De hade studerat, sett stjärnan och gett sig iväg på långresa. De var de visaste av män och nu kom de till Jerusalem för att hylla den nye kungen. Där möter de kung Herodes, han med namnet som förpliktar: den Store. Och det visar sig att de gått fel.
Om de nu var så visa, varför gick de vise männen fel? Någonstans i deras inre gick det inte att tänka förbi förförståelsen att kungar föds i palats. De får sedan hjälp att hitta rätt, följer stjärnan och kommer till Betlehem och krubban. Men skadan är redan skedd, de har förrått det som de kom för att hylla och Herodes kommer att söka efter barnet som han känner sig hotad av.
I ett debattinlägg i Dagens Samhälle, kritiserar Johan Oljeqvist (Fryshusets vd) manifestationen mot rasism som ägde rum i Kärrtorp för några veckor sedan. ”Just nu bidrar de flesta av oss till motsättningar, inte samförstånd. En stor majoritet väljer att fördöma minoriteter. All historisk erfarenhet säger oss att de val vi nu gör genom att utesluta, fördöma och förneka det oönskade bara leder till att det oönskade får mer näring inom sig självt.” Han menar att i den starka viljan till god mångfald pekas en liten grupp människor ut, de med rasistiska nazistiska åsikter, vilket bidrar till att öka klyftor människor emellan.
”En verklig rörelse framåt sker genom att sträva för något, inte genom att kämpa mot något”. Man motverkar sitt eget syfte.
Fred är vägen till fred, menar KG Hammar, då han i boken med samma namn skissar sitt utkast till fredsteologi. Det här är inget nytt egentligen, skriver han. Men i praktiken får det utmanande och tankeväckande konsekvenser: För i det djupt mänskliga, i var och en av oss, bor en Herodes som vill vara den Store, som inte vill förlora den plats vi har. I de visaste av människor finns också villigheten att ge upp vår klokskap för att få bekräftelse.
Älska mig, kallar Alex Schulman sin enmansföreställning där han skämtar om sitt överdrivna intresse av självbekräftelse. Han berättar hur han nått insikten att han är lite för självupptagen. Och med hjälp av en terapeut härleder han bekräftelsebehovet till ett minne i bardomen, och en känsla av att vara värdelös. Han får hjälp att gå tillbaka i minnet och välkomna det svikna barnet som är han själv in i rummet. Han tar barnet i knäet och håller om det. Det lilla barnet som är han själv. Händelsen hjälper honom att även i människor runtomkring, som kan te sig aldrig så självsäkra och kaxiga, se barnet. Fastän de har skägg och portfölj, så ser han barnen. Det lilla barn som finns i varje människa. Som ropar ut sin smärta, som protesterar över bristerna i tillvaron.
Herodes den Lille, vad hade han behövt? De visa männen, som gick fel, men som sedan vågade trotsa Herodes och ta en annan väg hem. Vad var det som gjorde att de vågade göra det, att de kunde förlita sig på sin egen klokskap nu? Kanske var det mötet med barnet? Barnet i krubban och det lilla barnet som var de själva. Nu kan de höra sin egen inre visa röst, ängelns ord. De förråder inte, utan tar en annan väg för att skydda det ytterst utsatta sköra mänskliga livet.
Var manifestationen i Kärrtorp fel? Det kan inte vara fel att stå upp för det man tror på, men väl en omväg mot det mål man har i sikte. Vi behöver mer djupgående strategier för mångfaldens, fredsbyggandets, och bemötandets teologi. Vi behöver hjälp att se barnet i varandra och i oss själva. Guds rike tillhör sådana som de.
