som vore nazismen en verklig fara, vilken i sin tur då skall legitimera andra och lika demokratifientliga gruppers aktiviteter.

    När jag i dag läste DN:s nyhetsreferat av händelserna i Jönköping användes orden ”motdemonstranter” och motdemonstrationer” åtta (8) gånger. I Svesnka Dagbladets motsvarande artikel var det sju (7) gånger. Icke någon av tidningarna nämnde något gång ordet ”vänsterextremister”, liksom ej heller radions eller TV:s rapportering gjorde.

    Varför skall de aktuella orden dölja verkligheten: att – som jag påpekar för Dig tidigare – dölja den ena politiska extremismen, vilken också i detta fallet uttrycktes genom försök att störa eller hindra den demonstration, som erhållit polistillstånd (läs ledarstick i DN i dag)?
    Och menar Du verkligen på fullt allvar att nazismen i Sverige utgör något som helst hot mot vår demokrati i dag?

  2. Mattias Irving skriver:

    Bengt Olof,

    spännande att läsa att även du börjar sälla dig till skaran som påstår att media ”döljer” vänsterextremismen. Trodde inte att du skulle börja dra ditåt.

    Jag ser nazismen som en stor och verklig fara, kanske inte för statsskicket, men för civilsamhället, känslan av trygghet och sammanhang. Redan nu skapar de stor osäkerhet bland dem som är måltavlor för nazismens hat. Alltså inte såna som du och jag, vita och heterosexuella kristna män, utan öppet homosexuella, transpersoner, rasifierade och inte minst judar. Att ständigt stå vid dessa gruppers sida och ta hoten mot dem på största allvar är en fråga om anständighet och medmänsklighet.

  3. LIsbeth Beselin skriver:

    Det farliga är inte det som är tydligt! Det farliga är när nazismen klär sig i det godas kläder! Jag är inte så säker på att jag är så imponerad när Svenska kyrkans klockor klämtar, och definitivt inte i Jönköping på grund av personliga erfarenheter. Man ska kanske först sopa rent framför sina egna dörrar! En kyrka med förtal, utstötningar och med muller under ytan är ingen som ska hyllas- inte ens för kyrkklockor som klämtar!

  4. Andreas Holmberg skriver:

    ”Jesus älskar alla barnen” är en bra sång. (Även om det där med ”har han sagt” kanske är lite dåligt belagt om man ser till de exakta formuleringarna, det amerikanska originalet har ”in his sight”).

    Jag har en vers till på den, som är extra aktuell i Sverige nådens år 2014, när rashygienen breder ut sej i betydligt vidare kretsar än de direkt nazistiska:

    ”Jesus älskar alla barnen,
    alla barnen på vår jord,
    även barn med Downs syndrom,
    med en extra kromosom,
    Jesus älskar alla barnen på vår jord.”

  5. LIsbeth Beselin skriver:

    Just det Andreas Holmberg, nu är vi där igen! Kyrkklockorna skulle kanske dåna för alla dem som har fått sätta livet till för att de inte passar i vårt samhälle!
    Jag upprepar; det farligaste är inte när nazismen är tydlig! Allra farligast när den klär sig i det godas kläder! Svenska kyrkan har mycket på sitt samvete, det värsta är tystnaden!