Vem är det egentligen som bestämmer? I idealmodellens värld är det folket. En person en röst. Varken mer eller mindre. Detta kallar vi demokrati. Så långt så gott. Sen blir det svårare. Det visar sig nämligen, att verkligheten inte riktigt stämmer med den ideala modellen.

”Folket” är ingen monolit. Det består vanligtvis av många minoriteter, av vilka somliga tillsammans bildar en majoritet– tillfälligt eller mer stadigvarande. Frågan om det gemensamma bästa, allas bästa, står inte alltid i fokus. För att en parlamentarisk demokrati ska vara demokratisk krävs mer än majoritetsbeslut. Den måste också bäras av vissa kärnvärden:

Respekt för alla människors lika värde, minoritetsskydd, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter för alla. Till dessa hör inte bara – som så ofta i västländerna – politiska rättigheter som rösträtt, yttrandefrihet, kulturell frihet och religionsfrihet utan även sociala och ekonomiska rättigheter. I det senare fallet sviker inte sällan de så stolta demokratierna i väst. Strängt taget är det bara de nordliga välfärdsländerna, som ambitiöst sökt förverkliga det senare rättighetsklustret.

Allt eftersom reaganism och thatcherism blivit på modet i praktisk politik – fritt fram för marknadskrafterna – om än inte alltid i retoriken, undermineras dock denna modell. Med de snabbt växande ekonomiska klyftorna i Sverige blir hoten mot demokratin allt större. Ekonomiskt utsatta grupper får det allt svårare att leva upp till arbetsmarknadens krav på utbildning, de drabbas i högre grad av arbetslöshet och sjukdomar, och de riskerar att bli socialt marginaliserade. En ond negativ spiral.

Valdeltagandet bland dessa grupper är betydligt lägre än hos medelklassen. Dessutom vet vi, att populistiska partier med förenklade slagord och förklaringsmodeller – typ ”det är massinvandringens fel” – har en särskild dragningskraft bland dessa samhällets olycksbarn, om de alls kan förmås att rösta. Det är särskilt tragiskt med tanke på att en klok och kraftfull politik, baserad på nyanserade analyser, är den stora, kanske enda chansen att ändra på och kompensera för den struktur och de marknadskrafter som systematiskt missgynnar dessa grupper.

Den nuvarande politiska debatten i Sverige tycks inte vilja ägna sig åt detta problem. I stället ägnar sig partierna åt kortsiktig röstmaximering. Svårigheten har inte blivit mindre av EU-medlemskapet, snarare tvärtom. EU:s utgångspunkt var att skapa en inre marknad, som skulle gynna den ekonomiska utvecklingen i stort. Det var aldrig fråga om att särskilt gynna samhällets minsta bröder och systrar. De förväntades bli nöjda och glada av att smulorna från de rikas bord blev fler.

Inför EU-valet 25 maj känner sig många marginaliserade, vanmäktiga. Politiken i Bryssel – vem förstår sig på den? I hög grad beror det på att EU:s struktur är en delikat balansakt mellan överstatlighet (kommissionen och parlamentet) och mellanstatlighet (Europeiska rådet = medlemsstaternas stats- och regeringschefer samt Europeiska unionens råd = medlemsstaternas fackministrar, därför även kallat ministerrådet) – andra mäktiga organ att förtiga. T o m de som är inne i apparaten kan ha svårt att hålla reda på var någonstans i hela detta maskineri som en fråga behandlas. Man kan bli apatisk för mindre. Därför avstår många från att rösta – begripligt men dumt.

Varje kris brukar leda till ökad överstatlighet, så t ex eurokrisen, som dock bara indirekt berör vårt land, eftersom vi klokt nog stannade utanför euroland. Tacka oss nejröstare!

I detta finns dock en paradox: Den överstatliga kommissionen är ett skydd för de små medlemsstaterna, och ett mer demokratiskt EU kräver ökad överstatlighet, ja, ytterst en federativ union. Samtidigt skulle en sådan sannolikt undergräva de mindre medlemsstaternas självständighet och inflytande; de har färre röster att mobilisera. Det är svårt att se hur unionens demokratiska underskott ska kunna övervinnas.

Slutligen finns det också en annan komplikation – kampen mellan juridik och politik. Något förenklat skulle man kunna hävda, att förändringsbenägna personer betonar mer politikens möjligheter, medan de som vilar tryggt i status quo tenderar att lita till juridiken. Med EU har risken för en juridifiering av politiken – i stil med läget i USA – utan tvekan ökat. De som vill förändra samhällets orättvisa strukturer har därför all anledning att delta i EU-valet och då rösta på partier, som vill använda politiken som ett instrument för social och ekonomisk förändring i rättvisans tecken.

Slå därför vakt om politiken!