Men en ny jul i sikte syns också nya frågor på agendan. Svenska kyrkan har inte suttit tyst genom året, inte varit någon osjälvständig lakej i statens ledband, utan tvärtom har vi alltid legat i framkant med att driva frågor för människovärdet.

Med eller mot strömmen?

Anna Karin Hammar

Men en ny jul i sikte syns också nya frågor på agendan. Svenska kyrkan har inte suttit tyst genom året, inte varit någon osjälvständig lakej i statens ledband, utan tvärtom har vi alltid legat i framkant med att driva frågor för människovärdet. I år tänker vi både på klimatet och på de tiggande romerna, skriver Anna Karin Hammar.

Jag var hembjuden till en mig närstående familj på Domssöndagen för lite julpyssel. Inte mindre än tre granar tindrade emot oss från olika rum. Fantastiska ljusslingor runt paket under granen. Härligt doftande saffransbröd. Mums.

Hur gick det här till? Från Domssöndagens allvar och Advents väntan på att Gud blir människa i ett utsatt och hungrigt barn till att plötsligt börja fira jul innan ens en flinga fallit…

Kyrkoåret har uppenbarligen inspirerat det omgivande samhället att fira jul. Kyrkan har påverkat samhället. Och den vacklande kommersen i västvärlden hakar gärna på alla anledningar som finns att fira och konsumera. Kyrkans riter ligger i botten, men de har omhändertagits av ivrigt längtande handlare och medmänniskor som i konsumtion och ljusglädje förvandlar hela december och någon del av november till en trivsel- och mysfest.
I ett sådant samhälle är det subversivt att följa kyrkoåret. Att minnas att Domssöndag är både allvar och hopp. Att min relation till min nästa och skapelsen är det som allting handlar om när summan räknas ner. Att den som möter oss i den yttersta urskiljningen är en som vet vad det är att vara människa.

Det är subversivt att påbjuda adventsfasta och återhållsamhet, kyrkans gamla tradition. Budskapet från Polen och klimatförhandlingarna är för den som hör en kallelse till klimatfasta. Det är ett budskap vi inte gärna vill höra. Själv vill jag gärna ha det varmt i lägenheten. Och jag vill att de som fryser på våra gator ska få ett mänskligt och varmt bemötande i vårt land.

Har nu under några veckor varit sysselsatt med att försöka främja de rumänska romernas situation i Uppsala tillsammans med kyrkor och Stadsmission. Kontakterna med kommunen har inte varit resultatlösa men ännu är steget långt tills Uppsala har ett både kort- och långsiktigt koncept som motsvarar vad vanlig medmänsklighet kräver.

Inre sekularisering talar många om och menar kyrkans egen anpassning till kommersen och samhällsutvecklingen. Det kan vara subversivt att följa kyrkoåret också bland kyrkans egna medarbetare.
Att gå emot strömmen kostar på. Ändå är det just den sortens motstånd som behövs i vårt samhälle. Av kärlek till skapelsen och människorna behöver vi också avstå, ta ställning, ta strid – inte bara flyta med i den saffransgula strömmen av ljuvt välbehag.

Jag hade förmånen att åka tåg med gamle professorn Holsten Fagerberg häromdagen. Jag tackade honom för att han i sin utredning för Svenska kyrkan redan 1974 vågade gå mot strömmen och välsigna trofasta relationer mellan homosexuella. Inte förrän 1979 hakade samhället på. Och i början av åttiotalet när samhället utredde frågan om homosexuella i samhället citerade man långa rader ur kyrkans tidigare utredning.
Jag har länge trott att kyrkan välsignat allt gott verk i HBTQ-kampen och snarare gått med strömmen än mot strömmen. Men det visar sig att kyrkan tidigt gick mot strömmen, visserligen inte alla, men tillräckligt många för vi ska kunna se kyrkan som initiativtagare till erkännandet av den samkönade kärleken snarare än bara en osjälvständig lakej i statens ledband.

Nu är det Första advent på söndag. Det är en inbjudan till klimatfasta och till den fasta som Jesaja talar om:

Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep , befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungriga, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen. (Jesaja 58)

Ja, det är mysigt att mysa i decembermörkret. Och vill vi unna också medmänniskorna på våra gator för att inte tala om kommande generationer detta, då är det dags att börja lyssna till kyrkoåret.

1 kommentar på “Med eller mot strömmen?

  1. […] Men en ny jul i sikte syns också nya frågor på agendan. Svenska kyrkan har inte suttit tyst genom året, inte varit någon osjälvständig lakej i statens ledband, utan tvärtom har vi alltid legat i framkant med att driva frågor för människovärdet.  […]