Kristendomen och judendomen har färdats genom historien som ett bråkande syskonpar. Ibland med djupt tragiska konsekvenser.

Med helig avund och bitter rivalitet

niklas_olaison 150x150Kristendomen och judendomen har färdats genom historien som ett bråkande syskonpar. Ibland med djupt tragiska konsekvenser. Med förståelse för texternas tillkommelse kan vi väja för den teologiska antisemitismen, skriver Niklas Olaison.

Syskonkärlek, åtminstone mellan köttsliga syskon, är inte något framträdande i Bibeln. Kain och Abel, Isak och Ismael, Jakob och Esau, Josef och hans bröder, alla låg de i luven på varandra på ett eller annat sätt, och för det mesta uttrycker deras fejder samtida politiska konflikter. Det är liknande omständigheter som ligger bakom skildringarna av judarna i Nya Testamentet.

Att judarna skulle ha dödat Jesus är en historisk omöjlighet. Dels hade de inte den jurisdiktionen, dels var åtminstone fariséerna mycket restriktiva till dödsstraff. Ändå har särskilt Matteus och Johannes vävt samman målande skildringar av hur judarna konspirerar för att döda Jesus, och framställer dem som den drivande kraften. Den ökänt brutale Pontius Pilatus framställs som en fridens man. Men dessa skildringar handlar om deras egna församlingars konflikter med andra judar, inte om Jesus.

Sett i backspegeln är det förstås en ren tragedi hur dessa texter har använts och hur mycket våld de har fått legitimera. Men samtidigt måste man betänka att de kristna, som mest var att betrakta som en judisk sekt, när de skrevs befann sig i ett ansenligt argumentativt underläge. Det var inte så mycket att de hävdade att just deras rabbi var Messias, som det att de envisades med att fortsätta med det efter att han blivit korsfäst, vilket för de flesta sunt tänkande judar – och även andra för den delen – var en så grundlig vederläggning av den idén som man kunde tänka sig.

De kristna teologerna reagerade som man gör när argumentationen är svag – de höjde rösten, och det blev en retorisk trop att hacka på judarna, särskilt som dessa var föga imponerade av de kristna försöken att legitimera sin tro genom en nytolkning av de heliga skrifterna. Precis som politiska motsättningar ofta är som mest hätska ju närmare man står varandra, kände sig många kristna hotade av judarnas själva existens. Det var provocerande att det fanns ett sammanhängande och väl argumenterat trossystem som inte alls erkände Jesus som Messias, och som kunde betrakta dem och deras tolkningar med det milda löje med vilket många kristna betraktar mormonernas eller Jehovas vittnens heliga skrifter. Kristendomen var en nymodighet, och en ganska suspekt sådan.

Antisemitismen är förvisso äldre än kristendomen, och den hade väl delvis sina rötter i avundsjuka mot judarnas privilegier och förstås att de värnade sin egenart och vägrade assimileras, samma hat som idag kan riktas mot muslimska kvinnor med slöja. Men med den kristna berättelsen kom judehatet att nå nya höjder, särskilt sedan kyrkan ingått sin oheliga allians med statsmakten.

Efter att kristendomen blivit statsreligion och hedendomen börjat dö ut övertog judarna dessas roll som Svarte Petter, som den stereotypa fiende som man mejslade fram sin egen identitet i kontrast emot. Det är påtagligt att förföljelserna mot judar eskalerar varje gång staten känner ett behov av att konsolidera sig ekonomiskt eller ideologiskt. När korstågen proklamerades var det många som inte hade råd att bege sig till det heliga landet utan valde att istället i trons namn lyncha de judar som fanns på mycket närmare håll. Spaniens uppstigande som stormakt åtföljdes av en etnisk rensning av judar och muslimer och Luther skrev hatskrifter mot judarna. Allt för den ljusa stjärna.

Voltaires antisemitism gick hand i hand med hans religionskritik, precis som idag antisemitism och islamofobi gärna sveper in sig i religionskritikens mantel. Samtidigt som judendomen likaväl som kristendomen i upplysningens spår strävar efter att uppfinna sig själv på nytt i modern tappning, vilket gett oss reformjudendom och liberalteologi, drabbas judarna under 1800-talet av en rasifiering som omöjliggör alla försök till assimilation. Förföljelserna drabbar alltmer judarna som folkgrupp snarare än som religion, men judiska religiösa bruk är ännu lättare än kristna att förlöjliga av upplysningens zeloter, och de försvaras av betydligt färre.

Hegels filosofi, som dominerar mycket protestantiskt tänkande under 1800-talet, ger också särskilt protestanter en förevändning för att hänföra judarna till en mer primitiv tidsepok, medan rasistiska och orientalistiska föreställningar förklarar varför de saknar förmågan att utvecklas därifrån. Dessa idéer ger nytt bränsle åt den gängse ersättningsteologin, som menar att kristendomen representerar en högre form av religion. Särskilt tycker man om att framhäva kristendomen som universalistisk, med frälsning för alla, medan judendomen enligt dessa är en religion som bara gynnar sitt eget folk och som håller fast vid förlegade och osmakliga bruk.

Detta tänkesätt är fortfarande mycket levande i vår kyrka och vi måste hela tiden, precis som med andra rasistiska och sexistiska tankemönster, vara medvetna om dem och bekämpa dem där de dyker upp. Åtminstone borde vi hämta vår kunskap om judendom från judar och inte från kristna nidbilder. Men under det senaste halvseklet har en rad teologer äntligen börjat förändra den bilden, inte minst vår egen Krister Stendahl, som myntade begreppet ”helig avund”, den radikala tanken att vi har något att lära av andra trostraditioner.

Faktum är att det är först nu, när teologer har börjat inse och dra konsekvenserna av att Jesus, Paulus och lärjungarna var judar, helt och fullt judar och inte några som på magisk väg hade uppnått något slags upplyst religiositet, som det har börjat bli möjligt att verkligen förstå Paulus. För ironiskt nog har Paulus, denne mönsterjude, blivit ett av de främsta slagträna för att kritisera judendomens syn på lagen, en halmdocka till judendom som vi med glädje nu får kasta på historiens skräphög.

Paulus skriver ju innan konflikten mellan judar och kristna har tagit fart, innan dessa grupper ens formerat sig och fått sina namn, och hans motståndare är aldrig judarna utan istället konkurrerande missionärer med ett annat evangelium än hans som han uppfattar som en farlig blandning av kristendom och judendom. Paulus ser sig ju som hedningarnas apostel, och det är alltid omskärelsen av hedningar, matregler för hedningar, som Paulus vänder sig emot, inte judiska bruk.
Det är väl för mycket att hoppas att brodermordens tid ska vara förbi, men jag hoppas ändå att de teologiska landvinningar som följt den judisk-kristna dialogen ska vara en positiv kraft i den fortsatta utvecklingen.

Niklas Olaison

Kommentarsfältet är stängt.