Samtidigt som de israeliska regeringarna har talat om en 2-statslösning, har de i praktiken agerat för att göra en sådan lösning praktiskt omöjlig. Nu måste vi inventera alternativen, inte minst möjliga modeller för en enstatslösning, skriver Bernt Jonsson.
Ingen konflikt varar för evigt. Det gäller även för den israelisk-palestinska konflikten. Frågan är inte om den kommer att ta slut utan hur. Blir det en lösning, som bäddar för fredliga, rättvisa och hållbara relationer? Eller kommer de nu (icke)pågående fredsförhandlingarna att leda till en formell fred, som i sig bär på ett frö till nya konflikter?
Allt sedan 1930-talet hyllar det internationella samfundet en tvåstatslösning, upprepat gång på gång i olika FN-resolutioner. 29.11.47 tog FN:s generalförsamling mot arabstaternas nej-röster ett sådant beslut (181). Eftersom bara säkerhetsrådet kan fatta bindande beslut var det närmast en rekommendation: 55% judisk stat, 44% arabisk stat, 1% internationellt styrt (Jerusalem-Betlehem). Tillskyndarna av staten Israel tog dock fasta på FN-rekommendationen och utropade unilateralt den nya staten 14.5.48. I dag – på sju decenniers avstånd från Förintelsen – hade detta knappast varit möjligt. När de väpnade konflikterna 1947-49 var över, var 78% israeliskt.
Efter 6-dagarskriget 1967 beslöt säkerhetsrådet (22.11) – med hänvisning till att det inte är tillåtet att förvärva landområden genom krig – att Israel skulle lämna ockuperade områden (242). Israel har emellertid vägrat följa detta bindande beslut. Trots detta har man inte drabbats av internationella sanktioner. USA inlägger veto varje gång frågan blir aktuell.
Frågan är då om en tvåstatslösning längre är realistisk, om man ställer kravet på den att den ska kunna upplevas som rättvis och därmed kan vara hållbar. Ingenting tyder på det. Föga förvånande är de förnyade fredsförhandlingarna på väg att kapsejsa. Kerrys energi är imponerande, men så länge som USA håller ockupanten Israel om ryggen, kommer Israels salamipolitik att fortsätta och lägga beslag på dunam efter dunam av palestinsk mark?
Samtidigt som de israeliska regeringarna har talat om en 2-statslösning, har de i praktiken agerat för att göra en sådan lösning praktiskt omöjlig. Antalet judiska bosättare är nu omkring 550 000. Att skapa fakta på marken har varit en långvarig israelisk strategi, som omfattats av såväl vänster- som högerregeringar. Två stater – Israel och Palestina – skulle betyda farväl till den av bosättarna med flera omhuldade tanken på Stor-Israel från Medelhavet till Jordanfloden. Ett sådant NEJ är otänkbart för en högerledd regering med ambitioner att behålla makten.
Å andra sidan förblir Stor-Israel en politisk dröm, så länge som det internationella samfundet inte bejakar en annektering av Västbanken och Gaza, och det lär inte ske. Det har inte godkänt Israels annektering av Östra Jerusalem och Golanhöjderna.
Läget är alltså låst, och detta har fått allt fler palestinska intellektuella att ifrågasätta tanken på en 2-statslösning. Härom året var det Sari Nusseibeh, som gjorde det i sin bok What is a Palestinian State Worth?. Han frågade sig: Drömmer vi om en palestinsk stat bara därför att vi förförts av sirenernas sång? Nu ifrågasatte han inte bara tvåstatslösningens realism utan även dess välsignelser. Det uppskattades inte av ledande palestinska politiker, vars politiska halmstrå är tron på en tvåstatslösning.
För bosättarna är landet Israel och dess judiskhet den springande punkten. Staten Israel är strängt taget bara en sidoeffekt. Nusseibeh tänker sig motsatt modell: Landet är binationellt, medan staten mellan Medelhavet och Jordanfloden är judisk. Det betyder, att palestinierna får fulla sociala rättigheter men inte politiska. Motivet är ta bort rädslan för effekterna av en palestinsk majoritet.
Har då en sådan modell chans att få gehör? Knappast. Frånsett att den bygger på uttalad apartheid – i stället för nuvarande underförstådda men aldrig erkända apartheid – finns det ingen politiker på vare sig israelisk eller palestinsk sida, som skulle kunna skriva under ett sådant avtal. Å andra sidan kan den nuvarande utvecklingen mycket väl få det resultatet. En mer realistisk diskussion än den nuvarande om villkoren för en tvåstatslösning borde därför handla om hur en kommande enstatsmodell kommer att se ut.
