Idag för 65 år sedan undertecknade generalförsamlingen den välkända deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Under åren har FN deltagit med många viktiga interventioner i världen, bland annat under Kongokrisen för 50 år sen.

FN-soldater behöver vård och utredning

Mats Egfors

Idag för 65 år sedan undertecknade generalförsamlingen den välkända deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Under åren har FN deltagit med många viktiga interventioner i världen, bland annat under Kongokrisen för 50 år sen. Men vad görs för att värna svenska FN-soldaters mänskliga rättighet till vård och utredning efter en genomförd insats, frågar Mats Egfors. 

Visserligen bildades FN 1945 men under de första åren var den unga organisationens uppdrag inte så särskilt många, i princip handlade det bara om fyra kortvariga övervakningsuppdrag. Inte förrän i början av 1960- talet blev det skarpa lägen och organisationen fick prövas. Tiderna hade förändrats. Tidigare hade det handlat om konfliker i Europa och Asien. Nu handlade det i stället om ett Västeuropa som visserligen inte sökte nya områden att kolonisera som man gjort hundra år tidigare, utan att i stället handlade det nu om att kunna utvidga sina intressen och sitt inflytande i de nya unga självständiga staterna.

När 50 länder från hela världen samlades i San Francisco 1946 för att slutligen utforma FN stadgarna ersattes också ordet ”koloni” med ”icke självstyrande territorier”. Det ingav hopp åt befolkningen i kolonierna men uppfattades naturligtvis samtidigt som provocerande för de koloniserande länderna och ordvalet fick också mycket stor betydelse för den kommande händelseutvecklingen även för FN.

1960 blev inte mindre än 17 stater i Afrika självständiga länder och presidenten Nkrumah i Ghana var den som satte den panafrikanska självständighetsrörelsen i rullning. Självständighetskampen var på många platser en utdragen och blodig historia. Så var det också för Kongo. Redan samma vecka som Kongo blev självständigt fick Generalsekreterare Dag Hammarskjöld, son till en tidigare svensk statsminister, sammankalla säkerhetsrådet med anledning av den oroväckande utvecklingen i landet. Den sydöstra provinsen Katanga hade plötsligt förklarat sig självständigt, uppbackad av utländska ekonomiska intressen varav en utgjordes av den forna kolonialmakten Belgien vars mäktiga gruvintressen i området knappast hade minskat trots självständigheten.

ONUC (Operation des Nations Unies au Congo) skulle här inte bara bli det första riktiga uppdraget för FN utan också komma att bli det uppdrag som ännu ses som det allra tuffaste. Ett tragiskt drama med de nya unga, ivriga men oerfarna politiska ledarna Lumumba och Kasavubu i huvudrollerna men också med den till FN negative Thsombe från utbrytaprovinsen Katanga. Och dessa tillsammans med en generalsekreterare som var fast besluten att mäkla fred i området.

Med stormakternas intressen som skuggor i bakgrunden fick de var och en spela sina olika tilldelade roller i den nya statens kaosartade början, ett krig där svenska unga soldater tillsammans med trupp från Irland och Indien i all hast kom att spela en viktig roll i det som blev den svåraste FN –insatsen någonsin.

Medan Kasavubu hastigt dog i cancer blev Lumumba och troligen också Tshombe mördade under märkliga omständigheter kort efter självständigheten. Ännu undersöks även omständigheterna kring Dag Hammarskjölds död. Misstankarna om att planet sköts ner på sin väg till N’dola (i nuvarande Zambia) för att förhandla med Tshombe har snarare stärkts än avtagit.

Förre rättschefen vid FN, Hans Corell, och hans kommission, där bland andra Ärkebiskop emeritus KG Hammar ingick, presenterade i september i år sin rapport vid en presskonferens i Haag. Rapporten överlämnades sedan till FN med förhoppningen om att de gamla arkiven nu ska öppnas och fakta äntligen få komma i dagen. Detta efter att gruppen tagit del av nya vittnesmål från människor bosatta i området kring nedslagsplatsen, men också efter att ha funnit bevis för att CIA var på plats natten mellan den 17-18 september då generalsekreterarens plan, en DC 6:a från svenska Transair, störtade.

