Vi hårdnar emellanåt och glömmer nåden. Mitt i vår vardag vadar och plaskar vi aningslöst omkring i Guds slösande kärlek, skriver Are Kaspersen.

”Kommer jag någonsin att komma dit igen?”
”Ja, det tror jag nog. När du inte försöker.”

I helgen fick jag än en gång återvända till Narnia, under en busstur till Linköping. Ordväxlingen mellan Lucy och hennes morbror Trollkarlen i slutet av filmen har dröjt sig kvar under den gångna veckan. I mina öron låter den som andlig vägledning.

Jag minns en lång natts färd mot Mumbai för många år sedan. Svag och illamående i sviterna av en kraftig matförgiftning kramar jag min dammiga ryggsäck medan tåget ruskar fram genom skugglandskapet. Min Indien-tripp blev inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Inga omvälvande nya insikter, men en rejäl skopa kärleksbekymmer.

Jag nyser och huttrar av de starka takfläktarna och låtsas inte höra angelägna chai-försäljare som passerar. Utmattad och förorättad svär jag tyst över omständigheterna. Jag tycker oerhört synd om mig själv, och skäms samtidigt över min bortskämdhet. Men inte bara nuet stör mig – jag ältar min dåtid och min framtid, mina egna tillkortakommanden och andras brister. Timmarna kryper fram. Byar passerar i fjärran, kroppen värker och hjärtat värker. Men så blir allting plötsligt alldeles stilla.

Guds nåd kan komma som en tjuv om natten, när du minst anar det. Ditt stora ego har inte en chans. Kärlek av sådan kaliber kan kännas som en islossning, en vattenkanon, eller som en smekning – allt i proportion till hur krampaktigt du håller fast innan du slutligen släpper taget. Du kanske tror att du är på väg att drunkna, men plötsligt inser du att du går på vattnet.

Men. Förr eller senare inträder ”vardagen”. Du pressar dig fram med din ryggsäck bland andra resenärer på Stockholms central och varje rygg och portfölj tycks blockera din framfart. Hjärtat känns inte längre så öppet, käkarna är spända och take away-kaffet skvätter. I tunnelbanan känner du något vasst i ryggen. Du vänder dig om och en ilsken farbror hötter med sitt paraply. ”Men, vad gör du?!”, väser du. ”Jamen, du står ju i vägen!”, fräser han.

Vi människor är inte alltid helt lätta. Fulländning har aldrig riktigt varit vår grej, fastän många av oss försöker – med skiftande resultat. Försök inte så hårt, råder Trollkarlen. Nog händer det att Guds nåd överrumplar oss som en skummande våg när vi minst anar det, men oftast gör den det ju inte. Det betyder inte att den inte ständigt strömmar över oss. Att vi inte – mitt i vår ”vardag” – aningslöst vadar och plaskar omkring i Guds slösande kärlek. Bakom nästa hörn ett par vänliga ögon, några stopp senare en hand i din, så en knyck på nacken och himlen ovanför dig gnistrande av stjärnor. Men vi glömmer, vi hårdnar emellanåt och upphör att förundras. ”Kommer jag någonsin att komma dit igen?”, undrar Lucy.

Hennes morbror pekar bortom de egna prestationerna. Guds nåd kan vi inte förtjäna, det ligger i dess natur att den kommer till oss utan krav. Men vi behöver öva oss i att ta emot den. Här börjar min bön. Eller med Trollkarlens ord: ”Vi får försöka hålla våra ögon öppna.”

Solen går upp varje morgon, men om vi inte håller oss vakna så märker vi det inte.