Avraham Burg – under många år ledande sionist och labourpolitiker – hävdade häromåret, att det inte längre finns två stater mellan havet och floden Jordan. Han såg framför sig ”ett land med nationalistisk, rasistisk och religiös diskriminering och som är patenterat icke-demokratiskt, i likhet med det som finns i dag. Men det skulle kunna bli någonting helt annorlunda. En enhet med en gemensam bas för åtminstone tre aktörer: en ideologisk höger, beredd att pröva dess användbarhet, en vänster, den del som börjar befria sig från illusionerna om ’judisk och demokratisk’ och en inte oansenlig del av den palestinska intelligentian.”
Allt hittills talar för att Burg har rätt: utfallet blir en stat, och diskussionen borde därför handla om vilken enstatslösning det blir. Och det finns idéer sen gammalt. I fråga om Gamla Stan i Jerusalem har det föreslagits, att man skulle ha ett gemensamt kommunalt styre, men att invånarna sen själva bestämmer, om de i riksvalet ville rösta som palestinier eller som israeler.
En grupp forskare och diplomater i Lund söker utveckla motsvarande modeller på nationell nivå, och redan 1990 var rabbinen Moshe Sober inne på liknande tankegångar som lundensarna. I sin bok Beyond the Jewish State. Confessions of a Former Zionist skissade han närmast en federation av mindre kantoner, som var för sig skulle kunna ha olika karaktär. Staten skulle inte heta Israel eller Palestina utan förslagsvis State of Abraham. För sina idéer fick han dock inget gehör.
Sen finns det ytterligare ett alternativ, som kolumnisten Carlo Strenger i Ha’aretz förespråkat, halvt på skämt och halvt på allvar: Varför nöja sig med två stater? Medan Netanyahu drömmer om fyra palestinska enklaver utan politiska rättigheter i Stor-Israel, har Strenger pläderat för fyra stater inom ramen för en federation! En för palestinierna, en för de ultraortodoxa, en för bosättarna, kallad Konungariket Judeen, och så en för de sekulära liberala judarna. Formeln för denna lösning är självstyre för minoriteterna! Var och en i sin egen enklav med tillgång till egna vägar, dvs som bosättarna redan har det. Och de ultraortodoxa männen får sitta längst fram i sina bussar utan att störas av attraktiva kvinnor.
Västra stranden och Gaza var fria före 1967. Sedan anföll israelerna Palestina under sex dagar och ockuperade deras land.
Det är hög tid att Dagens Seglora och Seglora Smedja agerar mot Israel.
Var börjar man? Avtalet i Sévres? Överenskommelsen i San Remo 1920? Nationernas Förbund? Englands självsvåldiga uppdelning av Palestinmandatet i 1921, där 80% tilldelades araberna, som trots det ville ha hela den återstående biten också? Anfallet på Israel (”de väpnade konflikterna” i Jonssons språkbruk), som, enligt Arabförbundet, skulle bli en massaker som ställde mongolernas härjningar i skugga? Egyptens och Jordaniens ockupation av områden som skulle bli en arabisk stat? Etnisk rensning av judar från dessa områden och total förstörelse av allt judiskt? FN:s beredvillighet att lämna fri väg åt ”de segerrika arabiska arméerna” 1967 och de efterföljande tre ”nejen” till 242 från Arabförbundet?
Det spelar ingen roll var man börjar, för Bernt Jonsson har sin åsikt klar: Israel borde inte existera. I Dagens Seglora predikar han för de redan omvända, så han behöver inte hålla sig till sanningen; det räcker med lite historierevisionism, några citat från den vänsterextrema Ha’aretz och den allestädes närvarande Avraham Burg.. Det är betecknande – och typiskt – att det inte finns några araber i den långa texten. De är inte egna subjekt, med olika politiska åskådningar, olika åsikter och idéer. De är endast menlösa objekt för Jonssons omsorg. Men, en arab är faktiskt nämnd: rektorn för Al-Qudsuniversitetet, Sari Nusseibeh. På hans universitet marscherar svartskjortade ”studenter” med vapenattrapper och högerarmen uppe i nazihälsning. Och Nusseibah anses vara ”moderat”…..
Till slut, Bernt Jonsson. Judarna är områdets ursprungsbefolkning med en oavbruten närvaro i över 3000 år. Ett embryo av en judisk stat med dess institutioner, fackföreningar och kulturliv var på plats redan före Förintelsen. Uppståndelsen av Israel har ingenting med denna tragedi att göra; tvärtom, den höll på att stjälpa detta mirakel. Att förvägra judar samma nationella självbestämmanderätt som man förespråkar åt andra, är – i bästa fall – hyckleri.
