De dagar kommer, då bekvämligheten tar överhanden och kollektivtrafiken helt enkelt är för omständlig. Hur ska samhället kunna ställa om, från ohållbar biltrafik till hållbara alternativ, när bussarna bara går en gång i timmen utanför storstäderna? Viljan finns, men når inte ända fram, skriver Jonathan Wiksten.
Efter ännu ett missförstånd, med ännu en busschaufför, ångrar jag att jag inte tog bilen. Växthusgaser, partikelutsläpp och pengarna till trots. Så mycket billigare är det inte att ta tåget, inte ens när en lyckats undvika SJ:s överprissatta tidsroulette. Det är ju inte så här det ska vara. Biljettsystem som strejkar, otrevlig personal som vägrar besvara tafatta försök till ett solidariskt småleende. Till och med de där resorna under 5 km riskerar att skära rejäla hål i en ansträngd budget.
Om jag bara vågade, kanske jag skulle strunta i att betala över huvud taget. Om bara för att göra plankandet mindre dramatiskt, bara för att det inte ska göra så ont i kroppen nästa gång en medresenär, som inte hade råd att betala biljetten, åker dit. Jag förstår den som inte ställer bilen trots skenande medeltemperaturer, trängselskatt och bilköer. Allt oftare är jag den som tar bilen för att slippa de där små detaljerna. Inte är det så farligt egentligen.
När biljetten väl är betald, eller kontrollanten utom synhåll, är det ganska skönt att se landskapet susa förbi utanför tågfönstret. Tåget är en väldigt bra plats för att verkligen slappna av, en är på väg någonstans, gör någonting konstruktivt utan att göra någonting alls. Ett I-landsproblem, visst. Det är såklart värre i fattiga länder, men det är inte en ursäkt för att inte försöka mer, och prestera bättre. Och det kollektiva resandets små obehagligheter väcker tankar.
Hur ska samhället kunna ställa om, från ohållbar biltrafik till hållbara alternativ, när bussarna bara går en gång i timmen utanför storstäderna. För en student går det väl an, men för en heltidsknegare är en halvtimmes fritid rätt värdefull. När det billigaste alternativet är långt ifrån billigt kanske studenten avstår från att resa. Hur bra är det för demokratin, för civilsamhället, för möjligheterna att byta ut tankar och idéer med människor som bor i en annan del av landet, på andra sidan sundet eller rent utav nere i Europa?
Men det är väl en kostnadsfråga, det är kanske därför som Sveriges Radio rapporterar att långtradartransporter blir vanligare och godståg allt mer sällsynta. Kan det vara så att regeringen Reinfeldt inte förstått att ”money talks” trots att de låter pengarna prata. Istället för att satsa på en utbyggd tågtrafik, eller gudbevars subventioner, satsas det på påkostade reklamkampanjer.
Viljan finns ju egentligen där. Det gör ont i oss när vi ser naturen gå sönder. Provsprängningar och hydrofracking för att suga ut de sista dropparna olja ur jordskorpan väcker starka känslor. Förvaltarskapet om den jord som våra barnbarn ska ärva är någonting heligt. Men det är mer utmanande att följa mitt samvete nu, när jag har chansen att vara bekväm, det är ju där utmaningen ligger.
Samtidigt kommer de dagar där bekvämligheten tar överhanden. Eller där det kollektiva alternativet helt enkelt är för omständligt. Dagar då jag väljer att släppa korset och välja den smala vägen. Nu när jag själv plötsligt är mer privilegierad är det lätt att förstå alla andra som vill väl, men där vardagens krav blir för stora. Därför behövs en annan politik, oavsett om denna företräds av en grönare regering, eller av en skara arga idealistiska ungdomar, som vägrar betala sina resor själva.
