Jag vill inte moralisera över dem som inte arbetar, men Ace Wilders bidrag till mellon kunde ha varit en satir över Marie Antoinette, skriver Jonathan Wiksten. När jag hörde Ace Wilders bidrag till melodifestivalen satte jag nästan i halsen.

Lyx och lättja genom andras arbete

Jonathan Wiksten

Jag vill inte moralisera över dem som inte arbetar, men Ace Wilders bidrag till mellon kunde ha varit en satir över Marie Antoinette, skriver Jonathan Wiksten.

När jag hörde Ace Wilders bidrag till melodifestivalen satte jag nästan i halsen. Låten som spelas flitigt på radio handlar om raka motsatsen till just flit. Om att ”leva livet” medan de vanliga dödliga knegarna jobbar nio till fem. Samtidigt med en hög arbetslöshet och att arbetsvillkoren blir sämre igen hyllas den som leker för att leva, eller den som har råd att lata sig i lyx. Är det inte tragiskt att en av få generella förebilder idag är en person som vigt sitt liv åt något så meningslöst som att jaga en boll? Vilka andra finns där? Prinsessan Victoria? Ni vet, hon som är kollega till Dalahästen och Astrid Lindgrens värld.

Den liberala läsaren funderar antagligen vad det här är för mossig hyllning av jantelagen. Har inte den som lyckats i världen rätt att njuta lite. Nej egentligen har jag inget problem med lättja. Jag har inget problem med att vissa inte vill arbeta. Bob Blacks kampskrift mot lönearbete, ”The Abolition of Work” är genial. Vi borde definitivt ifrågasätta varför och på vilka villkor vi säljer vårt arbete, hela tiden. Men det är inte det Ace Wilders låt handlar om.

Den som tjänar pengar medan den sover är den som lever på andras arbete. Den sortens liv som de gamla aristokraterna levde. Schlagerns refräng hade lika gärna kunnat gå som satiren över Marie Antoinette. ”Kan de inte äta kakor istället”. I Tolstoys Anna Karenina skingras brutalt det romantiska skimmer dåtidens och nutidens adliga ofta skildras med. Tåget som de välbergade Moskva- och Petersburg-borna reser med delar en fattig städare på mitten då det rullar in på stationen. Lättja kan bara vara lönsamt när det sker på någons bekostnad. Den tuffa glamorösa attityden hos den som inte behöver bry sig är inte vacker eller avundsvärd. Den är ett uttryck för den banala ondskan hos den som vägrar se det uppenbara. En banal ondska som nog tyvärr bor i oss alla.

Jag har precis läst Timotheus- och Titus-breven. Jämfört med evangeliet och den rebelliska tonen i apostlagärningarna tycker jag att dessa brev är svår läsning. Slavarna ska tjäna sina mästare och myndigheterna ska vi lyda. I tillit och förtröstan till att Guds godhet sätter världens orättvisor till rätta. Samtidigt finns det kanske en motbild i uppmaningen att alltid göra det som är gott. Om inte annat utgör traditionen bön och arbete en motbild. Den största kärleken, menade Jesus är att ge sitt liv för den en älskar. Det går nog inte att komma längre ifrån idealet i Wilders låt än att arbeta utan att tjäna pengar. Ändå är det vad den kristna tron verkar vilja driva oss till att göra.

Anarkisten Bob Black förespråkar inte sysslolöshet i sina argument mot arbete, och synnerligen inte en sysslolöshet som finansieras av utsugning. Nej istället är det arbete som kommer från hjärtat som ställs fram som alternativ. Arbete på våra egna villkor, och för varandras skull. Ett liv som inte bara handlar om att bygga ett tempel till det egna jaget, utan om att bygga något tillsammans. Varken de klassiska anarkisterna, vi kristna eller någon annan har nog hela svaret på hur vi ska nå dit, till det där gemensamma samhället som är till för alla, utifrån deras egna villkor. Men Ace Wilders låt illustrerar tydligt nog vilken typ av tillvaro marknadsliberalismen leder tillbaka till.

Se på liljorna på ängen, de tjänar inga pengar medan de sover, ändå är de klädda finare än både Ace Wilder och Zlatan Ibrahimovic. Så oroa er inte för morgondagen, om ni inte är allt för upptagna med att samla skatter på jorden. Förr eller senare kommer alla skatter att tillhöra alla.

1 kommentar på “Lyx och lättja genom andras arbete

  1. Natanael skriver:

    fint text, och vacker avslutning! tycker jag. Dock är ju Ace Wilders låt asskön, grym melodi :)