Det är ju ingen hemlighet att Svenska kyrkan förmår locka fler kvinnor än män. Det gäller både till gudstjänster och till annan verksamhet. Det är dessutom inte så konstigt, eftersom mjuka värden står högre i kurs hos kvinnor och i kyrkan. De allra flesta av Svenska kyrkans verksamheter har dessutom kvinnliga ledare, som tenderar att tycka att smyckestillverkning, heliga danser, katekumenat och kristen meditation är lite roligare än graffitimålning, snickarverkstad och filmskapande. Jag raljerar, men jag gör det av erfarenhet.

För flera år sedan gick jag en smärthanteringskurs. Med kvinnliga deltagare och kvinnliga ledare. Likheterna är slående: tova äpplen, måla sidensjalar och meditera. Kanske lite basal kroppskännedom, livsberättelser och mindfulness också. Hur låter ett russin? Känner du hur livmodern är som en ros? Nej, det var inte min grej. Och kursen gjorde mig inte bättre på att hantera smärta heller. Den kursen hade mått bra av lite fler män och lite färre stunder av liggande på golvet. På samma sätt tror jag att Svenska kyrkans verksamheter skulle må bra av lite fler manliga ledare och färre heliga danser.

Det har stått mycket om yoga i Kyrkans tidning de senaste veckorna. Hade det varit för tio år sedan, så hade jag haft full förståelse för den publiciteten. Idag, när det finns tikva (kristen yoga) och de allra flesta inser att yoga är en utmärkt metod och inte en religion, så förvånar det mig. Jag tycker att det är lite sorgligt att perspektiven inte har vuxit mer. De mjuka värdena behövs, verksamheter för kvinnor behövs. Men också något annat. Inte bara för att locka män, utan också för att locka sådana kvinnor som jag – som inte vill lyssna på russin eller dansa i ring.

Bäst är väl att fråga männen i din församling vad som skulle få dem att gå hemifrån några timmar en onsdagskväll. De kanske inte alls vill snickra. Men de kan säkert ge tips på hur Svenska kyrkan skulle kunna bli en plats där de känner sig mer hemma. Är det språket, formen eller aktiviteten som gör att de inte gör det nu? Visst kan vi sitta på kammaren och klura ut en ny aktivitet men resultatet blir bättre om det är grundat i målgruppsanpassning och verklighet. Kanske hjälper det med lite jämnare könsfördelning i arbetslagen också, så att fler perspektiv får spela in i utbudet av verksamheter.

Alternativet till nytänkande är att vi fortsätter som nu. Då ger vi i princip upp gruppen ”män i aktiv ålder” och fokuserar på kvinnor, barn och äldre som vi brukar. Det är ju ett sätt.