Hundra döda i Europa betyder mycket mer än hundra döda i Mellanöstern. Vi har en skyldighet att se Mellanösterns människoliv som mer än bara siffror på papper. Annars försvinner det mänskliga, relationen, det personliga som gör varje människa unik, skriver Helena Hägglund.

För några helger sedan vandrade egyptiska vänner till vänner i bergen i Sinai, vid Sankta Katarina-klostret. En oväntad snöstorm kom över bergen och mina vänners vänner ringde efter nödhjälp. Militären, som är utposterad överallt i Sinai, skickade en helikopter först efter fyra dagar. Då hade fyra personer i gruppen frusit ihjäl.

Samma helg åkte svenska vänner till vänner skidor i de norrländska fjällen. En kraftig lavin sköljde över dem, bröt deras ben och begravde dem delvis i snömassorna. De ringde fjällräddningen som hämtade upp dem efter 30 minuter. Två av dessa vänners vänner har gipsade ben och går med kryckor men är snart helt återställda.

Det finns mycket som kan tas i beaktande vid båda dessa olyckor. Men de säger trots allt något om världens tillstånd. Att människor i Egypten dör av sådant som hade tagit en halvtimme att ordna i Sverige. Att liv i Mellanöstern och Afrika inte är lika viktiga som liv i Europa.

Fattigdom, korruption, avsaknad av demokrati är exempel på varför liv inte värderas lika högt hos oss i Egypten som hos er i Sverige. Men liv här räknas inte heller för er. I Sverige kvantifierar ni liven här. Alltid är arabernas och afrikanernas liv siffror. Ni räknar med att de är siffror i döden. För även i livet är de siffror, en demonstrerande massa på Tahrirtorget eller en bedjande massa i en moské.

Inga människor, bara siffror som bekräftar sådant ni vill tro. Siffror och massor som utgör skillnaden mellan oss och dem.

Även här lever alla med den betungande vetskapen, vetskapen om hur lite ens liv värderas i jämförelse med era liv. Vi vet att hundra döda i Europa betyder mycket mer för världen än hundra döda i Mellanöstern.

Men kamraterna vid min sida här är inte en namnlös, ansiktslös grupp. De är bröder och systrar, vi delar luft, blod och kärlek. Men jag har något som de inte har, jag har ett pass som skyddar mig, pengar som skyddar mig, hudfärg som skyddar mig från att gå in i döden som en siffra.

Vi har en skyldighet, alla vi som skyddas, vi har en skyldighet att solidarisera oss, att sluta se ett krig i Mellanöstern som bara ännu ett krig i Mellanöstern, att sluta se ner på och tycka synd om de som inte har samma skydd som vi. Vi har en skyldighet att se ansikten och höra berättelser. Vi har en skyldighet att sluta vara självgoda och börja se och respektera människor här som personer, som syskon, som älskare, som kamrater.

I bergen i Sinai, eller fjällen i Norrland. Värdet på våra liv måste vara samma.

Helena Hägglund