Kravet på neutralitet i värderingsfrågor är så starkt i liberalismen att den missar att ställa den grundläggande frågan, om liberalismen i sig själv är neutral. Vilket den givetvis inte är, skriver Jonathan Wiksten
”Att ha en religiös övertygelse är som att ha en penis
det är okay att ha en
det är okay att vara stolt över den
men ta inte fram den i offentligheten
och håll den borta från dina barn”.
– Fritt översatt från bild som spridits på Facebook
Filosofen Slavoj Zizek noterar flera gånger hur det största hotet mot fascismen kanske är den som drar fascismen till sin logiska slutsats, utan att för den delen anamma dess ideal. För att illustrera sin poäng tar han upp industrimetal-bandet Rammstein som exempel. Genom att anamma fascismens estetik utan ett fascistiskt budskap visar de hur farsartad fascismen är. Även om texten ovan säkert var allvarligt menad så tycker jag att den gör nästan samma sak med den militanta, sekulära humanismen. Den som helst vill förpassa all religion till garderoben bara för vissa religiösa grupper har misantropiska förhållningssätt. Den som istället för att ägna sig åt en intelligent kritik av de religiösa praktiker en vänder sig emot, klumpar ihop Desmond Tutu med Westborough Baptist Church.
I Judith Suissas filosofiska genomgång ”Anarchism in Education” ställs frågan varför ett anarkistiskt perspektiv på utbildning inte tas på allvar. Svaret hittar hon bland annat i det sätt på vilket liberalismen och den liberala staten är inkorporerad i all utbildning idag. Jag minns en diskussion jag hade med min SO-lärare på högstadiet när jag ifrågasatte att Sverige var en demokrati och fick svaret att jag inte skulle få godkännt om jag inte accepterade att styrelseskicket i Sverige är demokratiskt.
Suissa visar i sin bok att läroplanen i Storbritannien är utformad för att eleverna ska fostras till att acceptera det nuvarande styrelseskicket, inte att aktivt ifrågasätta dess premisser. Utifrån den övertygelse många har, att representativ demokrati är det bästa tänkbara alternativet, kvarstår frågan varför skoleleverna inte ska ägna sig åt kritiskt ifrågasättande av systemets premisser. Svaret på den frågan finns i liberalismens krav på neutralitet i värderingsfrågor. Just för att kravet på neutralitet är så starkt missar liberalismen att ifrågasätta om det liberala perspektivet är neutralt. Vilket det omöjligtvis kan vara.
Det är just bristen på insikt om att en neutral position inte existerar som gör jämförelsen mellan en religiös övertygelse och en penis så larvig. Humanismen och liberalismen är båda barn av ett upplysningstänkande som präglades av en stark tro på den objektiva sanningen som någonting tillgängligt för den rationella människan. Bristen på insikt om den egna positionen borde bli ännu tydligare för den som har böjt sina knän i ödmjukhet inför insikten om att den objektiva sanningen är för komplex för att jag som människa ska kunna greppa den fullt ut.
Samtidigt som jag fascineras över möjligheten att lära mig mer för att komma närmare den där stora sanningen som jag kallar Gud. Den ödmjukheten skäms jag inte för att dela med mig av till någons barn. Däremot hoppas jag att mina barn ska få slippa möta en förment neutralt position, där det finns vissa frågor och perspektiv som inte får lyftas. Där allt är öppet för ifrågasättande utan att deras lärare eller mentorer är rädda för att viktiga värderingar inte tål att ifrågasätta. Att de slipper växa upp utan rädsla för att deras livsåskådning ska förpassas till garderoben.
Jonathan Wiksten