Sverige deltog i ONUC i Kongo med sammanlagt 6 332 soldater och engagemanget var baserat på FN-resolution nr 143. 19 unga svenska män miste livet. De svenska soldater som ställt sig i fredens tjänst upplevde skenavrättningar, tillfångataganden och fick bevittna mord och tortyr. Någon möjlighet till psykologhjälp fanns naturligtvis inte. Inte ens det faktum att några av de svenska soldaterna och befälen begick självmord efter avslutat uppdrag ändrade inte den svenska under denna tid rådande inställning.

Det har nu gått 50 år efter ONUC, Sveriges första stora FN insats, där det fredsbevarande uppdraget kom att förvandlas till fredsframtvingade och med regelrätta strider och avrättningar.

Många gånger handlar ett FN uppdrag om unga människor som brinner för att göra en insats för fred och internationell stabilitet. Men det som var storartat i sitt ursprungliga anslag blev samtidigt också problematiskt i sina effekter på hemmaplan. Många gånger visste soldaterna inte vilken verklighet som väntade dem, de var ofta inte förberedda på verklig strid och ordet debreafing fanns knappast i Försvarsmaktens vokabulär den första tiden.

Efter kalla krigets slut har situationen enligt fler bedömare förändrats. De som reser ut i FN tjänst är bättre förberedda på vad som väntar, de förenklade illusionerna om den goda och den onda sidan har ersatts av insikten om att alla parter deltar i vidrigheterna och chocken efter den första eldstriden medför insikten att man faktiskt riskerar att förlora livet.

Försvarsmakten lär hittills ha deltagit i runt 120 uppdrag i ett 60-tal länder, exempelvis Cypern, Libanon, Afghanistan men också via Natoinsatsen i Bosnien, den värsta krigssituationen som skakat Europa sedan Andra världskriget. Under kriget i Bosnien 1992-1995 skickar Sverige totalt 7345 personer till FN:s fredsförband. 2,1 miljoner människor tvingas samtidigt att fly från sina hem och namn som Srebrencia och Tuzla etsas för all framtid in i våra medvetanden. Svenska unga soldater blir plötsligt vittnen till krigsbrott, blir beskjutna, ser människor dödas, kvinnor våldtas, barn avrättas i en omfattning som för många överstiger förmågan att över huvud taget hantera.

De första PTSD-diagnoserna (Posttraumatiskt stressyndrom: eng. ”Post Traumatic Stress Disorder”) som företogs i Sverige efter FN tjänst uppgick på 90-talet till 5%. I grannländerna rapporterades samtidigt under perioden tjugoprocentiga ohälsotal för personal som tjänstgjort i samma områden som Sverige. I USA lyfter samtidigt den amerikanska veteranadministrationen fram 27% PTSD-diagnoser från samma områden som Sverige varit verksamt i.

Det är dags att Försvarsmaktens ohälsotal förankras i fakta så att svensk FN trupp, med såväl präster som pastorer, 50 år efter Kongokrisen på ett ansvarsfullt sätt även fortsättningsvis kan bidra med de ytterst värdefulla insatser för fred och stabilitet i världen som Sverige genom åren blivit internationellt erkänt för.

Mats Egfors
Kontraktsprost och Kyrkoherde i Hyllie församling, Malmö

1 kommentar på “FN-soldater behöver vård och utredning

  1. Torgny Rabe skriver:

    Artikeln i sig är positiv, men en aning ytlig och/eller naiv. Ex.: -Congo var den andra stora Militära FN-operationen efter Ghaza, – förutom de nämnda nationella FN-styrkorna tjänstgjorde också förband från Etiopien, Marocko, Tunisien, Senegal, Sudan och Nigeria, liksom även tyvärr från Ghana,Egypten och Pakistan (de senare tre helt oandvändbara).
    PTSD-diagnoser för amerikanska och andra utländska förband kan lika lite tillämpas på svenska trupper som de utlåtanden av ”sanninggsterapeuter” och ”vittnespsykologer” med amerikanskt ursprung som man försökt tillämpa i Sverige med katastrofalt resultat (t.ex. kring Srure Bergling).
    Ett av de största problemen för hemvändande svensk FN-trupp var de facto det totala okunskap och oförstående på hemmaplan som mötte oss, trots pressens i huvudsakliga korrekta rapportering.
    Mvh, Torgny Rabe (f.d. FN-soldat)