I våra analyser av den israelisk-palestinska konflikten skiljer Markus Stettiner och jag oss uppenbarligen åt. På intet stätt anmärkningsvärt. Mer anmärkningsvärt är det dock, att han tillskriver mig åsikten, att Israel inte borde existera. Hur vet han det? Något citat med den innebörden lär han inte kunna finna. Inte heller har han med ett enda påpekande och faktafel kunnat visa, att han har stöd för anklagelsen om hirstorierevisionism. Etiketteringen av den ansedda libarala tidningen Ha’aretz som ”vänsterextrem” har dock en viktig poäng: Den definierar på ett tydligt sätt från vilken position Markus Stettiner betraktar världen.
Någon gång på 60-talet beslutade sig myndigheterna i Folkrepubliken Polen att ge ut en tidskrift, där man kunde läsa översatta artiklar ur den internationella pressen, företrädesvis från Väst. ”Här ser ni”, var budskapet, ”hur verkligheten i de kapitalistiska länderna beskrivs i deras egna ansedda tidningar. Och ni anklagar oss för lögn och censur”. Sålunda kunde man läsa vad l’Unitá tyckte om tillståndet i Italien eller vad l’Humanité ansåg om den franska regeringen. Samma funktion för den antiisraeliska lobbyn spelar ”den ansedda liberala” tidningen Ha’aretz. Dagarna då Ha’aretz var liberal är sedan länge förbi. Hade jag en tusenlapp för varje gång tidningen fick dra tillbaka lögnaktiga artiklar de senaste åren, hade jag omgående köpt in en ambulans åt Adom Magen David för pengarna. I dagens Israel har tidningen samma betydelse, som Flamman har i Sverige. För Bernt Jonsson må det vara mainstream; inte för mig.
Jonsson begär exempel på vad jag hävdar är hans historierevisionism. Låt oss börja från början och på samma gång belysa varför jag tycker att det är hans åsikt att Israel inte borde existera.
“Tillskyndarna av staten Israel tog dock fasta på FN-rekommendationen och utropade unilateralt den nya staten 14.5.48. I dag – på sju decenniers avstånd från Förintelsen – hade detta knappast varit möjligt”.
Unilateralt? Menar Jonsson att den nationella judiska befrielserörelsen skulle fråga något annat land om tillstånd? Vilket land då? Vilka andra stater som uppstod under denna period efter Andra Världskriget – och de är många – anser Jonsson borde också ha frågat om lov? Att FN överhuvudtaget hade ett ord med i laget var en effekt av Englands misslyckade förvaltning av Palestinamandatet; från den olagliga avstyckningen av 80% av ytan till en arabisk vasallenhet, genom restriktioner – och till slut totalförbud – för judisk invandring medan den arabiska uppmuntrades, till regelrätt krig mot de unga strukturerna av en stat i vardande. Men för Jonsson föddes Israel i synd och ”idag (…) hade detta knappast varit möjligt”. Finns det någon annan förklaring till dessa ord än att Jonsson tycker att Israel borde inte finnas alls? Och på samma gång stödjer han, denna tidskrift, Svenska Kyrkan – och en majoritet av FN – en unilateral självständighetsförklaring av ett arabiskt Palestina, gärna på ruiner av Israel.
”De väpnade konflikterna” är Jonssonsk omskrivning av Arabförbundets överfall på den nya staten, med det uttalade målet att anstifta en ”massaker som världen inte har skådat sedan mongolernas dagar”. Det lyckades man inte med; effekten blev att Gaza ockuperades av Egypten och Judéen och Samarien togs över av Jordanien. Området döptes om till ”Västbanken”, rensades på judar och över 90 synagogor jämnades med marken. Varför utropade man inte ett fritt Palestina? Inte nog med det, efter ett antal år, PLO som bildades 1964 och inte, som man skulle tro, efter 1967 års ”ockupation”, i namn av det palestinska folket avsade sig alla anspråk på Gaza och Västbanken till sina arabiska ockupantbröders förmån.
På tal om 1967, så är det ingenting som stämmer i Jonssons beskrivning av 242. Israel erövrade områden i ett försvarskrig, alltså i samklang med internationell lag. Israels tillbakadragande ska ske som ett resultat av en förhandlad fred. 242 är inte bindande, då den baseras på Kapitel VI i FN:s stadga. Resolutionen är applicerbar endast på stater; den kan inte åberopas av PLO. 242 säger visserligen att det inte är tillåtet att förvärva landområden genom krig, men detta riktas mot arabländerna, som uppmanas att respektera Israels territoriella integritet. Det arabiska svaret på 242 var ”de tre nejen”: nej till fred med Israel, nej till förhandlingar med Israel, nej till erkännande av Israel.
Tvåstatslösningen är död. Bort med Israel, alltså. Varför inte bort med Palestina, Bernt Jonsson?