Konkurrensens många fördelar har nu övertrumfats av styrkans logik där den överlägsne premieras, men samtidens pulsslag slår för de mest utsatta i en anda av broderskap, skriver Bernt Jonsson.
Medan påven Franciskus i ett starkt budskap på Kyrkornas Böndag för Fred markerade, att han menar allvar med sin attack mot ojämlikheten, firade Svenska kyrkans gamla kyrkostyrelse i år böndagen genom att förmena Kristna Fredsrörelsen och Life & Peace Institute deras traditionella och djupt behövda rikskollekt. Ett märkligt svar på kyrkornas internationellt allt starkare betoning av fredsfrågorna, av ickevåldets möjligheter och behovet av en rättfärdig fred. Detta bekräftades ju senast av Kyrkornas Världsråda generalförsamling i Busan, Sydkorea.
Lagar är viktiga och bra, framhöll påven, men ”broderskap är grunden för och vägen till fred.” Och det gäller inte bara för individer utan även för privilegierade nationer: solidaritet, social rättvisa och universell barmhärtighet – plikter som kan skapa en mer human värld för alla. Fred är att förverkliga solidaritet, att hänge sig åt det gemensamma goda i stället för åt profit- och maktbegär.
I sin breda rundmålning av problemen pekade han också på trafficking, prostitution, droger, slaveri, brott, omänskliga fängelser, resurs- och miljöförstöring. Och han ställde frågan: Hur använder vi jordens resurser? ”Nuvarande produktion räcker, och ändå fortsätter miljoner personer att lida och dö av hunger, och detta är den verkliga skandalen.” Alla måste få del av jordens frukter; ingen ska behöva nöja sig med smulorna från de rikas bord.
Franciskus efterlyste därför en politik, som minskar inkomstklyftorna. Raden av ekonomiska kriser borde leda till ett nytänkande i fråga om modeller för ekonomisk utveckling. Rätten till fred är en fundamental mänsklig rättighet, men så länge som en stor mängd vapen sprids, kan man också finna nya förevändningar för att inleda fientligheter.
Intressant nog höll även Obama i december ett stort tal om ojämlikhet, ett ämne som amerikanska presidenter brukar akta sig för. Han beskrev ojämlikhet som orsak till den minskande ekonomiska rörligheten. Enligt honom strider den mot landets grundläggande värden, tron ”att vi alla är skapade jämlika”. I stället drar de rika i väg från de övriga. Nedskärningarna av skatter har gått ut över investeringar, som gynnar resten. Det har blivit svårare för fattiga barn att ta sig upp ur fattigdomen.
Även om reaktionära opinionsbildare i USA givetvis ser både påven och presidenten som förfärliga marxister, tycks också många demokrater äntligen börja våga tala om de växande klyftornas problem. Frågan om den ökande ojämlikheten är inne på ett sätt, som vi kanske inte upplevt sen 60-talet. Vi ser en ny internationell agenda växa fram.
På vår svenska hemmafront tycks dock de politiska partierna i stort sett ännu sova sin Törnrosasömn. Här förefaller de två blockens stora partier fortsätta att fria till den redan rätt välmående medelklassen. Taktiserandet i stället för en långsiktig strategi för att förverkliga en ideologisk vision förefaller vara styrande för socialdemokraterna. Moderaterna är troligen nöjda med att ha lyckats minska de gemensamma resurserna, så att det inte finns något utrymme för olämpliga reformer i händelse av regeringsskifte.
I motsats till människor har kapitalet inget hemland, och i en globaliserad värld kan kapitalet röra sig allt friare och därmed alltmer ohämmat utnyttja de allra fattigastes utsatta situation. Den ständigt lovordade konkurrensen premierar inte bara utveckling och innovationsförmåga utan även de starkares rätt – på bekostnad av de svagares rättigheter. Den fria kapitalismens princip är nävrättens makt, den starkares rätt. Den måste för allas skull – även för de ekonomiska makthavarnas skull – tuktas. De växande klyftornas samhälle skapar på sikt otrygghet för alla.
Därför behövs det motkrafter – ett nätverk av civilsamhällets fria organisationer och starka internationella organ och institutioner samt en politik, som värnar det gemensamma goda. Demokrati och mänskliga rättigheter för alla får inte endast vara retoriska honnörsord utan måste vara lysande ledstjärnor i valet av politiska mål och medel.
”Fattigdomen fördras med jämnmod, om den delas av alla”, hävdade på sin tid den legendariske finansministern Ernst Wigforss. Nu, i överflödets samhälle, gäller inte denna maxim. Nu skriar orättvisorna mot oss. Det borde leda till en social revolt, som dock i värsta fall blir destruktiv och bara gynnar Sverigedemokraterna. Därför har de övriga partierna ett enormt ansvar. Vill de arbeta för ett jämlikare samhälle? Och i så fall – hur?
De måste våga tydliggöra de ideologiska skiljelinjerna rörande de växande ojämlikheterna i vårt svenska samhälle. Vågar vi hoppas på att årets valkampanjer lever upp till detta? Om de faktiskt gör det, visar partierna att de har en känsla för tidens puls. Det skulle stärka demokratin och glädja många.
Tack Bernt Jonsson, du har så rätt. Behövs faktiskt inte tillägga något av det.