Rabbis for Human Rights (RHR) har fyllt 25 år och förtjänar våra varma gratulationer. Också Israel bör gratuleras till denna kritiska röst, som vårdar judendomens profetiska tradition, vars etiska budskap är så sorgligt negligerat av statens makthavare och bosättarrörelsen.
RHR bildades den 4 december 1988 i spåren av den första intifadan, det palestinska ickevåldsupproret som hade utbrutit året före. Ett 30-tal rabbiner enades då om en organisation med följande uppgifter:
- Uppmärksamma medicinska problem i de ockuperade områdena
- Besöka judiska familjer, som skadats av våld
- Ge råd åt soldater i samvetsfrågor
- Försöka förse armén med föreläsare
- Organisera en konferens om att vägra lyda illegala order.
Senare tillkom bevakning av praxis vid vägspärrar, frågor om barns rättigheter och kamp mot rivning av palestinska hem mm. Den kampen förs på gator och torg och i domstolar.
Det är lätt att förstå irritationen bland maktens företrädare över dessa obekväma sanningssägare, allrahelst som de inte nöjer sig med ord. De agerar konkret, ställer sig i vägen för bulldozers, som är på väg att riva palestinska hus, och de är med och bygger upp dem igen efter rivningen.
Ändå står RHR för det bästa i den judiska traditionen. Eller som rabbinen Max Warschawski uttryckte det i en debatt bland refuseniks, judiska vägrare, om man verkligen skulle stödja Andrei Sacharov, vars kamp inte var judisk:
Judendomen är världens äldsta människorättsorganisation.
Just nu handlar kampen om Prawler-Begin-planen (läs mer om Prawer-Begin-planen här). Den går ut på att minst 40 000 beduiner ska tvingas att lämna de områden i Negevöknen, där de bott sedan lång tid tillbaka. Dock har de bott i byar, som aldrig erkänts av Israel och därför inte försetts med el, vatten och avlopp. På de nya orterna utlovas modernare villkor, men samtidigt berövas beduinerna sina traditionella utkomstmöjligheter. Inte egendomligt att de vägrar. Mindre högt talas det om att nya bosättningar planeras på de platser där beduinerna nu bor.
Det kan inte hjälpas, att jag associerar till Ceausescus långt mer omfattande tvångsförflyttning av bönder in till sterila urbana höghus. I en video om förflyttningen av beduinerna jämför den nu åldrade judiske skådespelaren Theodore Bikel den med fördrivningen av ryska judar på 1800-talet. Den som tolkats i den oförglömliga musikalen Spelman på taket, där mjölkutköraren och spelmannen Tevje med familj tvingas lämna sin shetl, sin by Anatevka. Det som smärtar Bikel allra mest är, att det nu är Anatevkas ättlingar som står för fördrivningen (Se Bikel här). Videon har föga överraskande anklagats för antisemitism.
RHR är en rätt liten israelisk organisation med bara dryga hundratalet rabbiner som medlemmar, medan dess nordamerikanska systerorganisation T’ruah har över 1000 medlemmar. Mycket större – i varje fall i räckvidd – är amerikanska Jewish Voice for Peace med över 100 000 på sin mailing list. JVP är sannolikt den radikalaste judiska organisationen i USA bl a därför att den stöder BDS-rörelsen (Boycott Divestment Sanctions) genom att förorda ekonomiska sanktioner mot företag, som tjänar på den israeliska ockupationen. Man har också aktivt stött metodister och presbyterianer med samma grundsyn. Dessutom har man gjort en animerad genial sammanfattning av den israelisk-palestinska konflikten. Även JVP förtjänar vår hyllning.
Alla vi kritiker av Israels ockupation, och vi blir allt fler, måste ständigt påminna oss och andra, att den strider mot grundläggande judiska värderingar. Judendomen – världens äldsta MR-organisation? Gärna det. Sionismen – inte judendomen – är problemet.
Heder åt dem som vågar protestera mot den israeliska politiken! Kyrkans Tidning har publicerat flera artiklar om svenska präster som stödde den dåvarande förtryckarregimen i Östtyskland – präster som nu ska ställas till svars för detta. Jag är säker på att, om några decennier, kommer många att få frågan: Hur kunde du försvara Israels förtryck och terror? Många hävdar att den som kritiserar Israel också stödjer dem som vill utplåna Israel. Jag tycker tvärtom: Det är Israels regering som driver sitt land mot fördärvet! En sådan regering, och dess politik, ska motarbetas. För Israels skull!
Tack Bernt för ett bra och angelägen debattartikel.
Jag kan instämma med nästan allt, men med två viktiga undantag; den första intifadan var inte en ickevåldsrörelseoc h zionismen är inte problemet. De som förespråkar det senare ifrågasätter hela Israels existens då sionismen är den politiska rörelse som skapat staten Israel.
Mvh, Torgny Rabe
Problemet, bäste herr Rabe, är just sionismen, en västerländsk nationalistisk rörelse som fick ödestigra konsekvenser för det palestinska folket. Att en etnisk grupp givits privilegiet att stifta och sedan administrera lagar i ett mångkulturellt samhället har som väntat lett till ett nytt Sydafrika – före Mandela. Efter decennier av diskriminering och stöld av palestinskt land och egendom återstår bara en helt ny statsbildning, byggd på mänskliga rättigheter och jämlikhet – alltså en enstatslösning.
Per Kahnberg.
Sionismen är det judiska folkets befrielserörelse. Att förneka judars rätt till samma självbestämmande som man tillerkänner andra folk, är rasism. Ni är rasist, min bäste herre.
Senast jag tittade fanns det inte en enda jude i Östpalestina, ett område numera känd som Jordanien. Det fanns inte heller en enda jude i det området, som FN:s generalförsamling erkände som den Arabiska Republiken Palestina. Så ser den demokrati och mångkultur apartheidkännaren herr Kahnberg förespråkar.
Ni rasister får hitta en annan stat än Israel att utföra era experiment på. Varför inte Kalmarunionen?
Bäste herr Stattiner, som journalist är jag rätt van att bli kallad allt möjligt, inte minst i den känsliga frågan om Israels utveckling. Du gör det vanliga felet, att blanda ihop judiskhet och sionism, om du läser Bernt Jonssons inlägg lite noggrannare tror jag det framgår. Låt mig bara tillägga att när de sionistiska ideerna (långt före 1948) tog sig uttryck i terrorverksamhet i Palestina var antalet judiska invånare bara några procent. Till sist: det är mycket tragiskt att många stater fortfarande styrs av etniska och religiösa makteliter, det är då minoritetsgrupper ofta diskrimineras.