Ryssland har sannerligen varit att lita på som draghjälp åt alla populistiska rustningsivrare, som år ut och år in har pläderat för större anslag till det militära försvaret. Den flera hundra år gamla rysskräcken har fungerat som en resonansbotten, som gett en förment trovärdighet åt resonemanget. Där känslorna spelat in, har det kritiska förnuftet rusat ut.

Dessbättre har finansministrarna – oberoende av partibeteckning – hållit emot. Säkerhetsanalyserna har anpassats till vad finansministrarna ansett, att vi har råd att spendera på militären. Anders Borg med statsministern i ryggen har varit en svår motpart.

Nu har dock Ryssland gett rustningsivrarna ett riktigt handtag: Krim. Det är inte utan att glädjen över detta står högt i tak – inte bara inom rustningsindustrin. Nu kan de plädera än kraftigare både för anslutning till Nato och för mera vapen. Vilka skräckscenarier kan man nu inte måla upp med hjälp av ryssarna på Krim och Putin i Moskva. Äntligen! Vad var det vi sa!

En längre tid har det ju varit bekymmersamt. Den ryska björnen har varit – om inte tandlös så i varje fall slö och försedd med ovanligt trubbiga klor. Men man kan aldrig veta, när björnen vaknar och visar sig vara aggressiv. Och tänk på alla oljemiljarderna, som kan finansiera upprustningen. Ska vi verkligen överge gotlänningarna? För att nu inte tala om risken för förlorade arbetstillfällen. Så har argumenten gått.

Tänk om vi skulle börja i en annan ände. Vilken nytta har vi egentligen av ett militärt försvar? Efter andra världskriget har vi plöjt ner tusentals miljarder i ett sådant försvar, men till vilken nytt? Riksrevisionen har alldeles bestämt missat att mäta effektivitet och måluppfyllelse, krav som ställs på t ex biståndet. Ingen har – mig veterligt – nämligen trovärdigt kunnat peka på något enda tillfälle, då våra militära resurser faktiskt avhållit främmande makt från att anfalla oss.

Närmast komiskt är det att erinra sig, att den svenska marinen övade sig på stor ubåtsjakt i vackert väder en mil sydost om Gåsefjärden kvällen den 27 oktober 1981. Samtidigt satt den sannolikt kärnvapenbestyckade U137 fast på ett grund i fjärden efter att (i fyllan och villan?) ha tagit sig in ända dit och förde ett oherrans väsen i sina försök att ta sig loss. Dagen efter upptäcktes ubåten av fiskare!

Så var det med den viktiga försvarsförmågan efter alla miljardsatsningar. Tänk om vi i stället hade fått använda dessa pengar till att bygga fred.

1989 skrevs på uppdrag av föregångaren till Sveriges Kristna Råd rapporten Fredspolitik för 90-talet. Där presenterades ett första blygsamt förslag att omdirigera en mindre del av försvarsanslaget till positiva fredsinsatser. Nu har inom ramen för Partnerskap 2014 en mer ambitiös genomlysning av svensk säkerhetspolitik gjorts av Lars Ingelstam och Anders Mellbourn: Fred Säkerhet Försvar. Tyngdpunktsförskjutning i svensk politik (utgiven av SKR).

Till rapporten har de fogat Prislappar för fred och säkerhet, som i 37 punkter föreslår fredspolitiska förstärkningar på totalt 1-2 miljarder som en början på den föreslagna tyngdpunktsförskjutningen. Det låter mycket men motsvarar en kvarts till en halv promille av BNP och i förhållande till försvarsmaktens anslag 2,5-5%. Huvuddelen ligger på operativa insatser och resten på stödjande insatser i form av forskning, utredningar, information och utbildning.

De operativa förslagen går framför allt ut på att stärka diplomatiska resurser och kompetenser, särskilt i potentiella konfliktområden, och att utveckla en väv av civila relationer, som kan bidra till att skydda mänskliga rättigheter och utveckla en demokratisk fredskultur. En försiktig men bra början på en ny kurs.

Om denna tyngdpunktsförskjutning i säkerhetspolitiken hade varit genomförd vid sekelskiftet, hade den då kunnat förhindra den våldsamma utvecklingen i Ukraina och dess verkningar på Krim? Kanske, men det kan vi inte veta.

Det enda vi säkert vet är, att den hittillsvarande säkerhetspolitiken inte hjälpt. Den har stått och står rätt maktlös inför det ryska agerandet, och Väst sitter i hyckleriets glasbur, när man fördömer den olagliga folkomröstningen till stöd för anslutning till Ryssland. Inte heller hade vare sig svensk militär upprustning eller anslutning till Nato påverkat den politiska utvecklingen i Ukraina ett endaste dugg.

Det är hög tid att tänka om och tänka nytt. God hjälp på vägen får alla som vill av Lars Ingelstam och Anders Mellbourn.